Startsida / Inlägg

Rädda mobbarna (men inte på min sons bekostnad)

av Martin Ezpeleta

– Rädda mobbarna, skriver psykologen Christer Ohlson i ett debattinlägg i Aftonbladet.
– Annars hamnar de senare i fängelse.
Fyra av fem brottslingar inledde nämligen sin karriär som mobbare.

Självklart har psykologen rätt. Åtminstone i teorin. Alla ska med.
I en mobbningssituation möts ju offer mot offer.
Det är två olika typer av tragedier som drabbar samman.

Så vem ska räddas? Vems sida ska man stå på?
Bådas, säger de svenska pedagogerna.
Ingens, säger den svenska erfarenheten alltför ofta.

blodig troja.jpg

Så här såg min sons argentinska skoltröja ut i våras.
– Det har hänt en olycka, sa rektorn när hon ringde och berättade.
En olycka? En olycka är något som inte kan förhindras.

Min son blev inlåst bakom en gallerdörr av sina klasskamrater.

– Spotta på honom, skrek en av killarna och de andra sju började spotta.
Spotta och skratta.
Min son försökte komma undan, genom att klättra upp genom ett hål i taket, men slog i huvudet mot kanten.
Fem stygn. Och en tröja full av blod, blandad med äckliga snorloskor.
Är det en olycka?

Min son har börjat en ny skola i år. Han fick gå om och vi beslöt att byta skola. En ny skolmiljö skulle göra susen, det skulle innebära en ny möjlighet för honom. Trodde vi. Beslutet visade sig vara en mardröm.
Sen skolstarten har min son trakasserats.
Han är ny i klassen, han är kortväxt, han har en metallkapuschong på ena framtanden, han blir inte skjutsad till skolan i en flott bil, han spelar inte rugby som alla andra.
Han är annorlunda. Han är den utvalde. Han är mobbad.

Vi visste inte att han var mobbad, min son skulle aldrig ha skvallrat.
Men skolan visste att mobbningen förekom.
Men i Argentina finns inte ens ett ord för mobbning.
Mobbning rubriceras som pojkstreck. Tills någon ”olycka” inträffar.

Då agerar skolan. Med argentinsk pragmatism, med rå sunt förnuft.
De två mobbarna som kunde identifieras blev utslängda.
Inga samtal med föräldrarna, inga timslånga samtal med kuratorn.
Bara ett brev till föräldrarna där det står att barnen inte längre är välkomna.

Ut!
Punkt slut.

Var det ett bra eller ett dåligt beslut?
Tja, det löste halva problemet. Min son har det mycket bättre.
Trakasserierna har slutat, även om han fortfarande inte har några vänner.
Tyvärr återstår andra halvan av problemet – mobbarna.
De kommer få det tufft, inte många argentinska skolor kommer att ta emot dom.
De har förmodligen svåra hemförhållanden och behöver hjälp.
Men jag ska inte ljuga: jag är jävligt glad att de är borta. Att behöva lämna sin son på en plats där jag vet att han mår dåligt, är det värsta jag varit med om.

I Sverige, där man vet att förövarna också är offer, hade mobbarna gått kvar i klassen.
I Sverige, där man studerat och kartlagt mobbningens orsaker,
skulle förmodligen min son fortfarande varit livrädd för att gå till skolan.

I Argentina, och av ren okunskap, gjorde rektorn det som stod henne närmast hjärtat:
Hon ställde sig på min sons sida till hundra procent.

Mobbarna måste räddas, visst. Men inte på min sons bekostnad.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB