Min son går till psykolog. För fjärde gången.

Det är för att få rätsida på sin skolgång.

Min dotter brukade bli avundsjuk på honom.

– Jag ska också gå till psykolog när jag blir större.

Jag förstår henne. Hon vill inte känna sig utanför.

Det gör man i Argentina om man saknar terapeut.

Åtminstone i medelklasen.

Nuförtiden brukar hon gå till skolans psykolog på rasterna.

– Varför då, undrar jag.

– Äh, du vet – ångest och sånt. Inget allvarligt.

När min dotter började skolan, ville hennes lärarinna

att hon skulle ta sig en sväng förbi psykmottagningen.

– Hennes handstil är för spretig, var lärarinnans förstklassiga diagnos

– Men hon är ju sex år!

– Bra, då kan man fortfarande förebygga.

– Förebygga vad??

– Det får du väl fråga psykologen om.

Ja, det är inte enkelt att leva i ett överpsykologiserat samhälle.

Vem som helst kan höfta en diagnos.

– Oj, mitt barn är så fäst vid mig. Snacka om Oidipus-komplex!,

brukade mitt hembiträdet säga.

Hon hade inte gått ut grundskolan,

men ett Oidipus-komplex kände hon minsann igen.

Diagnostisera schizofreni? Neuroser? Psykoser?

Det räcker med lite sunt förnuft!

I andra delar av världen kräver det många års studier.

I vulgärpsykologins hemland räcker det med lite fingertoppskänsla.

Som exempel, ett några år gammalt minne:

Min son kom hem från skolan, arg för att han bråkat med en klasskamrat.

– Tomas är schizofren! Man kan undra vad för trauma han har varit med om!

Min dotter, som var sju år, tittade på mig och sa:

– Pappa, jag är orolig för min brors mentala hälsa.

Förstår ni vad jag menar?

Psykologin är rena rama barnleken här!

Psykoanalysen blev populär i Argentina på 60-talet

och har med åren stärkt sin roll som språkrör åt det undermedvetna.

I katolska Argentina var det tidigare kyrkans uppgift att dyrka upp låset

till själen.

Lyckligtvis har divanen, den sköna psykoanalytiska soffan, ersatt biktstolen.

Argentinarna är övertygade om att det är Gud som skapar, men Freud som helar.