Finns det ett samband mellan petting och seriemord?
Kan man få en haschpsykos av att onanera?
Kan samlag leda till läktarvåld?
Blir man maoist om man onanerar med vänster hand?
Blir det gängslagsmål om man använder kondom?
Kan man bli homosexuell av heroin?

Spännande frågor, eller hur?
Men svensk sexualundervisning gav oss aldrig svaren.
För svenskar har en skev och idealiserad bild av sexualiteten.

Inte som i Argentina, där sexualiteten sätts in i rätt sammanhang.

När min dotter berättade att de skulle börja med sexualundervisning var hon jätteglad.

– Vad roligt, sa jag, i vilket ämne kommer ni att prata om sex?
– Nä, det blir ett eget ämne.
– Jaha, vad är det för ämne?
– Det heter Sexualitet, Droger och Våld.

 

 

– Jämställdhet är att få välja själv, 

säger svenska kvinnor och stoppar in sockerkakan i ugnen.

Är inte det intressant?

Svenska kvinnor diskar, tvättar, stickar, jobbar, tar hand om barnen och bakar bullar.

De kallar det för frihet.

Argentinska kvinnor diskar, tvättar, stickar, jobbar, tar hand om barnen och bakar bullar.

De kallar det för förtryck.

 

Min argentinske son är 15 år.
Han och hans vänner är i en svår ålder,
i det känsliga ingenmanslandet mellan dataspelen och porrfilmerna
och kan inte bestämma sig för vilken joystick de föredrar.

 – Stå inte som idioter vid bardisken, prata med tjejer, dansa med dem,
är min uppmaning när de ska ut och dansa.

Det är rörande att se hur de klär upp sig
och parfymerar sig på lördagskvällarna.
Det är blivande latin lovers första trevande steg,
som lejonungar som lär sig att jaga.

Övning ger färdighet och de kommer att bli bra.
Deras blick kommer bli intensiv och beslutsam,
deras händer mjuka och följsamma.

Om några år kommer de att bli sexualitetens Tyrannosaurus Rex,
högst upp på kärlekens näringskedja.

Ir de caza. Gå på jakt. Så säger man i Argentina.
I Sverige säger man att man spanar in brudar.

Märker ni skillnaden?

Spana in brudar? Vad fan är det för uttryck?
Spana är något man gör på avstånd. Helst med kikare.
Fågelskådare spanar. Säpo spanar. FRA spanar.

Men en kåt tonåring borde inte spana. Han ska jaga.

 

Jag älskar mina barn. Mer än något annat.

De är förlängningen av mitt kött och förädlingen av min själ.

Men jag orkar ofta inte med dem.

Det är det som är problemet.

Vi älskar våra barn mycket mer än vad vi står ut med dem.

Föräldrarnas hopplösa ekvation.

Kärleken (K) är gränslös, men det är inte Tålamodet (T).

Mellanskillnaden kallas Skuldkänslor (SK).

Det är en matematisk ekvation:

K minus T = SK

SK kan också betyda Svenska Kronor, 

vilket är mer än ett lustigt sammanträffande.

För om skuldkänslorna är en olidlig migrän är pengarna 

skuldkänslans alvedon, något som mildrar utan att bota.

Vi försöker förgäves köpa oss skuldfria.

Efter hur många tårar har min dotter tjänat ihop till en Barbie?

Hur många timmars övertid på jobbet motsvarar ett legoslott?

Hur många örfilar får man för ett dataspel?

Man skulle kunna säga att skuldkänslor är en dyr känsla av otillräcklighet.

Den värsta skuldfällan man kan hamna i.

 

Svenska män är ett föredöme i det mesta.

De är regerande mästare i pappaledighet
och de har de största och mest kompletta verktygslådorna i världen.

Varför har de då så dåligt självförtroende?

Svenska män kan gå upp nakna efter ett dopp i en inlandsälv med bibehållen manlighet,
trots att det kalla vattnet utsatt dem för en tillfällig könsstympning.

De kan cykla med hjälm och gummistövlar utan att förlora sin värdighet,
de kan gå omkring med så många reflexer på sig att de ser ut som en chilensk julgran,
eller ta på sig gula knästrumpor och dansa foxtrot utklädda till transvestiter utan att rodna.

Svenska män är verkligen ett föredöme, så trygga i sig själva.

