Nu är det bråda tider för mig. Har just kommit hem efter långlunch med Joanna. Först thaimat på Koh Phangan och sedan glass i solen på Nytorget. Kändisspotting: Thomas Di Leva med fru och ursött barn (undrade först vad det var för Jesusklädd familj som kom gåendes). Sedan: Sahara Hotnights. De köpte också glass.

Nu har jag varit på vinden och hämtat resväskan och ska slänga ner lite kläder och därefter bege mig till Bromma för flyg till Helsingborg. Ikväll blir det middag med mamma och pappa och sedan kommer Anna med flighten efter lagom till en liten utekväll i Sundets pärla (obs! Helsingborgs gamla smeknamn innan de bytte till ”porten till kontinenten”).

Lördag kväll dedikerades åt Debasers uteservering. Jag och Niklas åt middag.

Jag åt chiliburgare med aioli och Niklas åt biff med rödvinssås.

Mums, mums. Efter maten gav vi oss på Strawberry daiquiris.

Det var mycket gott. Efter ett tag dök även Anna och Frida upp.

Anna fångad i ett ögonblick då hon grälade på Niklas för att han gjorde löjliga miner på alla foton.

Sedan lämnade vi festflickorna på Debaser och promenerade hem via Klevgränd, Mäster Mikaels gata (som jag i princip helt missat trots att den ligger i min stadsdel – kanske finaste gatstumpen i hela stan) och Nytorgsgatan. En härlig kväll helt enkelt.

Alltså, det känns ju lite som att jag bara klagar på brottsligheten på vår gata. I sanningens namn är det ju mest helt vanliga människor och ganska många taniga indiemänniskor med tygväska och tajta jeans som passerar revy utanför fönstret.

Men just precis nu såg jag en polispiket köra förbi. Strax därpå såg jag två till synes stereotypiska heroinmissbrukare svaja fram till en blomkruka som någon gullig granne har ställt utanför porten mittemot och i långsam panik liksom gömma något bland penséerna. Nu står de ungefär tio meter ifrån blomkrukan och väntar till synes på att kusten ska bli klar.

Om någon är sugen på heroin så finns det med andra ord gratis i blomkrukan här mittemot.

Vår gata ser just nu ut som att IQ – projekt för smartare syn på alkohol håller på att spela in en ny reklamfilm. Två tonårskillar sitter med tre fulla systemkassar i en port. Ett par meter bort står en polare och kissar vingligt mot en garageinfart. Ytterligare tjugo meter bort står en tjej med mobilen i örat och skriker och gråter i högan sky. Hennes tjejkompis sitter på huk på trottoaren vid en systemkasse vars innehåll har gått i tusen bitar och ojar sig. Så kul man kan ha såhär i studenttider.

Vid det här laget har vi alla förstått att min gata är något av en kriminell sådan. Sedan igår kväll har jag och min kille gått om varandra lite och inte hunnit träffas (annat än sovandes) så när jag råkade läsa hans blogginlägg om 112-ringning blev jag helt chockad. Läs här och bli skraja.

På tal om att ha bil i Stockholm:

Jag ska alldeles strax ge mig iväg till Konstsfacks vårutställning vid Telefonplan och kollar upp hur tunnelbanan går.

Niklas (min kille): Men varför tar du inte bilen istället?

Jag: För att  jag måste byta fyra filer på Essingeleden på mindre än 100 meter strax innan avfarten till Telefonplan och då får jag alltid magkatarr.

Niklas: Nej, förresten, ta tunnelbanan – jag fick ju en sådan perfekt parkering innan så jag vill helst inte att vi flyttar bilen på ett tag nu.

Jag: Såklart!

Rent spontan känns det ju som att ens liv skulle förenklas om man ägde en bil. Men när man emellanåt lånar en bil över helgen (min killes föräldrars extrabil) och får prova på hur det känns några dagar så kommer jag alltid fram till att jag är hemskt tacksam över att slippa äga någon. En bil i Stockholms innerstad verkar lika tidskrävande och dyrt som att ha ett spädbarn.

Först och främst ska man betala biltullar så fort man kör in eller ut ur staden. Eftersom jag inte sällan råkar svänga av på fel avfart kan denna summa ticka upp ordentligt trots att jag bara skulle åka från A till B.

Även om det antagligen går snabbare att ta bilen så känns tunnelbanan mer effektiv. Man kan exempelvis läsa under resans gång och slippa parkera när man väl kommer fram.

Och på tal om parkering: att ens hitta en parkeringsplats inne i stan är i princip omöjligt. Antingen får man ligga och köra runt de närmaste kvarteren i en halvtimme med hoppet uppe eller bara parkera väldigt långt borta. Och där någonstans förlorar man ju hela poängen på något sätt. Idag upptäckte vi dessutom att vi var tvungna att lämna vår sällsynta parkering på vår gata till förmån för gatustädning.

Trafikproblemet i den gamla stadsdelen Klara innan de rev hela skiten och byggde sextiotalsångestkomplex istället (tänk Åhléns).

Ikväll står inte färre än två polispiketer parkerade på min gata. Då slipper i alla fall jag agera amatörpolis i natt. Skönt.

Mitt envisa samvete tog över här i eftermiddags och jag kunde inte låta bli att ringa polisen och förtälja mitt vittnesmål från nattens brott. De blev glada. Eller jag fick i alla fall en lite uttråkad telefonist hos närpolisen att jaga upp sig på ett positivt sätt. Tyvärr hängde hennes registreringsskyltsystem sig flera gånger så jag fick aldrig reda på vem den vita skåpbilen tillhörde. Jag tror visserligen inte att hon hade gett mig namnet. Det sjuka var min personbeskrivning:

Polisen: Hur var gärningsmännen klädda?

Jag: Träningsbyxor – sådana där med vita ränder på sidan. Mörka jackor. Kepsar. Och snusnäsduk.

Polisen: Snusnäsduk?

Jag: Jag skojar inte. De hade snusnäsduk. Kanske inte allihop. Och jag tror inte de hade knutit fast dem över munnen som en bov i en Bamsetidning – men ändock – snusnäsduk.

Nu hoppas jag att jag slipper bli kallad till Tingsrätt eller liknande. Måste man svära på bibeln då?

Under de senaste veckorna har jag förbannat en yngling som hör hemma på vår gata. Han har nämligen införskaffat en fyrhjuling som han kommer hem med varje kväll vid midnatt. Då brukar han roa sig med att rejsa längs gatan och sedan slajdparkera lite lojt i någon ficka när han är klar med sin alldeles outhärdliga bullerleksak. Senast igår kväll var jag sugen på att gå ner och punka däcken med brödkniven.

För några minuter sedan släckte jag lampor och befann mig vid fönstret ut mot gatan. Där ser jag följande scenario äga rum: en smutsig vit skåpbil tvärnitar vid den slarvigt parkerade fyrhjulingen. Tre unga män klädda i bomberjackor, snusnäsdukar, kepsar och träningsbyxor springer ut ur bilen och hjälps åt att baxa in fyrhjulingen i skåpbilen. Det tar ett par minuter då skåpbilen inte är jättestor. En till kompis kommer ut från förarsätet och argumenterar viskande med stressat kroppspråk. Slutligen går fyrhjulingen in i skåpbilen och killarna kastar sig in i bilen och sladdar därifrån.

Jag vet inte om detta är en skruvad hälsning från Gud som vill visa på att han hör mina önskningar eller om det bara är en vettig sammanfattning av hur min gata brukar se ut.

Oavsett vad så tog jag i alla fall registreringsnumret. Kunde inte låta bli.