Igår kväll var jag och åt på Mamas and Tapas,
ett otroligt trevligt hak på Kungsholmen.

En av tjejerna som var med frågade mig
vad jag skulle hålla på med om jag inte vore
journalist.

Jag sa som det var:
Jag kan inte tänka mig ett annat yrke,
jag är inte bra på något annat.

Mina barns mamma brukade skrika,
när jag råkat färga kläderna i tvätten eller
glömt att betala räkningar:

– Hijo de puta, solo servís para escribir!
– Horunge, det enda du duger till är att skriva.

Hon har rätt.
Men det är inte därför jag inte kan tänka mig att
jobba med något annat.

När jag skriver stänger jag ut omvärlden,
jag skriver mig till en bättre värld,
jag gräver ner mig i den enda skyttegrav
där jag kan värja mig mot vardagens olidliga monotoni.

Mot alla dagar som plagierar varandra,
mot barnens krav på uppmärksamhet,
mot de obetalda räkningarna,
mot smutstvätten som väntar på att få färgas
i tvättmaskinen,
mot ansvarets punktliga klockor.

Skrivandet är min älskarinna,
andrummet som får mig att stå ut med
mitt äktenskap med livet.

Vet ni vad jag menar? Känner ni själva igen känslan?

Det är inget annat som kan framkalla den känslan.
Jo, förresten: Dansen.

Tyvärr passade dansen inte in i mina machoideal.
Trikåerna var för bögiga och jag för feg.
Dansaren blev mobbad.
Han fick aldrig leka med fotbollsspelaren,
med studenten, med journalisten eller pappan.

Han mobbades till tystnad.
Men fortfarande, när ingen av de andra är med, släpper
jag ut honom på skolgården.

Och oj, vad han blir lycklig då!