De är dessutom väldigt duktiga på att respektera kvinnans rättigheter.
Ja, förutom en: kvinnans rätt att bli förförd, att för omväxlings skull få känna sig som en kvinna.
Det är den svenske mannens akilleshäl, det är pyspunkan i den uppblåsta självbilden.

När det kommer till att förföra är svenska män intensiva som polsk dockteater,
sensuella som en hockeyramsa och känslosamma som rättegångsbalken.

Men det håller faktiskt på att ändras. Och det är invandrarnas förtjänst.
Blattarna har tillfört intensitet och känslor i det tomrum som tidigare
fanns mellan den första blicken och sängen.

Det ingenmansland som bara korsas strax före krogarnas stängning,
när kåtheten och alkoholen belönar även den som inget förtjänar.

Ja, mångkulturen håller på att förändra den svenska manligheten.
Allt fler svenskar lär sig att tjuvkoppla själen till munnen,
att uppvakta kvinnan med lyhörd följsamhet och med ord kröna henne till drottning.

Hur är du själv?
Är du en svennebanan, som bara hanterar två lägen: nykter, blyg och med blicken ner i marken;
eller full, dryg och med blicken ner i urringningen?

Eller är du en latinlover, älskarnas älskare som förför på gehör?

Här får du en möjlighet att testa dig själv:

1. Du är ute och går med din flickvän. En kille tafsar på henne, trots att du står bredvid. Vad gör du?
a) Låtsas som ingenting. Är väldigt konflikträdd.
b) Det här är Sverige, hon kan försvara sig själv.
c) Jag uppmanar honom att be om ursäkt. Om han inte gör det går jag till närmsta polisstation och anmäler honom för sexuellt ofredande.
d) Jag dödar honom.

2. Vilket är ditt främsta vapen när du förför?
a) Alkoholen
b) Ärligheten
c) Lönespecifikationen
d) Blicken

3. Du står vid bardisken och spanar på en tjej. Äntligen möter hon din blick. Vad gör du?
a) Sänker blicken omedelbart! Tänk om hon märker att jag spanar!
b) Sveper tre shots och väntar på att hon ska komma fram.
c) Bjuder henne på en öl, men klargör att nästa gång får hon bjuda.
D) Ringer en taxi och går och hämtar henne.

4. Du har flickvän, men är ute på krogen med kompisarna. En tjej stöter på dig. Vad gör du?
a) Ingenting. Jag är trogen min flickvän.
b) Det beror på. Jag är trogen min promille.
c) Jag kör så det ryker. Jag är trogen min sexualdrift.

5. Din flickvän upptäcker din otrohet och gör slut. Din reaktion?
a) Biter ihop och låser in mig i snickarverkstaden tills smärtan gått över.
b) Jag ber om ursäkt och väntar på att hon ska höra av sig.
c) Jag gråter och svär att ta livet av mig om hon lämnar mig.

6. När det gäller att förföra, vilket av de här ordspråken identifierar du dig med?
a) Tala är silver, tiga är guld.
b) Bättre fly än illa fäkta
c) Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.

 

Idag har det hänt igen.

Jag står framför en liten svensk unge

och kan inte avgöra om det är en pojke eller flicka.

Jag tittar på det könlösa barnet 

och letar efter något karakteristiskt kännetecken.

Men föräldrarna har lyckats kamouflera

ungens kön perfekt.

Den är en fullfjädrad hermafrodit.

Randiga könsneutrala Polarn & Pyret-kläder

och på fötterna gula foppatofflor,

som verkar lika svåra att utrota som mördarsniglarna.

I Argentina hade håret avslöjat genustillhörigheten –

långt hår, flicka; kort hår, pojke. 

Men här i Sverige får ungarna hår under armarna

innan de får det på huvudet.

Nä, det är lättare att könsbestämma en maskros

än den här ungen.

Och när jag står framför ”Klas-Eva”, det här könlösa skinnhuvudet, 

märker jag att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det.

Ska jag boxa ungen på axeln och busa?

Eller prata bebisspråk och gosa?

Så jag lutar mig över daggmasken och frågar

– Vad heter du då?

i väntan på att mamman ska kliva in och

klargöra om den har snippa eller snopp.

– Kim, svarar mamman.

Kim??

Vi är tillbaka på ruta ett, och jag blir riktigt upprörd: 

jag har just upplevt en riktig svensk könsstympning.

Alltså, jag förstår att man inte vill klä små flickor i rosa –

jag tycker också det är gammalmodigt. 

