Det kan bara vara i Systembolagskön på Mörby Centrum som man ser en familj med tre söner under fem år vilka alla är iklädda club blazer, välstruken skjorta och vattenkammad snedbena. Helt utan ironi.

Med detta lite färgredigerade foto (ser det inte lite ut som ett sjuttiotalsfoto kvalitetsmässigt?) vill jag bara visa ännu en gång längden på mitt hår. Att jag med ett visst mått av psykoblick stirrar på personen till vänster om mig kan ni försöka glömma. Så ser jag bara ut caught off guard så att säga. Och obs! personen utanför bild till vänster om mig känner jag så det är inte en okänd jag stirrar på i tunnelbanan bara sådär. Men det var håret jag ville visa upp. Gigantiskt!

För någon dag sedan kom min kille hem från jobbet och fann mig skrålandes den här låten (Tender med Blur) med en pet-flaska i handen som mikrofon. Den är urbra, urgammal och jättelång. Precis när den kom tyckte jag att den var okej – varken mer eller mindre. Min pappa köpte singeln och körde den ständigt i bilen ett tag, minns jag. Men sedan jag läste en mycket lång, tre år gammal intervju med Justine Frischmann för ett tag sedan började jag lyssna på den igen. Damon Albarn skrev nämligen den om henne. Det var precis innan det tog slut mellan dem och hon gick på heroin och var helt borta och han satt och led i tystnad och tog ut ångesten i en låttext. När jag hör textraden ”Tender is the ghost. The ghost I love the most. Hiding from the sun. Waiting for the night to come” får jag lite ont i magen.

Det som fick mig att tappa hakan efter att ha läst den här artikeln där den norska debattören Hanne Nabintu Erland uttalar sig om jämställdhet var inte uttalanden som det här:

– Jag förstår att norska män vill ha ryska och thailändska kvinnor. De gillar åtmistone sex och är bra på att laga mat.

Inte heller det här:

– Ibland måste kvinnor hålla sig lugna och göra som mannen säger.

Det var alla de kommentarer som vanligt folk skriver under artikeln. Nästan alla höll med denna vanföreställda debattör. Är det inte härligt så säg när svensken får uttala sig anonymt? Och helt plötsligt känns det inte så konstigt att jämställdheten inte kommit längre.

1997 släpptes boken Bridget Jones Dagbok. Det blev startskottet för böcker, tv-serier och filmer som tog på sig att definiera hur tjejer ska vara. En tjej ska göra sig av med extrakilona. En tjej ska bara för att hon är just en tjej automatiskt vara shoppingtokig. En tjej ska lägga pengar på ansiktsbehandlingar, manikyr, pedikyr och dyra krämer för att ”skämma bort sig”. Och se snygg ut givetvis. En tjejs mål är att hitta en framgångsrik, jättesnygg kille som självklart är förmögen. Men är tjejen singel så kommer tjejtidningar att ”hjälpa” dig med de bästa tipsen för att hitta en man. Men det är såklart okej att vara singel. Åtminstone så länge du hittar den där framgångsrika, förmögna snyggingen i sista kapitlet.

Jag tror att de flesta tjejer under tonåren och tidig tjugoårsålder känner sig osäkra på hur de ska vara. Antingen börjar man ”gilla mode” – kanske startar en blogg och skriver om sina nyinköpta Gina Tricot-toppar – eller så gör man tvärtom och färgar håret rött eller svart, kallar sig feminist och skiter i att raka benen. Sedan ska dessa två stå som några slags motpoler till varandra. Lite sedvanligt kvinnligt förakt sådär. Precis det där som gör att jämställdheten stannar vid kritik mot andra tjejer istället för att tillsammans kämpa för en gemensam sak.

Det sista jag vill här är att påstå att någon gör fel. Alla är vi produkter av vår tid och emellanåt är det svårt ens för den mest inbitna jämställdhetsträvare att veta hur man ska förhålla sig till all den information man som tjej blir överöst av.

För karikatyren av tjejer som har målats upp av Sex and the City, oräkneliga chic-lit-böcker, Cosmopolitan, Veckorevyn, dokusåpor, chic-flicks och tv-reklamer går ungefär ut på att:

– Man ”unnar sig” choklad ibland. Ben & Jerry tas till i soffan när man känner sig nere.

– Sedan äter man GI, LCHF, viktväktarna – ja vad som helst bara det är viktminskande på något sätt resten av veckans dagar.

-Man ska finna sin Mr Big/Mr Darcy/Drömmannen.

-Det gör man genom att se till att man är snygg, fräsch, luktar gott, epilerar oönskad hårväxt och uppför sig lite virrigt och charmigt (obs! absolut inte smart eller intellektuellt).

