Argentina – Brasilien är en av världens hetaste landskamper.
– Jävla bögar vi ska krossa er, skriker den argentinska hemmapubliken. Men sen tystnar ropen.
Aftonbladet var på plats när Brasilien besegrade Argentina på bortaplan i det sydamerikanska VM-kvalet.

Tre timmar före matchstart står vi redan som packade sillar på ståplatsläktaren, en lös bredsida från plan.
Förväntningarna är skyhöga, stämningen obeskrivlig.
– Vi kommer tillbaka och blir världsmästare som 1986, skriker 40 000 fanatiska fans.

Om publiktrycket på arenan i Rosario avgör matchresultatet har Argentina redan vunnit.
Och vinst är det enda som accepteras. Framförallt på hemmaplan och definitivt mot Brasilien.
– A estos putos les tenemos que ganar, vi måste besegra bögarna, skanderar publiken. Det ryms närmare 45 000 personer på arenan, bara ett tusental är tillresta brasilianare.
 
Och de första 20 minuterna av matchen bådar gott. Argentina pressar högt upp, rullar boll och radar upp den ena målchansen efter den andra.
– Grande Verón, utbrister Juan Santamaria, som står vid min högra sida.
Juan Sebastian Verón bannlystes från landslaget efter VM 2002 då Argentina åkte ut i gruppspelet.
Maradona har benådat honom och på karriärens höst vill Verón ta vara på chansen.
Om 90 minuter vet vi att han var den bäste argentinske spelaren.
Men då vet vi också att det inte räckte särskilt långt.

För efter en katastrofal markeringsmiss i 23:e minuten kan fyrtornet Luisao ensam nicka in det brasilianska ledningsmålet.
En målchans. Ett mål. Dödlig effektivitet.
På läktaren en skrämmande tystnad. När 40 000 människor plötsligt tystnar, isar det blodet.
Det tar flera sekunder innan en kvinna bakom mig bryter den.
-Hijos de puta, horungar, jag har stått tre dagar i kö för att se er vinna!
Skriket är desperat, hjärtskärande. Och nu börjar en ny match. På plan och på läktaren.
Bara sju minuter efter ledningsmålet tillåter en ny försvarstabbe Luis Fabiano att enkelt rulla in bollen i öppet mål.
-Faaan, det är alltid samma sak med brassarna. De gör alltid så här mot oss, suckar en äldre man framför mig.
– Más huevos, la concha de tu madre. Mera ballar, skriker en kille bredvid mig.
– Ut med Tevez, han är vilsen som en napp i röven, fyller Juan Santamaria i.
Han kommer från Mendoza och har rest 85 mil för att se matchen.
Biljetten köpte han på svarta marknaden för 600 pesos, motsvarande 1500 kr, tio gånger mer än riktiga priset.
Intresset för matchen har varit gigantiskt.
– Problemet är att våra spelare är överbetalda divor. De spelar i Europa och skiter i landslaget. De är inte som Maradona, han älskade sitt land, säger han.

Feststämningen är borta. Nu känns publiken som en hotfull lynchmobb.
– Döda honom, ropar publiken varje gång Kaká tar bollen.
Läktaren är ett tempel för könsord. Och för rasistiska fördomar.
– Jävla negerapor, gå hem och plocka bananer, skriker någon, får medhåll och jag får snabbt lära mig tio nya synonymer på neger.

Andra halvlek är matchbilden likadan.
Argentina har bollkontrollen, men Brasilien försvarar sig skickligt och har ett sylvasst kontringsspel.
En misil i krysset av Jesús Dátolo tänder det argentinska hoppet i 19:e minuten, men Luis Fabiano släcker det bara två minuter senare efter en magnifik framspelning av en annars ganska blek Kaká.
De sista 15 minuterna är en smärtsam transportsträcka. På läktaren analyseras matchen.
Några skyller på taktiken, andra på försvarspelet. Några kräver Maradonas huvud på ett fat.
– Går vi inte till VM dör jag, säger Juan Santamaria med tårar i ögonen.
– Hur kan det vara möjligt, vi har ju fler stjärnor än Vintergatan, säger han och försvinner nerför trapporna.
Domaren blåser av matchen, läktaren töms och alla vandrar tystlåtna och sammanbitna genom Rosarios mörka gator, som om de försökte besvara Juan Santamarias gåta:
Om vi har så många stjärnor, hur kan då himlen vara så mörk?

(Text som inte kom med i måndagens Aftonbladet)