Om några timmar åker jag tillbaka till Argentina.
Efter nästan tre månader i Sverige.

Jag ska äntligen få träffa mina barn igen.
Har ni varit ifrån era barn tre månader?
Varje år?

Jag vet, jag är ingen superpappa.
Jag skulle inte kunna ställa upp i pappa-SM,
klarar inte kvalgränsen.

Och jag skulle aldrig få medborgarskap i
de Präktiga Svenska Pappornas Republik.

När jag läser pappabloggar blir jag förundrad –
tar de lustgas innan de skriver sina inlägg?

Tycker de verkligen det är så fantastiskt roligt
att umgås med sina barn?

Eller håller de upp sina barn som ett politiskt manifest?
När de lyfter sin minderåriga ideologiska fana i famnen
låter de som politiker under valkampanj.

Vad är det de kandidaterar till?
Årets pappa?
Sveriges mest jämställda man?
Vill de bli president i Präktiga Pappornas Republik?

Jag skulle inte kunna bli medborgare i den republiken.
Skulle nog inte ens få turistvisum till deras fantasivärld.

Jag älskar ju också mina barn.
Men jag har för lite tålamod, skriker för mycket,
blir fullständigt uttråkad, längtar mig bort för ofta
och fantiserar om att adoptera bort ungjävlarna när de bråkar.

Jag vet inte, men pappabloggarna är inte trovärdiga,
deras föräldraskap känns som en enda stor eufemism.

– Åh, Lill är så livlig!
Säg som det är! Hon är olidlig!

– Jag älskar att vara pappaledig!
Du låter som en institutionaliserad kåkfarare!

– Jag tycker om att ligga bredvid Åke tills han somnar.
Du lider av Stockholmsyndromet!

Jävla PK-missbrukare –
förhävelsen är deras trappuppgång
och präktigheten den återanvända sprutan
de injicerar rakt i fotsulorna.

Det tillfälliga ruset kallar pappa-pundarna för familjelycka.