-Man måste älska mode och shoppingrundor. Annars har du i princip förlorat all din kvinnlighet.

-Man måste tävla med andra tjejer om en kille. Då får man också använda sig av hur fula metoder som helst då allt är tillåtet ”i krig och kärlek”.

Och nu ser vi hur stora bloggare återskapar exakt det som industrin har sagt åt tjejer att göra och vara. De mest lästa bloggarna fokuserar till stor del på shopping, mode, ”gör ditt eget hemma-spa”, mys med mörk (obs! inte ljus!) choklad och en evig jakt på skönhet med hjälp av sponsrade besök till frisör, ansiktsbehandling, manikyr och till och med botox.

Det är inte de unga tjejbloggarnas fel att de lever efter tjej-klyschan. De försöker så gott de kan att göra de saker som de tror förväntas av dem. Varken mer eller mindre. Men resultatet blir att massor av 13-14-åriga tjejer läser och blir inspirerade. Och snart har vi ännu en generation av klyschor.

Jag menar givetvis inte att man inte får bry sig om sitt utseende eller sina kläder. Det gör nog de flesta inklusive jag själv. Men när ens enda intresse är just skönhet och jakten på densamma så kan jag tycka att det är lite sorgligt. För hur mycket man än kämpar så blir man aldrig helt nöjd. Det leder obarmhärtigt nog till någon form av misslyckandekänsla och sedan tar den där jakten aldrig slut.

Om utseende skulle underordnas andra intressen är det möjligt att självkänslan flyttas till andra områden. Kanske är man duktig på att måla. Eller sy. Eller skriva. Eller föra logiska resonemang. Eller organisera och strukturera. Om man satsar på något man gillar och är lite bra på så kanske man kan utvecklas inom det området och skapa sig en egen identitet. En identitet som inte definieras utifrån snyggt nagellack eller de senaste Balmain-kopiorna.

För faktum kvarstår. En tjej som halvsvälter för att uppnå vansinniga kroppsideal, knappt kan sova på natten på grund av oro över hur pengarna ska räcka till alla de där ”måste-ha-plaggen” och lägger osunda mängder energi på att tolka en potentiell Mr Big’s senaste sms kommer aldrig orka engagera sig i frågor som berör jämställdhet. Det är ett praktiskt sätt av industrin att hålla massorna i schack. Ungefär som George Orwells 1984 fast med modebloggare som Storebror.

Jag satte i mig ungefär en hel ananas till kvällens film. Efter ett tag fick jag en svullen tunga och det började svida och klia i hela munnen. Så kan jag även känna när jag har ätit kiwi. Nu har jag googlat upp det och tydligen är det vanligt att man som björkallergiker (vilket jag med största sannolikhet är med tanke på hur jag har mått under björkpollenveckorna) också är känslig när det gäller vissa födoämnen – korsallergier kallas det. Ananas är en av dem. Biogena aminer ligger bakom tungklådan. Bara så ni vet. (Men satan vad gott det är med färsk ananas!)

I förrgår kväll var det galapremiär i USA för tv-serien True Blood säsong två. På söndag den 14 juni klockan 21 östkusttid sänds första avsnittet. Jag har knappt sett fram emot något annat sedan i januari då jag såg sista avsnittet av säsong ett. Jag försökte minska på abstinensen genom att köpa hela bokboxen av Sookie Stackhouse men det hjälpte inte då böckerna mer påminde om Harlequinböcker och tv-serien är ett mästerverk. Jag kommer att klättra på väggarna innan man kan börja streama första avsnittet på måndag. Kolla in trailern så länge. Det gör nämligen jag.

Jag sitter sedan helgen och funderar på det vansinniga mordet på den 15-åriga Therese Johansson Rojo. För saken är den att när ett allvarligt brott begås kan man bara hålla distansen till händelsen genom att referera till förövaren som en galning. När en allvarligt psykiskt sjuk människa mördar Anna Lindh eller springer omkring på tunnelbanestationer och slår folk med ett järnrör eller kör ihjäl folk i en vansinnesfärd i Gamla stan så kan man förfasas över händelsen – man känner djupt med de drabbade som överlevde och de anhöriga. Men man kan alltid tänka att det där går att förklara med att ett fåtal människor faktiskt är så sjuka att de kan göra något sådant – att psykvården i Sverige bör ses över – att det är en chans på miljonen att man själv eller ens nära skulle råka ut för något sådant – det är liksom bara fel tid fel plats det handlar om.

Men så är inte fallet den här gången. Pojken och flickan som ligger bakom mordet på Therese Johansson Rojo var inga galningar på permisson, fullproppade med mediciner. De var heller inte uppväxta i någon kriminellt belastad förort med trasiga familjeförhållanden (vad vi vet i alla fall).

