Du lade ner en hel lön i ett brunt kuvert,
enligt överenskommelse.
Små sedlar, hade den mörka rösten beordrat
så du växlade
pengar i femton olika bankkontor.
 
Men nu kan du konstatera att det var värt det:
det falska passet är perfekt.
Och lösmustaschen är så trovärdig!
 
Du tar inte farväl.
En natt är du bara borta.
Du använder handskar hela tiden
för att inte lämna fingeravtryck efter dig
och betalar allt kontant för
att ingen ska kunna spåra ditt kort.
 
Trots det sover du aldrig två nätter på samma ställe
och byter språk eller dialekt var tolfte timme.
 
Väl framme på Filippinerna hyr du ett privatplan
och flyger rakt österut.
Du säger aldrig till piloten var du ska utan vid bestämda koordinater
hoppar du med fallskärm – inte utan att döda piloten först.
 
Du landar på den pyttelilla ön som fortfarande saknar namn
och efter några minuter kommer du fram till den bungalow
där du ska tillbringa resten av ditt liv.
 
Men inte förrän du är inne och har dragit för persiennen
tar du ut kudden du burit innanför skjortan för att simulera övervikt.
 
Du går igenom flykten och ler förnöjt:
Den har varit perfekt.
Du tar av dig handskarna, sparkar lite lätt på palmen
och plockar upp kokosnöten som ramlat ner i sanden,
som är som ett guldbrunt mjöl.
Medan du klyver nöten och stoppar in ett sugrör
 känner du oceanens salta andedräkt i dina näsborrar.
Och vågorna är som tungspetsar som kittlar
dina trötta fötter.
Och du går på stranden och tänker att havet
är en vacker metafor av ditt nya liv:
det smeker dina fötter
men suddar ut dina steg.
 
För inte har du lämnat spår efter dig?
Du går igenom allt ännu en gång.
Nä, det har varit perfekt.
De kommer aldrig att hitta dig
och här finns allt du behöver.
 
Men när du låter din blick löpa fritt över horisonten,
ser du en mörk prick på det öppna havet.
En prick som växer och bryter den vågräta linjen.
Först tror du att det är en synvilla,
du är så van vid stadens anarkiska siluett
att dina ögon inte kan föreställa
sig en horisontell linje
som korsar hela synfältet.
 
Men den lilla pricken växer och växer
och du känner svettdropparna
pysa fram genom porerna
när du slutligen märker
att synvillan är egentligen en liten roddbåt.
 
Någon är på väg till din ö!
 
Långt innan båten är framme,
vet du vem det är som kommer.
Du har varit så naiv!
Klart de skulle hitta dig!
De sa det till dig från början:
 
”Kom ihåg att betala,
det är lättare att fly
från ditt eget förflutna än från oss”.
 
Hur kunde du vara så korkad!?
Mannen kliver av båten, drar av svetten,
ler artigt och räcker fram handen:
 
– Tjena, tjena! Börje Larsson, handläggare på CSN.