Enligt kalendern är den 11 september en torsdag
och Dagny har namnsdag i Sverige.

Här i Argentina är det skollärarnas dag och den sköna,
varma solen avslöjar att äntligen har våren slutat tveka.

Men vad kalendern och den blomstrande våren inte vet,
är att den 11 september aldrig mer blir en vanlig dag.
Det har hänt för mycket.
Den 11 september har blivit en dag vi alla slickar såren,
hela världen vajar på halv stång och en stor svart sorgbindel
sveper om ekvatorn.

I New York föll de mäktigaste tornen, i den mäktigaste staden,
i det mäktigaste landet i den enda värld vi känner till.

I Chile störtades Salvador Allendes socialistiska regering,
den första som kommit till makten genom demokratiska val.

Och i Sverige hann kanske en ung utrikesminister förstå att
döden är lika orättvis som obönhörlig.

Så i USA gråter man nu de bittra tårarna
som de under så lång tid orsakat andra

och i Chile grämer man sig över att utopierna är så bräckliga
och väger mindre än en fjärils dröm

och i Sverige gråter man utan att förstå – varför här, varför vi, varför hon?.

Stackars Dagny, allt detta skedde på hennes namnsdag.

Men vad gråter man över i ett land där den elfte september
bara borde vara en solig torsdag och våren blomstra i brunstig yra?
Jag ringer upp en kollega på en morgontidning för att höra vad de tänkt
publicera denna 11 september.
Det blir en hel del om New York och terrorismen får jag höra,
kanske nämner de något om Chile och vad gäller Anna Lindh,
har hon faktiskt ingen aning om vem det är. Däremot minns hon Olof Palme.
Jag berättar och hon avbryter mig med korta ”Oj!”, ”En gång till?”, ”Så ung!”, ”I Sverige!?”.

Hon tycker att det är obegripligt att så perfekta länder som Sverige
kan ha dessa parenteser av galenskap och död.

Ja, suckar hon till slut, egentligen har ju alla länder sin 11 september.

Hon uttrycker vad många i Argentina känner.
Att såren vi slickar den 11 september är inte våra egna,
att hjärtat som blöder inte befinner sig i vår kropp
och att vi har våra egna 11 september att sörja.

Den 24 mars, när en militärjunta 1976 beslutade att kapitalet var viktigare än livet.
När folket sju år senare lyckades bevisa motsatsen var 30.000 människor spårlöst försvunna.
Eller den 2 maj, då en brittisk torped slog in i det argentinska krigsskeppet
Manuel Belgrano 1982 och 323 unga argentinska soldater och sjömän slocknade i
Atlantens kalla vatten, utanför Falklandsöarna.

Vem gråter våra 11 september?

Sverige gråter sin Anna.
Vänstern gråter över socialismen i Chile.
Men hela världen sörjer New York.

Det låter inte rättvist, men kunde man vänta något annat?
Sorgen fördelas lika orättvist som rikedomen och medan
de fattiga producerar sorg i överflöd,
är det de mäktiga som marknadsför tragedierna, patenterar tårarna och industrialiserar sorgen.

Det var också en elfte september jag fick reda på att jag skulle bli pappa.
Så i den sköna argentinska vårsolen, medan lärarinnorna skålar,
spänner jag upp bröstet av stolthet och lycka över
den lilla människan som fick mig att känna mig så stor,
en dag då alla slickar såren, hela världen vajar på halv stång
och en stor svart sorgbindel sveper om ekvatorn.

(Krönika Norrbottens-Kuriren 11/09/2006)