Jag drömmer om att skriva en text.
Min sista text.
Den ska vara speciell och göra alla
mina andra texter överflödiga.
 
Det ska vara en text där varje ord,
där varje stavelse har en mening
och samma värde.
 
Där versaler inte trycker ner gemener
och där orden är så fulla av mod och självförtroende
att de vägrar brytas av på mitten
av rädsla för att flytta på marginalerna.

I den texten kommer människa vara ett verb,
en handling, och inte bara ett dött substantiv till salu.
 
De stora orden med tomma löften ska få rannsaka sig själva.
 
Frihet.
Vems frihet?
 
Rättvisa.
Åt vem?
 
Jämställdhet.
När?
’
Demokrati.
Vilken och till vilket pris?
 
En text som vandrar längs raderna,
som Gramsci, med viljans optimism och intellektets pessimism.
 
Det ska vara en text utan författare eller
intellektuella rättigheter – utan moder, men med avkomma.

Något mer?

Jo, det som hamnar mellan raderna ska väcka
nyfikenhet och vackra löften och inte rädsla och misstänksamhet.

Det ska vara en text som tassar frammed barnets oskuldsfulla nyfikenhet
och vågar ställa de enklaste frågorna,

men som också vågar stampa ilsket
när den inte är nöjd med svaren.
 
Jag har länge drömt om den här texten.

Men vad ska en sådan här text heta?
Hur hittar man en rubrik till den?

Jo, rubriken finns långt ner i språkets reservarmé,
där de vackra orden vilar utan att dö,
i väntan på en ny morgon.

Där, längst ner, ska jag damma av
det vackraste av de alla,
ett ord som legat oanvänt länge.
Alldeles för länge.
 
Solidaritet.
 
Jag älskar det ordet.

Ett ord som lyser upp eller bränner i munnen,
beroende på vem som uttalar det.
 
Vad säger ni?

Låter det inte som en underbar text?