Men det skulle faktiskt räcka med att göra hål i öronen på dem. 

 

 

 

- Var inte beroende av någon, klara dig själv,

är den svenska barnuppfostrans första budord.

Att klara sig själv är det finaste man kan lära sitt barn i Sverige.

Svenska föräldrar tävlar i självständighet.

- Oskar är sju år och har redan en egen hemnyckel.

- Ja, men min Lisa var elva år när hon beslöt att behålla barnet.

- Min nioårige Arash säger att han ska rösta på Sverigedemokraterna när han blir stor. 

- Jocke tog självmord när han var sexton. Och han gjorde det utan att be någon om hjälp. 

Ja, svenskar älskar när sina barn tar självständiga beslut.

Oavsett besluten.

Vad är det för lärdom?

Vad är det som är så jävla bra med det?

Min dotter heter Federica. 

Hon är tolv år. 

På morgonen tycker hon om att bli buren

från sängen till frukostbordet.

Och jag gör det med nöje.

Under den korta promenaden stannar klockorna.

Hon får vara min lilla prinsessa och jag, oumbärlig.

Jag vet ju att hon så småningom kommer att bli vuxen och självständig.

Jag vet att hon inte kommer att behöva mig lika mycket.

Så varför ha så bråttom?

Här hade Federica varit ett curlingbarn.

Men det gör inget, i Sverige skulle Robinson Crusoe 

också klassats som ett curlingbarn.

För i Sverige förväntas en tolvåring inte vara ett barn,

utan en liten Rambo-kniv.

 

Det går ett spöke genom Sverige. Det är allsångens spöke.

Oavsett om det är på Skansen, Liseberg eller kräftskivan –

spontansångens diktatur håller järngrepp om den svenska folksjälen.

På ytan är allsång gemenskap, glädje och samhörighet.

Men krafsar man hårdare på fenomenet förstår man att det är djupt politiskt.

Allsången är socialistisk.

Det enda lyckade socialistiska experimentet man känner till.

I allsången har alla människor samma värde.

Oavsett ålder, kön, ras, religion eller inkomst.

Inte bara i små paragrafer i lagböcker, manifest och politiska toppmöten.

I allsången har vi alla en röst. En röst vi ska vara stolta över.

Det spelar ingen roll om du är sopran, baryton eller bakfull.

Om du är en sånglärka, eller haft stämbandet i vinmarinad de senaste 30 åren.

Om du spelat Rodolfo i Puccinis La Boheme eller om du sjunger genom en röstventil.

Allsången är en musikalisk kolchos. Alla äger micken. Alla kan sjunga!

Nej, förlåt, det är mycket bättre än så: Alla har rätt att sjunga!

Tänk bara på hur allsångsledaren beter sig, det som brukar vara socialismens akilleshäl.

Tänk till exempel på Anders Lundin. Sjunger han bäst?

Nä, han sjunger sämst av alla på scen.

Han får ändå vara ledare. Hur ofta sker det i verkliga livet?

Aldrig.

Blir han då maktgalen och släpper aldrig ifrån sig micken?

Nä, alla får vara med och sjunga.

Allsången förkroppsligar tron om den goda människan.

Den som delar med sig, demokratiskt och solidariskt.

Den som vågar vara ödmjuk utan självförnedring och stolt utan förhävelse.

När Anders sätter micken framför munnen

på Falsett-Lisa eller Målbrotts-Johan ser jag det klart framför mig:

Anders Lundin älskar mig också.

Jag kan inte sjunga.

Jag tappade stämbandet på gatan när jag var liten och det blev överkört av en lastbil med släp.

Så illa sjunger jag.

Jag skäms för min röst. Den är mindre värd än andras.

Så vad gör jag? 

Jag döljer den. 

Som om den vore ett könsorgan, ett alldeles för litet könsorgan.

Att sjunga blir då som att onanera –

något härligt och frigörande när det görs i intimitet,

men avskyvärt och skamfullt om det utförs offentligt.

Inför andra ska min sång skylas

och tystnaden lägger sig som ett asplöv över alla visor som

trycker mot gommen och drömmer om dagsljus.

Förpassade till ett liv i skamvrån om det inte vore för den emanciperande allsången.

För vad allsångens Lilla röda säger är att vi är alla lika värda,

även om vi missar en ton, en oktav eller rentav ramlar utanför partituret.