Jag har inte hunnit vara här i en vecka,
men jag känner redan hur de börjar komma till mig.

Könsorden.

Jag är barnsligt förtjust i könsord och grova svordomar.

I Sverige får jag inte använda dem.
Du får inte säga till butiksbiträdet:
– Din mormors fitta, det här var inte billigt!
Det funkar liksom inte. Hon kommer ta illa vid sig.
Mormor också.

Du kan inte säga till en lagspelare:
– Horunge, passa bollen.
Han skulle bli sårad. Jättesårad.
Och han skulle definitivt inte passa dig.

Argentina är könsordens diktatur,
en fristad för alla som har en kloak i strupen.

Svordomar infiltreras i vilket samtal som helst.

En hora. En kuk. En fitta.
De ligger alltid och trycker mot gommen
och drömmer om dagsljus.

– Martin, det är inte kul. Det är bara du som skrattar.
Det låter bara som att du har Tourettes syndrom,
säger min flickvän, när jag smygerin könsord i mina texter.

Det finns förmodligen hundratusentals Tourette-fall
i Argentina som ingen reagerat på.
De smälter in i mängden.
Som mina barn till exempel.

Minns när min flickvän J kom till Argentina första gången
och jag presenterade mina barn för henne.

Jag hade tagit ett långt snack med ungarna
så att de inte skulle skämma ut mig med sitt grova språk.
Allt gick bra tills Federica, då sju år, snubblade och höll på att trilla:

– La concha de la lora, me cagué hasta las patas!!

– Vad sa hon, undrade J.

– Att hon blev rädd, mumlade jag.

– Sa hon verkligen det?

– Det var det hon menade. Men hon uttryckte det annorlunda.

– Vad sa hon då?

– Papegojans fitta, jag sket på mig ända ner till fötterna.