Det är synd om svenska hundar. Trots omsorgen. Trots kärleken.

När jag ser dessa överbeskyddade jyckar känner jag en stor sorg.

Deras frihet är inte en centimeter längre än kopplet som håller i dem. 

Och stackarna, alltid husses flåsande i nacken, som en mörk skugga med bajspåse i handen!

En svensk hund får inte uppleva tjusningen av att springa och skälla efter bilarna, eller få rulla runt i dyngan för att sedan ligga på rygg och soltorka.

Den vet inte hur det känns att vänta i dagar på att den läckra tiken i kvarteret äntligen ska lyfta på svansen och belöna honom för det stora tålamodet.

Nej, en svensk jycke har ingen aning om hur det känns att slåss för en vacker hunddams gunst och sedan komma hem blodig, hungrig och nyknullad. 

Det kan inte vara roligt att vara en svensk hund.

Annat är det i Argentina, frihetens land för hundar.

I Argentina är en hund nästan ett måste, åtminstone om man bor i hus. 

Jag har själv två hundar, två söta tikar som jag uppfostrat i sann argentinsk anda, det vill säga att de får göra vad de vill, utom att bli gravida.

De springer in och ut som de vill, jag anmärker inte på deras umgänge, jag ger de mat en gång om dagen och gosar lite med dem på morgonen. En gång i månaden sliter jag bort fästingar och var sjätte månad låser jag in dem så att jag inte ska bli morfar.

Enda motprestationen jag kräver av dem, är att de ska skälla så fort de hör något konstigt på natten. 

Det är nog en av de viktigaste anledningarna till varför så många argentinare har hund.

Det spelar inte så stor roll hur stor hunden är, de flesta skäller som galningar om någon hoppar över staketet eller försöker bryta sig in i huset.

Tillsammans med ett bra skjutvapen, utgör hunden ett klassiskt argentinskt självförsvars-kit.

Det är klart att 20 hundar som springer lösa i kvarteret kan vara ett störande element och många grannfejder startar med att man försöker utröna vems hund sket på vems gräsmatta. 

Ett annat stort problem med hundarna i ett fortfarande ganska puritanskt samhälle, är deras obscena leverne.

De svettigaste frågorna som mina barn ställt mig, har alltid inspirerats i hundarnas liberala och exhibitionistiska sexualitet. 

Det är inte ovanligt att barnen står och tittar på medan en stor dobberman juckar två decimeter ovanför en vettskrämd chihuahua.

Men det är inget som den ogenerade hunden bryr sig om, den har gott om anledningar att vifta på svansen här i Argentina.

Ja, skulle jag bli tvungen att leva mitt liv som hund skulle jag utan tvekan välja att förlösas i Argentina.

Där skulle jag jaga bilar, rulla runt i leran, yla mot månen, springa efter söta chihuahuer och komma hem på kvällen, utmattad och lycklig, som Adam, med färska smaken av äpple i mun.