Idag har jag ätit lunch med mamma och min syrra på söta lilla Olsons Skafferi på Mariagatan i Helsingborg. Eftersom jag är besatt av all italiensk mat så har jag alltid varit hemskt förtjust i denna lilla restaurang. Från början var det bara en italiensk delikatessbutik och jag minns i slutet av åttiotalet när mamma och jag brukade köpa färska tagliatelliknyten där på fredagar. Långt innan färsk pasta fanns i varje kyldisk på Ica liksom. Sedan har serveringen blivit större och större och nu är det helt enkelt en pytteliten, urmysig restaurang i ett supergammalt korsvirkeshus. Här kan ni läsa mer.

Ibland tror jag att jag är fullkomligt efterbliven. Jag har nämligen aldrig varit ute på vår innergård. Jag har sett den från vädringsbalkongen och beklagat att den verkar bestå av en trist liten möbel à la parkstyle – ett träbord med två soffor. Sedan asfalt och trångt utrymme. Idag gick jag ut och fick en smärre chock när jag såg hur gården såg ut bortom min snäva bild. Den sträcker sig liksom runt hela baksidan av huset. Utanför vädringsbalkongens blickfång finns en utemöbel: bord med sex stolar och en extra träsoffa. Plats för minst tio personer. Dessutom finns det ett marinblått parasoll av prima kvalitet och inte minst: två grillar som ser nya ut. Det här har alltså funnits runt en liten knut som jag inte har ORKAT går runt. Jag har klagat på att bo i stan på sommaren när jag egentligen sitter med en potentiell grillfest några meter från lägenheten. Så idiotiskt.

Jag drabbades just av ett mycket starkt sug efter lax och dillstuvad färskpotatis. För en sekund kom jag inte ihåg hur jag brukar göra dillstuvningen men då slog det mig att jag en gång har skrivit ner det i min matblogg. Så nu kan jag laga efter eget recept. (Måste börja uppdatera den igen. Har bara haft lite problem med batterierna i min kamera vilket har gjort att jag har tappat sugen lite. Ska köpa nya och börja fota mina middagar igen).

Grej jag aldrig kommer att förstå eller uppskatta: frukt i mat. Det spelar ingen roll om det är något så omodernt som Flygande Jakob eller det mer trendiga nektarin i fetaostsallad. Allt är äckligt. Jag avskyr Hawaii-pizzor eller ännu värre: pizza med banan och curry. Plommonspäckat kött är också en ångestblandning. Så lätt det är nu för tiden att paja en helt vanlig sallad liksom: folk slänger i vattenmelonbitar, jordgubbar och jag vet inte vad. Låt frukt vara den efterrätt den faktiskt är. Och låt inte ett enda russin möta ett bestick jag ska äta med.

Här kommer några foton från Rom. Det är tre rätter mat men i sanningens namn kommer efterrätten från en annan kväll. Efter en boll mozzarella är man inte jättesugen på exempelvis Tiramisu (pastan är en slags napolitansk ragú med ricotta). I lördags kväll avslutade jag och Niklas med några Corona på takterrassen med Santa Maria della Vittoria (Änglar och demoner-kyrkan) i bakgrunden efter en supermiddag på mysig, slingrande gata.

Igår hamnade vi på en mysig gata nära hotellet – Via Flavia – där det låg flera restauranger. Vi valde en och tog in pasta och rödvin. Sedan gick vi en promenad och nedan kan ni ser undertecknad framför Fontana di Trevi. Idag har har vi gått runt en himla massa genom den gamla stan och strosat förbi bland annat Pantheon. Jag tog en Fettucine Bolognese till lunch på en uteservering. Supervarmt och än så länge inget regn – snarare ordentligt soligt.

Min favoritmat är italiensk mat. Helst av allt äter jag pasta. Och helst av all pasta äter jag spagetti. Efter att ha tittat igenom lite gamla foton på datorn blev jag just nu mycket hungrig och sugen på alla rätterna nedan. Först en Capresesallad. Sedan en Carbonara. Därefter en Bolognese (åt visserligen det igår) och slutligen en pasta med kycklingfilé och sockerärter. Istället ska jag skrubba färskpotatis och laga fisk i foliepaket.

Jag laddar ju inför Rom (börjar jag bli tjatig?) och sitter och kollar upp vårt hotell. Ser det inte supermysigt ut? Mittemot ligger en kyrka som heter Santa Maria Della Vittoria där en skulptur av Bernini finns. Denna spelar en viktig roll i Dan Browns Änglar och Demoner. Så dit kan man ju gå om man vill möta Dan Brown-fans från hela världen. Och det vill man ju. Annars bor vi inte så värst långt från restaurangen med enligt uppgift ”den bästa ragun i stan” eller gelaterian med ”den bästa gelaton i stan”. Dit går man kanske ännu hellre. Så skummar man blicken över ett gäng skultpurer för det goda samvetets skull och fokar på linguine kokt al dente.

Igår blev vi lite sugna på en amerikaniserad bakpotatis. Jag har hört den kallas Jacked Potato och misstänker att det kommer från Monterey Jack-osten som brukar blandas i. I Sverige har en variant dykt upp hos Mat-Tina för några år sedan och gick då under namnet Jacksonpotatis. I vilket fall som helst – så här gjorde jag (räcker till fyra personer):

Baka två stora potatisar (obs, kan ta ungefär 1 timme och 45 min om de är riktigt stora). Knaperstek ett paket bacon skurna i bitar. Finhacka en späd purjolök. Dela potatisarna på längden och gröp ut allt innehåll i en stor skål. Blanda med bacon, purjo, ett halvt paket gräddfil, två sorters ost (vi tog cheddar och någon som jag inte minns namnet på), salt, svartpeppar. Klicka tillbaka moset i skalen och gratinera på 225 grader i ungefär tio minuter. Klart! (Och fett!)

Foto: Malin Collin

Under de senaste månaderna har Garofalos pasta börjat dyka upp i hyllorna på Ica och Hemköp bland annat. Första gången jag kom i kontakt med detta märke var i Rom för drygt ett år sedan. Då hade jag nämligen lämnat halva resväskan tom för att kunna frakta hem så mycket pasta som möjligt. Eftersom det kändes trist att köpa Barilla så föll valet på några kilo Garofalo-pasta. Den var oerhört god och framför allt oerhört billig. Varje påse kostade 0,99 Euro och lyxpasta (papardelle och Schiaffoni) kostade väl 1,20. Jag var rädd att pastan skulle hålla låg kvalitet men det gjorde den som tur var inte. Ibland har man tur och det billigaste är också det godaste.

Det som irriterar mig lite med Garofalos sverigelansering är överpriset de har satt. Helt plötsligt ska Garofalopasta vara lyxalternativet och kostar ofta dubbelt så mycket som Barilla. Och i Italien är Barilla dyrare än Garofalo. Förstår ni hur jag menar? Inte för att Garofalo är en dålig pasta men det blir lite löjligt när man ska introducera en lågprisvara som superexklusiv. Själv väntar jag en och en halv vecka sedan fyller jag på mitt Garofaloförråd i Rom igen.