– Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra, skrev George Orwell i romanen Djurfarmen.

Kom att tänka på det, när jag läste Karin Ahlborgs 

krönika i Aftonbladet om mediebevakningen 

när de sju döda i Rinkeby begravdes.

Varför tvingas jag skämmas? är rubriken och hon skriver bland annat:

”Ingen ansvarsfull chef hade låtit en anställd klädd som 

på en rockkonsert med minimal kjol bevaka en svensk begravning.

Det vore fullkomligt otänkbart att journalister skulle prata 

och skratta under en bön vid en svensk begravning.

Aldrig någonsin har jag hört talas om att fotografer ställt sig i vägen 

för kistor som i procession bärs till gravsättning så att hela sorgetåget 

tvingas stanna upp på en svensk begravning.”

Journalister och fotografer som står och röker, skrattar, 

ringer till sina nyhetschefer, ställer sig i vägen och går över gravar. 

Allt medan begravningen pågår.

– Jag har aldrig sett något liknande. Jag skämdes för att vara journalist,

säger en annan kollega på Aftonbladet som var på plats.

Vi behöver inte spekulera i hur det hade varit om branden inträffat innanför tullarna,

eller om de döda inte hetat Hoda eller Naimay, utan Eva och Stina. 

Det räcker med att konstatera att i Sverige är alla lik inte lika.

Karin Ahlborg skriver:

”Den beska sanningen är att det inte var sex barn 

och en sjubarnsmamma som begravdes 

utan sex svarta barn och en svart sjubarnsmamma”.

På gravarna och på fel sida avspärrningen