– Du är för full, gå härifrån.
– Va?
– Du är berusad, du kommer inte in.

Vi står utanför The Lab på Stureplan –
jag och tre kolleger på Aftonbladet.

Vi har avslutat vårt pass efter midnatt
och gått ut och tagit några öl.
Två, för att vara exakt.

Klockan tre stänger första baren och
vi bestämmer oss för att gå vidare.

Det är tisdag och den enda platsen som
är öppen är The Lab.

Jag har aldrig gått ut på Stureplan
och när vi kommer fram till vakten
tittar han på oss och pekar på mig.

– Du, kom fram.

Han tittar på mig en sekund
och avgör att jag är berusad.
Mina arbetskamrater tror att det är ett missförstånd.
De förklarar att vi jobbat tills alldeles nyss,
att vi bara druckit två öl
och bara tänkt gå in och ta en öl till innan
vi går hem och lägger oss.

Men vakten är obeveklig.
Alla andra – ljusa, söta och svenska – får gå in om de vill.
Men inte jag. Jag är för full.

– Men utifrån vad gör du bedömningen att jag är full?
Jag vill veta vad det är han ser som inte ens ett alkotest
skulle avslöjat.
– Det behöver inte jag förklara för dig. Gå härifrån.

Vi tittar på varandra. Det blir en pinsam tystnad.
Jag har förstått och han har förstått att jag har förstått.
Det finns inget mer att säga. Jag platsar inte på The Lab.

På hans uppsvällda bröst har han en liten bricka
som säger att han är vakt.

Men vem är det han vaktar? Vad är det han skyddar?
Vem är det här muskelberget som har
rätt att lämna mig utanför utan anledning!?

– Kom, skit i honom, vi drar, säger en kollega
och drar mig i armen.

Jag ställer mig en bit därifrån. Jag skakar av ilska.
Förödmjukelsen ligger som en klibbig hinna över mig,
jag känner mig så jävla förnedrad.

Krogägarna på Stureplan förnekar om och om
att det förekommer diskriminering.

Jag har hört om det här så många gånger,
läst spaltmeter om det.
Har pratat med folk som berättat om det,
människor som upplever det här varje kväll de går ut.
Men för mig är det första gången.

Jag förstår att det föder hat. Jag känner det själv.
Fortfarande, fast det gått flera veckor.
Jag vill sätta dit honom, hijo de puta.

Fega jävel. Säg som det är!
Är jag för ful? För mörk? Ser jag för fattig ut?
Det kommer jag aldrig få veta, i statistiken
kommer jag att förbli någon som inte slutade dricka i tid.

Vi ser en taxi stanna.
Två fulla tjejer kliver ur. De skrattar, skriker och vinglar
fram till vakten.
De är dyngraka, men han släpper in dem.

Det är natt på Stureplan. Och allt är som vanligt.