Det är dags att vi föräldrar tittar oss i spegeln och erkänner:
Barn är inte bara livets största gåva, utan också vårt största trauma.

Läs noga Wikipedias definition på trauma:

”En traumatisk händelse kännetecknas av att en individ försätts i en eller
flera situationer som är överväldigande och upplevs omöjliga att påverka samt
utgör en stor psykisk påfrestning för individen.”

Den traumatiska stress som uppkommer hos individer som varit med om
ett psykiskt trauma kan indelas i fyra symptomgrupper:

Känslomässiga (affektiva) reaktioner med nedstämdhet, vredesutbrott och skuldkänslor.

Beteendeförändringar såsom oförklarlig trötthet, irritabilitet och utbrott.

Psykofysiologiska reaktioner som sömnsvårigheter och muskelspänning är vanliga.

Sist kan inställningen till sig själv, omgivningen och tillvaron som helhet påverkas.”

Vad säger ni?
Är det inte en röntgenbild av vårt föräldraskap?

Är det inte exakt så här vi känner oss!?

Är det inte dags att erkänna, hur ont det än gör,
att våra barn är det största psykiska trauma vi
någonsin kommer att få uppleva?