Det finns de som tror att det går att komma ända fram.

Därför köper de Volvo.

De äter köttbullar med lingonsylt.

De använder gummistövlar med reflex.

Men det räcker inte.

Så de börjar sjunga med på Skansens allsång.

De dansar till små grodorna.

De cyklar med hjälm.

De äter semlor.

Ändå räcker det inte.

Så de börjar lyssna på P1.

De låter bygga ett utedass i trädgården.

De börjar använda ordet ”mysigt”.

De snusar.

Men det räcker inte.

Så de slutar kalla varandra ”kompis”.

De bygger fågelholk bredvid utedasset.

De köper sommarstuga.

De lär sig den svenska nationalsången. 

Men det räcker inte.

Så de köper Billys bokhylla.

De hugger ut ett hjärta i utedasset.

De köper ekologisk mjölk.

De reser till Mallorca.

Men det räcker inte.

Så de grillar flintastek.

De går med i Rädda barnen.

De målar radhuset faluröd.

De passar tvättiderna.

Men det räcker inte.

Så de slutar umgås med svartskallar.

De röstar blått.

De byter Volvo.

De plockar svamp.

Men det räcker inte.

Så de tiger därför att det är guld.

De skiter i skåpet när det är blått.

De spar för att det är då man har.

De flyr när de inte kan fäktas.

Men det räcker inte.

Så de lär sig ramsan ”Sju sjösjuka sjömän” utan att bryta.

De fixar en kolonilott bredvid fågelholken.

De sjunger snapsvisor.

De åker långfärdsskridskor.

Men det räcker inte.

Så de läser DNs kultursida.

De köper aktier i Volvo.

De fjällvandrar.

De äter surströmming.

De flyttar in i utedasset.

Jag vet inte om de har kommit närmare.

Men jag vet att de inte kommer att komma fram.

Någonsin.