Det finns oändligt många saker jag tycker är skrämmande/fascinerande med Ryssland. Det är liksom det land i världen jag är mest rädd för. Jag vet inte riktigt varför men så fort jag ser en ryss med dålig smak och mycket pengar på semestern i Spanien så springer jag. Tänker liksom att de bär en kalshnikov i väskan och jobbar för maffian.

Det som har fascinerat mig mest de senaste dagarna är systemet som används på hippa nattklubbar i Moskva – nämligen Face Control. Det innebär att vakterna kollar in hela din uppenbarelse inklusive ansiktet innan de bestämmer sig om du får komma in eller gå hem. Om du har omoderna kläder, fel märke på handväskan eller oregelbundna drag så är det bara tack och hej.

I Sverige fungerar det ju i princip på samma sätt fast då förkläds företeelsen med ”det är fullt” eller ”bara gästlista”. Det är inte en lika explicit förnedring helt enkelt.

För hur peppad skulle man känna sig om man sätter på sina bästa kläder, förfestar på lite vodka med sina ryska vänner, hoppar i klackskorna och drar till det där nya stället i Moskva. Så tar en vakt tag i ens haka, inspekterar noga med rynkade ögonbryn och skakar sedan på huvudet och skickar bort en från dörren med ett ”njet”. Inte så man känner för att testa nästa ställe längre ner på gatan precis.

Fördelen är väl att om man väl kommer in så vimlar det av snyggingar. Om man nu gillar ryska snyggingar. Själv är jag ju som sagt rädd för dem.

I huset mittemot fotbollsplanen i den lilla byn med drygt 400 invånare växte jag upp. Mamma och Pappa planterade två björkar när vi flyttade dit. En för Malin och en för Anna. De var inte högre än en halvmeter då. En gång långt efter vi flyttat därifrån tog vi bilen och körde förbi vårt gamla hus. Då var mitt träd nedhugget. Jag bodde ju inte där längre. Det andra hade kronan högt upp i skyn.

En buss varannan timme i rusningtrafik. Busshållplatsen bestod av en pinne vid en åker. Ett fält som sträckte sig bort till grannbyn. Två kilometer. På hösten, vinter, vår blåste det. Och bussen var nästan alltid sen. Man frös men man måste bort. Bort från blågula flaggor slarvigt påsydda på bomberjackärmar. Bort från ”Jävla Collin-jävel”-skrik. Bort från ”ingen förstår mig och jag förstår inte dem”. Bort från de mest trångsynta, skvallriga, småaktiga människor jag kanske någonsin skulle komma att träffa.

Så man åkte 506:an. Den tog oss in till stan. In till dem som var som oss. Förutom att de slapp dölja namnet på var de bodde. Fyra gånger om dagen åkte man 506:an. Ibland sex. 18 minuters bussresa men en helt annat värld. Borta var allsång till Ultima Thule. Borta var tjejer som vände bomberjackans foder ut och in och trodde att de besatt danstalang på skolavslutningsshowen bara för att de tillsammans brukade tjuvröka i gångtunnen borta vid kiosken. Borta var jämnåriga med streck i alla ämnen som ändå kände sig manade att berätta hur man skulle leva sitt liv.

(”Get me away from here I’m dying”. För Belle & Sebastian sa det bäst på den tiden)

            ————————————————————————–

Inspiration kommer härifrån och från låten Färjemansleden med Vapnet (med Annika Norlin på sång) som ej finns på youtube – dock en helt okej cover som ni hittar här.

Färjemansleden (text)

Hundralevan heter bussen
För hundraleva timmar
Tar det in till stan
Och nu med David bredvid mig

Vi bär lite grejer tillsammans
Vi bär likadana kläder
Bär hat och lantlig skam
Vi döljer våran lukt

Höstljus
Kastar bussens skugga
Ner mjukt över vattnet
Ner mjukt över sjön
Och över Färjmansleden

Vi byter skog mot parker
Vi byter våra bänner
Till ingenting finns kvar
Av Valla och Kastal

Jag var ju på förhandsvisning av filmen The Proposal ikväll. En film som matchade exakt de förväntningar man hade (det kan ni tolka som ni vill så slipper jag stöta mig med någon). I dörren stod en person med gästlistan i handen och frågade lite lojt vad jag hette.

Jag: Collin*

Gästlisteperson: Heter du det i förnamn?

Jag: Nej.

Gästlisteperson: –

Jag: Malin heter jag.

Gästlisteperson: Här ser jag det. Och Collin* i efternamn.

Jag: Typ.

*obs! uttalas som ungefär som ”Wallin”

*uttalat på engelska som ”Collins” fast utan s

Sådär är det alltid. Jag uttalar mitt efternamn så som jag är uppväxt med hur det ska låta. Sedan ska alltid någon annan komma och ändra uttalet – liksom rätta mig. Herregud. Jag vet ju bäst själv vad jag heter.

Grej jag aldrig kommer att förstå eller uppskatta: frukt i mat. Det spelar ingen roll om det är något så omodernt som Flygande Jakob eller det mer trendiga nektarin i fetaostsallad. Allt är äckligt. Jag avskyr Hawaii-pizzor eller ännu värre: pizza med banan och curry. Plommonspäckat kött är också en ångestblandning. Så lätt det är nu för tiden att paja en helt vanlig sallad liksom: folk slänger i vattenmelonbitar, jordgubbar och jag vet inte vad. Låt frukt vara den efterrätt den faktiskt är. Och låt inte ett enda russin möta ett bestick jag ska äta med.

Ikväll ska jag på förhandsvisningen av The Proposal. Jag misstänker att den kommer att vara ungefär urdålig men emellanåt kan man behöva en dos verklighetsflykt. Just nu är jag lite knäckt för att den börjar så sent. Alltså hoppar jag efterfesten. Inte för att jag nödvändigtvis vill gå och lägga mig tidigt men jag gillar att komma hem tidigt. Ni vet, hinna sweep the internet, landa i soffan och skrota runt någon timme i lugn och ro innan det är sängdags. Det är sådana småsaker som påminner en om att man inte längre är 19.

Att blogga är för det mesta roligt. Annars skulle jag ju inte göra det. Men under den senaste tiden har jag försökt få den här bloggen lite mer enhetlig på så vis att jag försöker skriva om saker som intresserar mig och som ligger inom ett visst intresseområde. Jag försöker med andra ord sluta spreta något så otroligt. Problemet är att jag är nördigt intresserad av nästan allt (utom matte och naturkunskap – obs! förutom ligrar – korsningen mellan tiger och lejon). Sedan igår eftermiddag har jag skrivit och raderat inlägg som handlat om:

• pedagogik med avtramp i montessori och waldorf-lärorna med en anekdot som handlar om när jag och min syrra som barn skrev fan-fiction till Tummen-böckerna.

• hur sorg alltid manifesteras i klyschor. Om någon dör och anhöriga ska ge ett uttalande i tidningarna så säger man alltid ”hon var en god människa som gav så mycket”. Där menade jag att om jag råkar bli ihjälklubbad någonstans så vill jag att mina anhöriga säger något mindre förutsägbart. Typ: ”hon var rolig och schysst men förde ett jävla liv när hon hade pms. Men det är glömt nu.” Fast det var inte så roligt kom jag sedan på.

• de främlingsfientliga partiernas succéer i Europaparlamentet. Även där irriterar jag mig på klyschor som ”de tar våra jobb” och annat fullkomligt efterblivet som rasister gärna bygger upp sin patetiska retorik kring.

Men så tänkte jag att dessa blogginlägg inte hör hemma på den här bloggen. ”Jo, jag skriver lite om tv-serier, kriminalietet på Södermalm, pedagogik, middagsmat, Nordkoreansk diktatur, grammatik, döden och Europaparlamentet”. Snark. Jag skulle behöva en bloggcoach (obs! inte Blondinbella).

