Idag har det hänt igen.

Jag står framför en liten svensk unge

och kan inte avgöra om det är en pojke eller flicka.

Jag tittar på det könlösa barnet 

och letar efter något karakteristiskt kännetecken.

Men föräldrarna har lyckats kamouflera

ungens kön perfekt.

Den är en fullfjädrad hermafrodit.

Randiga könsneutrala Polarn & Pyret-kläder

och på fötterna gula foppatofflor,

som verkar lika svåra att utrota som mördarsniglarna.

I Argentina hade håret avslöjat genustillhörigheten –

långt hår, flicka; kort hår, pojke. 

Men här i Sverige får ungarna hår under armarna

innan de får det på huvudet.

Nä, det är lättare att könsbestämma en maskros

än den här ungen.

Och när jag står framför ”Klas-Eva”, det här könlösa skinnhuvudet, 

märker jag att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det.

Ska jag boxa ungen på axeln och busa?

Eller prata bebisspråk och gosa?

Så jag lutar mig över daggmasken och frågar

– Vad heter du då?

i väntan på att mamman ska kliva in och

klargöra om den har snippa eller snopp.

– Kim, svarar mamman.

Kim??

Vi är tillbaka på ruta ett, och jag blir riktigt upprörd: 

jag har just upplevt en riktig svensk könsstympning.

Alltså, jag förstår att man inte vill klä små flickor i rosa –

jag tycker också det är gammalmodigt. 

Men det skulle faktiskt räcka med att göra hål i öronen på dem.