Horacio Pietragalla är 30 år. Han var inte ens ett år, och den argentinska militärdiktaturen ännu yngre, när han rövades bort.
Horacio var ett av många hundra småbarn som fördes bort av militären. Mönstret var alltid det samma, politiskt aktiva föräldrar dödades, barnen adopterades av barnlösa par som stod juntan nära.
Först nu vet han vem han egentligen är, och först nu har resterna av hans mördade föräldrar hittats i två olika massgravar.

-Verdad y Justicia. Sanning och rättvisa. Horacio Pietragalla är bestämd när han svarar på vad han tror är nödvändigt för att det argentinska samhället ska kunna försonas med sitt förflutna.
Han föddes strax innan militären tog makten i Argentina.
Pappan mördades först. När Horacio var 5 månader gammal kidnappades hans mamma Liliana.
Men det tog många år innan han fick veta sanningen.
En av militärerna som varit delaktiga i kidnappningen och mordet på Horacios mamma, lämnade honom till sitt hembiträde, en enkel kvinna från landet som, tillsammans med sin man, flyttat till Buenos Aires i jakt på arbete. De fostrade Horacio som sitt eget barn.
Hans verkliga namn raderades, födelsedatumet ändrades, hans historia tystades. Horacio Pietragalla blev Cesar Castillo.

Horacio började misstänka ganska tidigt att han kunde vara barn till ”försvunna”.
-Det var många saker som inte stämde med familjen som uppfostrade mig. Vi var så olika på alla sätt och mina frågor fick alltid avvikande eller konstiga svar, bl a hade de ”glömt bort” vilket sjukhus jag var född på, berättar Horacio när vi träffas på Abuelas de Plaza de Mayos nya lokal i Buenos Aires. Sedan han fick tillbaka sin identitet har han arbetat med Abuelas, för att hjälpa andra ungdomar i liknande situation att våga söka efter sin riktiga identitet.
-Skuldkänslorna. De är det svåraste att övervinna, säger Horacio och berättar att han trots sina misstankar väntade många år med att söka efter sanningen eftersom han var rädd att föräldrarna han vuxit upp hos skulle hamna i fängelse om sanningen kom fram.

– Men en dag kom min flickvän hem med ett svartvitt foto som hon hade hittat på Internet. Det var på en sajt med bilder på ”försvunna”. Hon räckte fram bilden till mig och sa: ”jag tror att det här är din riktiga mamma”. Jag tittade på bilden och lade den ifrån mig, jag tyckte kvinna på fotot var helt olik mig. Men jag kunde inte glömma bilden och varje dag plockade jag fram den och granskade den och efter några veckor märkte jag att vi faktiskt var identiska.

När Horacio beslöt sig för att sluta leka kurragömma med sitt förflutna ringde han Abuelas de Plaza de Mayo. De förklarade för honom att Abuelas hade, efter många års påtryckningar, fått staten att skapa en genbank, där föräldrarna till de ”försvunna” lämnat sin blodprover. På så sätt så sätt kunde Horacios identitet säkerställas genom att jämföra sitt blod med mor- och farföräldrarnas.

– När jag lämnade mitt blodprov hade jag med mig bilden. Jag räckte fram kortet och sa: ”Jämför analysen med den här kvinnans, jag är säker på att det är min mamma”.
Efter bara 14 dagar, den 11 mars 2003, ringde de från laboratoriet och bekräftade att hans riktiga föräldrar var ”försvunna” och att kvinnan på bilden var Liliana Corti Pietragalla, Horacios biologiska mamma.

– Det var en bra dag, en dag av lycka, säger han, jag var inte oförberedd, i många år hade jag tänkt att på att det kunde vara så här. Nu gällde det bara att börja bygga upp allt igen.
– Det var fantastiskt att träffa mina släktingar, som aldrig gett upp hoppet att återfinna mig. Genom dem fick jag veta vem mina föräldrar var, vad de slogs för och varför de mördades. De bekräftade också hur lik jag var min mamma och pappa, berättar Horacio som ärvt sin mammas ögon och sin pappas långa kropp.

Horacio har idag ingen kontakt med människorna som uppfostrade honom. De häktades, anklagade för människorov.
– I början försökte jag stötta dem, men när jag hälsade på dem under häktningstiden sade de att det var mitt fel att de satt där, berättar Horacio och skakar på huvudet. Då kände jag att det var droppen.

Tre månader efter att ha fått tillbaka sin identitet, ringde telefonen.
– Några bekanta till mina biologiska föräldrar, hade redan berättat att man hade börjat göra utgrävningar i en massgrav i Cordoba och att det fanns en möjlighet att min pappa skulle kunna ligga där, säger Horacio. – Så på något sätt väntade jag mig ett telefonsamtal. Men det var ändå en stark känsla när de slutligen ringde, en blandning av lycka och sorg, minns han.
I den största massgraven som hittats i Argentina, i Córdobas utkant, hade man identiferat Horacios pappas kropp.
Horacio bad att själv få komma och hämta resterna av sin pappa, som också hette Horacio.

– Jag ville kunna ta i honom, vara närvarande när de kremerade resterna och få bära hem honom i en urna, säger han. Jag brukar tänka att pappa väntade på mig, på att jag skulle komma och hämta honom, att det var därför de inte funnit honom tidigare.
Horacio begravde pappan tillsammans med Pablo, sin biologiska bror som dog av naturliga orsaker innan Horacio föddes.

Han berättar att när han tittar i sitt fotoalbum och ser att det finns fler bilder på döda människor än på levande, inser han hur mycket skada han orsakats.
I december 2004 byggde Horacio slutligen färdigt sitt puzzel.
Biten som saknades, hans mamma Liliana, blev då identiferad i en massgrav i Buenos Aires.

Jag träffade Horacio på hans mammas likvaka. Han sa att han var lycklig och oerhört stolt över sin familj.
Bredvid urnan hängde ett kort på Liliana (se bild), tillsammans med en text som Horacio själv skrivit. Det stod:

Mamma, pappa och bror.
Liliana, Horacio och Pablito.
Jag är lycklig att ha min familj samlad igen.
De där monstrena kunde aldrig föreställa sig den här segern.
För visste de något om kärlek?
Så korkade om de trodde att de kunde skilja oss åt för alltid.
Jag älskar er och är så stolt över er.
Hasta la victoria siempre (Till segern alltid)

(Text publicerad i ETC 2006)