Vår gata ser just nu ut som att IQ – projekt för smartare syn på alkohol håller på att spela in en ny reklamfilm. Två tonårskillar sitter med tre fulla systemkassar i en port. Ett par meter bort står en polare och kissar vingligt mot en garageinfart. Ytterligare tjugo meter bort står en tjej med mobilen i örat och skriker och gråter i högan sky. Hennes tjejkompis sitter på huk på trottoaren vid en systemkasse vars innehåll har gått i tusen bitar och ojar sig. Så kul man kan ha såhär i studenttider.

I våras köpte jag mig en spikmatta. Den har hjälpt framför allt mina spända käkar och nacke att slappna av i stressiga perioder. Den enda nackdelen är att den kostar ganska mycket pengar – runt 680 kronor verkar vara normalpris. Nu läste jag på Blondinbellas blogg att hon kommer att sälja spikmattan på sin webbshop Bellme nu i veckan (där säljs endast en produkt per dag till ett väldigt rabatterat pris). Så ni som är sugna på en spikmatta men vill få ett bättre pris kan ju hålla koll, tänkte jag.

Dagens sjuka insikt: jag har i 31 år trott att den obehagliga insekten som brukar attackera oss i Spanien om somrarna heter kackelacka. Tydligen ska det in ett R i ordet: kackeRlacka. Och genast såg det ut som ett riktigt ord – inte bara en barnramsa. Herregud.

(Här tänkte jag lägga in en bild på en kackeRlacka men ändrade mig då jag kom på hur de ser ut)

Nu blev jag glad när jag såg att kategorierna har börjat synas i bloggens vänstra marginal. Det är en funktion jag har saknat länge. Själv gillar jag att läsa nya bloggar efter kategorier – då kan jag välja ett par stycken som intresserar mig mest och om bloggen sedan råkar vara jättebra så har jag de andra kategorierna kvar. Jag har inte börjat med det gedigna arbete som kategoriindelning av gamla inlägg skulle utgöra. Det kanske kommer. Fem inlägg om dagen? Då tar det väl en sju år innan jag är klar. Men under tiden kan ni välja den kategori som intresserar er mest och läsa vad som finns där.

Min favoritmat är italiensk mat. Helst av allt äter jag pasta. Och helst av all pasta äter jag spagetti. Efter att ha tittat igenom lite gamla foton på datorn blev jag just nu mycket hungrig och sugen på alla rätterna nedan. Först en Capresesallad. Sedan en Carbonara. Därefter en Bolognese (åt visserligen det igår) och slutligen en pasta med kycklingfilé och sockerärter. Istället ska jag skrubba färskpotatis och laga fisk i foliepaket.

Jag missade lite att det var sommar idag och dog en smula i ullkofta. Under en snabb shoppingrunda shoppade jag noll grejer. Det enda jag egentligen ville ha var en söt liten trasa för 149 kronor på Gina Tricot men det var slutsåld på de tre Gina Tricot-butiker jag besökte. Försökte också hitta något på Mango men eftersom jag inte är en femtioårig Versaceälskande ryska med smak för Rivieran och med lite skral kassa så hoppade jag över deras korta kavajer och neongula, lila och turkosa ensembler. Istället kände jag doften av jordgubbar från Hötorget och bestämde mig för lite marknadshandel. Alla priser som erbjöds mig lät osannolikt billiga. Sedan fick jag min påse med grönsaker och frukt och allt kostade helt plötsligt massor. När jag kom hem såg jag att jordgubbarna var övermogna. Alltid samma känsla av övergrepp efter Hötorgsinhandling.

Min enda bild av skådespelerskan Cherry Jones är som USA:s president i säsong 7 av tv-serien 24. Där är hon en samlad kvinna som pekar med hela handen och sätter nationens bästa framför sin familj som fjantar omkring och pajar lite allt möjligt. Nu upptäcker jag helt plötsligt en annan sida än den pageklippta, pärlhalsbandsprydda medelålders kvinna jag hittills sett: hon är en raffig, lesbisk teaterskådis med flera Tony-awards i bokhyllan och med en betydligt yngre, cool skådisflickvän. Och med en urringning som heter duga. Kalla mig fördomsfull – men det här var det sista jag kunde tänka mig om henne. I mitt huvud var hon gift med en universitstsprofessor sedan 35 år med tre vuxna barn, stor vit villa och hund och med ett engagemang i kvarterets charity events. Sedan hoppade hon in som president i 24 blandat med lite småroller ”för att det är så kul”.

Jag inser att jag är oerhört ovan att se på film på tv. Just nu tittar jag på (den hittills sega) The Village. Det är reklampauserna jag håller på att bli tokig på. Jag fullkomligt avskyr att inte få bestämma själv när jag vill pausa filmen.

Konstig grej jag kom att tänka på: för många år sedan körde jag på en tenta i populärkultur på universitetet. Hur gick det till?

Jag är hemskt förtjust i lokalnyheter av någon anledning. Jag tror att det finns något i det futtiga lokalperspektivet till krig, diktaturer och naturkatastrofer som jag går igång på. Mina favoritdelar brukar vara:

1. Lokala insändare där folk fattar pennan för att skriva om sin ilska över att orten har bytt färg på stadsbussarna exempelvis (detta skedde i Helsingborg för några år sedan).

2. Den där lilla rutan där man får följa polisens uttryckningar under ett dygn som brukar finnas i Stockholms lokaltidningar (23.44 Götgatan. 34-årig kvinna nekas inträde på restaurang på grund av uppenbar berusning. Kvinnan går då bärsärkargång över uteserveringen och klär av sig sina kläder. Polisen kan gripa den nakna kvinnan i korsningen Åsögatan/Östgötagatan).

3. Oerhört lokala nyheter som behandlas lika vördnadsfullt som elfte september-attacken. (så fina journalister som med yrkesheder vägrar glida in på något ironiskt spår – de förtjänar sådan respekt).

För några dagar sedan började jag följa Helsingborgs Dagblad på Twitter. Eftersom jag kommer från Helsingborg (och HD är min favoritkälla till lokalnyheter) tyckte jag att det vore kul att hänga med lite i vad som händer där nere. Och idag fick jag min dos av älsklingslokalnyheter som jag bara väntat på hela helgen: ”Jacka stals från lägenhet: En man har polisanmält att han bestals på sin jacka medan han var och besökte sin mor.” En finstämd symfoni av ointressant vetande, säger jag. Att göra något av ingenting är en konst. Här är hela artikeln för den som är intresserad.