Ibland är ni korkade. Jag sitter i Montevideo och ska ut och strosa längs Rambla, standpromenaden, i väntan på mitt flyg till Cordoba. Men först måste jag ju svara på era kommentarer.

Klart att det inte är dåligt att tycka om att umgås med sina barn!

Jag tycker  naturligtvis också om att umgås med mina barn!
Och jag har de halva tiden! (när jag inte är i Sverige, såklart)
Och jag diskar, städar och skjutsar! (när inte mitt hembiträde Rosita jobbar, såklart)

Men visst vore det kul om papporna kunde nyansera sina vardagsbetraktelser?
Om de inte ansträngde så in i helvete för att framställa pappalivet som en dans på rosor?

För det är den ju inte. Såklart.
Varför inte skriva om det också? Om hur överjävla jobbigt det är att vara pappa?
Om att barn inte bara är en gåva, utan också ett trauma.
Om att barn aldrig är så vackra, som när de äntligen somnat.
Om att det aldrig är så roligt att umgås med sina barn, som när man är långt ifrån dem.
Om att små barn är för sexlivet, vad svenska landslaget är för fotbollen.

Skriv om det också. Är det för mycket begärt?

Tydligen, för de här posörerna vill ju inte skriva om hur de är som pappor,
utan om hur de önskat att de skulle ha blivit.

Fantastiska, jämställda, feministiska män.

Det trycks så jävla många jämställdhetssedlar i Sverige,
att valutan Feminism har förlorat sitt värde.