De var två helt vanliga niondeklassare från en välmående medelklassförort. Flickan hade tydligen högsta betyg i alla ämnen. Pojken var en helt vanligt 16-årig fotbollskille. De var tillsammans och av någon anledning var flickan svartsjuk på Therese Johansson Rojo och ska enligt uppgift ha övertalat pojken i två veckors tid att mörda henne. Till slut gjorde han det. För att hon inte skulle göra slut? För att visa sin kärlek?

Jag önskar jag kunde säga: ”för att han var en psykiskt sjuk galning med många våldsdomar i bagaget”. Jag önskar att någon kunde säga något som: ”Flickan har i många år uppfört sig labilt – det här kom inte som en chock”. Men det är ingen som säger det. Pojken och flickan var två till synes helt vanliga 16-åringar som helt enkelt planerade och genomförde ett mord på en jämnårig flicka. Hur ska vi ens kunna börja greppa det?

1. Hur gammal är du om fem år? 36, fy satan!

2. Vem var den sista du träffade? Min kille Niklas.

3. Hur lång är du? 168 cm. Ibland 167. Det är lite dagsform.

4. Vilken var den senaste film du sett? The Proposal i förrgår. Den var ok för att vara en romcom. Gillade att de var i Alaska (dock spelades den tydligen in i Maine).

5. Vem ringde du senast? Minns ej vem jag ringde men igår pratade jag länge med min syrra Mia i telefonen. Vi diskuterade Lost på en hemskt nördig nivå.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Tror det var ett svar till Mamma om att hennes nya mobil verkade cool.

7. Var är dagens planer? Förutom det vanliga: någon typ av träning!

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Skicka sms. Eller jag lider inte av telefonfobi som jag gjorde som liten längre. Jag kan ringa också. Men jag föredrar att kommunicera i text – sms eller mail.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta.

10. När såg du senast din mamma? I söndags nere på min gata innan de körde tillbaka till Skåne.

11. Vilken ögonfärg har du? Väldigt blåa.

12. När vaknade du idag? Vid halv fyra. Sedan vid fem. Sedan vid sju. Sedan nio.

13. Har du någon gång hittat en katt? Ja. Vi kallade den Jonas. Men det var någon annan som ägde den upptäckte vi sen.

14. Vilken är din favoritplats? Hemma och i vår by i Spanien.

15. Vilken plats föredrar du minst? Velar mellan överlevnadsläger med barkmiddag tillsammans med scouter eller på Drottninggatan i Stockholm en löningslördag vid tvåtiden.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Geografiskt eller mentalt, undrar jag? Kanske i 4:e arrondissementet i Paris i en gigantisk takvåning med Niklas där jag sitter och skriver petitesser och dricker rödvin.

17. Vad skrämde dig som barn? Eld och pyromaner.

18. Vem fick dig att skratta senast? Niklas

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, men de står kvar hemma hos Mamma och Pappa. Några Roxette och Kim Wilde.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Stationär.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? I en ful t-shirt som är oemotståndligt mjuk.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Två.

23. Hur många landskap har du bott i? Två. Eller talar vi bara om Sverige här? Jag utgår från det.

24. Har du någon gång spytt på fyllan? Nej, det var nog dåliga skaldjur.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Favoriten är flipflops. Bästa skon. Utom när man kör bil.

26. Är du social? Egentligen är jag nog ganska social men jag är minst lika gärna helt själv. Älskar att vara själv!

27. Vilken är din favoritglass? Egentligen gillar jag ju andra efterrätter mer än glass så när jag väljer glass tar jag ofta en som innehåller min favoritefterrätt och blir lite besviken. Typ Ben & Jerrys. Gillar förresten Lejonet och Björnens saffransglass asmycket, kom jag på!

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Hela min livsplan hänger mycket på att jag ska vinna 150 miljoner. En miljon – då kan man ju nästan skita i det. Räcker knappt att betala tillbaka studieskulder och insats tills stor lägenhet. Småpotatis.

29. Tycker du om Kinamat? Ja, fast absolut inte kinamat från Kina. Bara västvärldens svar på kinamat. (har bott i korridor med kineser och deras mat äter man bara inte)

30. Tycker du om kaffe? Inte jättemycket. Tar en cappuccino ibland. Emellanåt en latte.

31. Vad dricker du till frukost? Te. Alltid.

32. Sover du på någon särskild sida? Höger.

33. Kan du spela poker? Jag kunde när jag var liten för då spelade alltid jag, min syrra och min pappa om tändstickor eller kastanjer. Nu kommer jag inte ihåg.