Just nu är jag sugen på att halvsitta i soffan hela kvällen och maratontitta på alla säsongerna av How I met your mother. Jag brukar ofta äta samtidigt som den serien visas på trean så det är i princip den enda tv:n jag ser då jag annars främst kollar på tv-serier på DVD eller liknande (med liknande menar jag exempelvis olagligt). Jag fungerar som så att antingen ser jag noll avsnitt eller så ser jag alla efter varandra. Jag fullkomligt avskyr att titta på ett avsnitt i taget. Det är för människor som står framför en efterrättsbuffé och tar en kaka och känner sig nöjda med det. Allt eller inget. Sådan är jag.

De rykande första bilderna på Dakota Fanning som den onda vampyren Jane i filmen New Moon under inspelning i Italien dök just upp (eller av datumet på bilden att döma har de ju en dryg vecka på nacken). Vad tycker vi? Inget urspännande direkt. Ungefär vad man hade väntat sig. (Om någon är intresserad av hur inspelningen på det stora torget där Edward Cullen ska gå ut och näcka/begå indirekt självmord ser ut så kan ni titta här).

Skådespelaren David Carradine dog ju på ett lite halvmystiskt sätt i Bankok i onsdags. Självmord sägs det. Andra spekulerar i någon saftig sexhistoria som gick fel. Carradine var mest känd för sin roll som Bill i filmerna Kill Bill, tv-serien Kung Fu som gick på sjuttiotalet och sitt drogmissbruk.

Min stående favorit i blogg- och twittersammanhang – Christian Lander, killen bakom bloggen Stuff White People Like – sammafattade den tragiska händelsen allra bäst: ”David Carradine died as he lived: weird and sort of Asian.”

Jag får aldrig nog av vitsiga och kvicktänkta människor.

Jag läste hos Hanna Fridén om en svårdefinierad ungdomsstil bland killar som hon ställde sig något frågande till. Den kännetecknas tydligen av ett kolossalt spretigt hår med minst en burk Dax-vax i, en uppenbar överanvändning av brun utan sol och vida jeans som vid ankeln hålls ihop av ett antal gummiband. Eftersom bloggläsare oftast är hjälpsamma framkom det snabbt i kommentarsfältet att denna ”stil” (eller brist på detsamma) går under namnet ”Partille-Johnnys”.

Eftersom jag vid det här laget hade blivit lite intrigued och kände igen något av detta i mitt bakhuvud googlade jag helt enkelt ”Partille-Johnny” och innan jag hade hunnit skriva mer än ”Partille” undrade google om det var ”Johnny” jag var intresserad av. Herregud, termen är tydligen så sökt så google är van. En av de första träffarna var härligt nog en av mina favoritbloggar – Bloggfrossa – som hade skrivit ett informativt inlägg om fenomenet.

Det var hos Bloggfrossa jag äntligen fick den sista pusselbiten: bröderna Gotti! Kommer ni ihåg den där vansinniga tv-serien som gick för några år sedan som handlade om den bortgångna maffiabossen John Gottis Versaceälskande vuxna dotter och hennes tre söner? Dessa söner var ju på något sätt Partille-Johnnys föregångare då de varje dag verkade ta ett dopp i brun utan sol, styla sina frisyrer i treskift och uppföra sig exakt som man tänker att förortskids som vinner på lotto skulle göra.

Med andra ord: Partille-Johnny-stilen är helt enkelt den manliga motsvarigheten till de där tjejerna i fjortonårsåldern med idominsalveläppar. Ni vet, de där tjejerna som när man går bakom dem på stan inte är helt säker på om det är en häxa, en excentrisk pensionär med långt hår eller bara en fjortis med tanke på den vita hårfärgen.

EDIT: Tydligen har Partille-Johnnys sitt ursprung från det som går under namnet Jersey Trash. Här har ni ett bildexempel på den typen av killar.

Överst: Bröderna Gotti med sin tjusiga mor. Underst: Ett exempel på svenska Partille-Johnnys.