Våld föder våld –
det upprepas med den enfaldiges envishet.

Som ett idiotiskt mantra
hos den som inte kan se våldets nyanser.

Allt våld är inte dåligt.

Det finns våld som förtrycker
och det finns våld som frigör.

Det finns våld som skapar orättvisor
och det finns våld som rättar till dem.

Jag kom att tänka på det igår,
när de ringde från min sons skola.

Octavio har varit mobbad hela året.
Han har fått stå ut med trakasserier,
han har fått leva med ständiga hån,
från det att han kliver in på skolgården
tills han sitter på bussen hem.

I våras blev han instängd bakom en gallerdörr
medan klasskamraterna spottade på honom.

När han försökte fly genom ett hål i taket,
slog han huvudet mot en kant och fick fem
stygn i huvudet.

Incidenten ledde till att två av de värsta mobbarna
fick lämna skolan.
En av mobbarna slapp dock undan, ingen vågade peka ut honom.

Tomas, som plågoanden heter, har fortsatt trakasserierna.
Ensam, eftersom resten av klassen tog sig i kragen.

Min son har berättat det både för sin tillsynslärare
och rektorn. Trots det har det fortsatt.

Tills igår.
Tomás började som vanligt dagen med att retas –
han sparkade Octavio i arslet om och om.
Som så många gånger förr.

Men igår visade sig vara en historisk dag.
Min son vände sig om och gav honom en rak höger i ansiktet.
Han slog så hårt han kunde, så hårt att killen föll i backen.
Han reste sig upp och fick ännu ett slag i magen, innan rektorn kom emellan.

Octavio skickades hem från skolan.
Jag kramade honom hårt och sa att jag var otroligt stolt över honom.
Att oavsett vilket straff han fick av skolan så hade han mitt fulla stöd.

Idag kom skolans dom:
15 varningar till Tomas (en till och han åker ut),
ingen till Octavio.

Det kallas rättvisa.