34. Tycker du om att mysa? Om det innebär att ligga halvdöd i soffan och glo på tv så absolut!

35. Är du en beroendemänniska? Jag vet ej riktigt vad det innebär. Men det är jag säkert.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? En kompis unge i Spanien som är typ tre.

37. Vill du ha barn? Då är vi tillbaka till den här problematiken: ja och nej.

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. Franska om jag skärper mig lite (är lite ringrostig när det gäller snacket – resten kan jag), spanska – snackar hellre än bra men det brukar funka. Tyska kan jag ganska bra grammatiskt men är urkass på att prata. Katalanska använder jag när jag vill liva upp stämningen i vår spanska by (de gillar alla som säger något på katalanska nämligen). Obs! Kan ej katalanska förutom ett ganska stort gäng ord).

39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.

40. Föredrar du havet eller en pool? Havet. Fast jag tycker det är äckligt att bada i havet. Får bacillskräck. Men det får jag ju i pooler också om de inte är privata. Hellre bada i vänners baciller än okändas.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Mat. Utan tvekan. Jag shoppar mest kläder för att jag behöver nya. Men jag älskar att komma över en spännande dyr konserv med något kul. Eller en ultrafin parmesanost exempelvis.

42. Äger du dyra smycken? Absolut inte! Är ingen smyckesmänniska och har aldrig förstått hur man kan lägga dyra pengar på sånt.

43. Har du någon gång testat narkotika? Om vi säger såhär: jag tycker att det är värdelöst med droger. Ingen uppför sig så sjukt efteblivet som någon som tar droger. Hatar’t.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? En kopp te.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Jag tänker spontant: jag själv! Fast det är lite självupptaget så jag säger mina syrror. Och Niklas (annars hade jag ju inte varit ihop med honom). Eller de flesta jag känner är hemskt roliga.

46. Välj ett ärr på din kropp? Ett på ovansidan av handen som jag fick när jag putsade McDonald’s-skylten på Knutpunkten i Helsingborg när jag praoade där.

47. Vad har du för ringsignal? En skitjobbig.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Om jag har det finns dem hos Mamma och Pappa.

49. Flirtar du mycket? Nej, inte nu längre. Fast en tjej som ler mycket och pratar intresserat med en person av motsatt kön missförstås mycket ofta. Man kan vara trevlig utan att flirta ffs!

50. Vart togs din profilbild för din blogg? Min kompis Katti tog den. Tror det var på Debaser.

51. Kan du byta olja på bilen? Inte en chans.

52. Har du fått fortkörningsböter? Nej. Men jag har kört för fort.

53. Vilken var den senaste bok du läste? Blonde av Joyce Carol Oates. Skitbra.

54. Läser du dagstidningen? Jag prenumererar inte längre på någon dagstidning. Men jag läser dn.se och svd.se varje dag. Flera gånger.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Fick prenumeration på Allt om mat av Niklas föräldrar i julklapp vilket är superkul.

56. Dansar du i bilen? Sittdansar för hela slanten om det är en bra låt på radion. Nej, det gör jag nog inte.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Lyssnar sällan på radio. Om jag lyssnar är det P3.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Herregud, jag skriver nästan inget på papper längre. Kanske en inhandlingslista?

59. När var du i kyrkan senast? Var i en kyrka i Rom men ej på gudstjänst. Minns inte senast jag var i kyrkan ”på riktigt”.

60. Vilka personer utmanar du? Jag utmanar ingen. Herregud, man får väl välja själv.

Jag har sedan första avsnittet varit hemskt förtjust i tv-serien Lost. Den tilltalar mig på nästan alla plan och framför allt kanske på det där Urban Exploration-sättet som jag alltid fascinerats av – att på en till synes öde plats hitta tecken på att civilisation en gång funnits för inte allt för många år sedan. Övergivna platser och lite övernaturligt på det och vi har en Malin-cocktail som heter duga.

I avsnitt tre av den senaste säsongen (säsong 5) görs en liten avstickare till femtiotalet på Lost-ön. Där får vi möta Eloise ”Ellie” Hawking som 17-åring. Hon är i serien en samlad gråhårig kvinna i sjuttioårsåldern med hemlig kunskap om ön. Men i det här avsnittet får vi alltså se henne som vapenromantiserande tonåring. Och så oerhört URSNYGG hon är! Precis så här skulle jag vilja se ut. Det är något med militärkläder, gevär och gullig blond frisyr som är så tilltalande.

Jag har aldrig varit mycket för finkläder och kliande strumpbyxor. Inte heller stilettklackar är min favorit. Men jag har alltid älskat grova kängor (Dr Marten’s i tonåren), svarta tajta jeans instoppade, tajt linne och exempelvis två hårknorvar högt uppe på huvudet. Och mycket mascara.

Med andra ord: fotona nedan är mitt drömutseende.