Startsida / Inlägg

En bra moral bättre än en stor pokal.

av Martin Ezpeleta

Wendela har en intressant debatt om huruvida man
ska pressa sina barn på resultat, bland annat
i idrottssammanhang.

Som barn var jag ett fotbollslöfte.
Som den goda argentinare jag är, var jag en diva.

Jag hatade att förlora.

Det här minnet är från början på 80-talet.
Vi spelade semifinal i Pilsbocupen och redan i
första halvlek låg vi under med 4-0.

Jag var omgiven av mediokra kamrater
som sprang och passade som om de glömt ta ut skorna ur kartongen.

Jag var förstörd. Jag ville inte vara med längre.
Jag fick runt på plan och grät.

Trött på förödmjukelsen, blev jag utbytt på egen begäran.

Mina föräldrar gick sällan på mina fotbollsmatcher.
Men den här gången var de där. Tyvärr.

Jag hann knappt ut förrän jag såg min pappa
komma rusande som en ursinnig tjur mot min röda fotbollströja.

Jag har sällan sett honom så arg.
Han skrek och gestikulerade som en argentinsk trafikpolis.

Jag kommer inte ihåg exakt vad han sa
men det gick ut på att jag var en förrädare
som övergett laget.

Enligt min pappa, skulle jag vara ihärdig som astmasjuke Che Guevara,
större idealist än en musketör och alltid ställa upp,
som en överentusiastisk scout.

– Du har ingen moral, skrek han.

Jag var sju år. Jag kunde inte ens stava till moral.

Ni som inte växt upp med socialistiska föräldrar
kanske inte förstår det här.

Att jag vann skytteligan alla 15 år jag spelade fotboll,
var inte något som direkt imponerade på min pappa.
Men om någon råkade säga att jag var en bra kamrat på plan,
kunde han få tårar i ögonen.

I socialistiska ögon är priser bara ett borgerligt sätt att belöna
individualismen och den hänsynslösa konkurrensen.

Hur slutade anekdoten?
Min pappa skrek åt tränaren att byta in mig igen.
Tränaren, livrädd, slet tag i första bästa spelare
som kom nära sidlinjen och kastade in mig istället.

Jag tjurade mig igenom resten av matchen.

Gjorde pappa rätt eller fel?
Kanske tog han i lite för mycket,
men jag märker att jag idag beter mig ungefär
likadant med mina barn.

Jag blir glad när det går bra för dem, när de får
bra betyg eller presterar bra på ett prov.
Men det är aldrig deras resultat som får mig att spricka
av stolthet.

Jag blir mer stolt när min dotter viskar de rätta svaren
till bänkkamraten i knipa än när hon visar upp sitt eget
felfria prov.

Jag blir lycklig när de gråter över någon orättvisa de sett på TV
och jag blir stentokig när de är osolidariska, smörar för en lärare
eller blir imponerade av någon kompis med mycket prylar.

Precis som min pappa
tycker jag att en bra moral är värd mer än en stor pokal.

Och skulle mina barn glömma bort det, har jag hängandes
på väggen två personer som kan påminna dem om det.

che y fidel.jpg
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB