Polisen kommer inte in på Forever, inte Gud heller.
Ingen frågar, ingen vill veta och de små runda borden kommer inte att skvallra –
vad som försigår därinne förblir en hemlighet.

Jag kommer dit efter midnatt, med en bra ursäkt under armen:
mina vänner gillar kokain och horor och här finns det gott om bådadera.
 
Vi är i centrala Córdoba och en man viker upp
ett litet papper och sniffar i sig innehållet.
Han ser mig och nickar undrandes om jag också vill ha.
– Inte? Synd på en sådan stor näsa, säger han och skrattar.
 
Ett gram kokain kostar 50 kronor här i Argentina.
För 50 till blir du avsugen.
Musiken i den gamla jukeboxen är däremot gratis.
 
I huset som Gud glömde blir sex, droger och rock & roll en helig treenighet,
svaret på alla frågor som ingen vill ställa sig.
 
Cant buy me love, tänker jag naivt.
För ingen här vill ju köpa kärlek.
Kanske vill de förhandla sin stora ensamhet,
kanske pruta till sig lite tröst.
Men ingen söker kärlek.
 
Efter en liten stund får vi sällskap av Sandra,
en prostituerad som väger mycket mer än jag och saknar bägge framtänderna.
Hon har en tajt blus och en skamligt liten kjol och sömmarna gör en kolossal
ansträngning för att inte brista.
 
Hon sätter sig vid bordet för att småprata och visar glatt upp alla sina ärr,
som lagrat sig som årsringar kring den sargade kroppen.
Barnafödslar, knivsår, gatuslagsmål, varje snitt har en historia
och hon skrattar när hon berättar om dem.
Jag undrar hur många ärr hon har som inte syns – om detta är kroppen,
vill jag inte ens tänka på hur det står till med själen.
 
När slutligen jukeboxen hittar fram till låten hon vill höra,
avslutar hon tvärt samtalet och bjuder upp mig.

Kanske är det för att jag tycker synd om henne, kanske är det för att låten
klingar skönt eller kanske är det för att ölen mjukat upp mig,
men innan jag vet ordet av skakar jag loss med en kvinna med en enorm kroppshydda,
en grotesk glugg mellan tänderna och som säljer sin kropp som levebröd.
 
Under några minuter tynar klasskillnaderna bort.
När natten tar slut kommer var och en att gå till sitt:
jag kommer att bädda in min baksmälla i en varm och stor säng,
hon kommer att ta bussen till sitt plåtskjul,
där hon stängt in sina barn medan hon letar efter sedlar
där ingen kvinna någonsin borde behöva leta.

Det är så orättvist, men det är inget vi tänker på just då
och när dansen slutat brer hon ut sitt stora leende,
som jag inte längre ser som groteskt utan fullt av ömhet.
 
Nar vi lämnar stället, myllrar gatan fortfarande av liv.
Sandra har försvunnit med en kund.

Jag hoppas han inte ger henne ett nytt ärr att skratta åt,
i huset som Gud glömde, i stadens centrum men i livets utkant.