Det här är, som jag tidigare förklarat, en praktisk språkguide.
I min språkskola får du lära dig det som din spanskalärare på Komvux
aldrig kommer att berätta, eller ens känner till.

Vi kommer inte gå igenom hur man beställer en kaffe,
eller vart närmsta hotell med havsutsikt ligger.

Syftet här är inte att ni ska få ett diplom av spanska språkakademin,
utan att ni på ett framgångsrikt sätt ska beblanda er med argentinarna och sudda ut gringo-stämpeln ni har inristade i pannan.

Då måste man ner i språkets källare, man måste kunna övernatta i lingvistikens slumområden och ta sig in i den grova och oförskämda slangens domäner.

Ni har redan lärt er hur man mutar poliser för att undvika den argentinska byråkratin, ni har fått se några nya sidor av den mångfacetterade fittan, inklusive papegojans.
Idag går vi ett steg längre. Ett sjumilasteg.

Så ni som är känsliga för grova ord, ni som tror att sexismen utrotas genom att förneka den, ni som bara använder ord som inte får röd understrykning i Word, ni som tycker om att trippa barfota på subtilitetens gröna ängar:
Sluta läs nu!
Det här kommer bli lerigt.

Idag ska vi nämligen gå igenom ett känsligt avsnitt under er vistelse i Argentina, åtminstone för kvinnor:
”Komplimangerna” ni får höra på gatan.

På ytan är Argentina ett modernt samhälle, mer jämställt än vilket annat latinamerikanskt land som helst. När man till exempel ser till kvinnor på arbetsmarknaden är Argentina 27:a i världen, bättre än USA och många europeiska länder.
Men när det kommer till att uppvakta en kvinna på gatan har vi fortfarande inte klättrat ner från träden.

Det första ni måste förstå är att komplimangerna inte går att förebygga.
Vad ni än gör. Och svenska kvinnor brukar göra sitt bästa.
En svensk backpacker, svettig och röd som en kräfta, med sin gigantiska ryggsäck, fotriktiga skor och pösiga kläder, skulle inte få en enda komplimang i Sverige – inte ens om hon gick ut med en sparbössa och lovade att de skulle gå oavkortat till behövande kvinnor utan självförtroende i tredje världen .

Men det här är Argentina.
Här är blont hår och ljusa kvinnor som ett naket bröst bland isolerade livstidsfångar.

Naturligtvis finns det argentinska män som bara vill påpeka hur vackra ni är.
Men hur ska ni upptäcka skillnaden mellan ett uppriktigt smicker och en obscen invitation?

Kroppsspråket kan hjälpa såklart. Håller han sig för skrevet eller slänger med tungan utanför munnen, kan ni förutsätta att intentionerna inte är de mest oskyldiga.

Ibland kan ni även förstå enstaka ord, som hjälper er att tolka uppsåtet –
till exempel concha:

”Te voy a meter una naranja en la boca y chupar la concha hasta que salga fanta”.
”Jag ska stoppa in en apelsin i munnen på dig och suga din fitta tills det kommer ut fanta”.
Aha, concha – tänker ni – det här är nog inget trevligt förslag, oavsett hur mycket C-vitaminer en apelsin har.

Men som jag förklarade tidigare, det finns så många sätt att nämna det kvinnliga underlivet att ni omöjligtvis kan känna igen alla:

– Mamita, mostrame tu sonrisa vertical.
– Mamita, visa mig ditt lodräta leende.

Ett lodrätt leende.
Fyndigt, javisst. Poetiskt, kanske. Men smickrande, knappast.
Och hur ska ni göra för att förstå att det här är obscent:

– Mamita, hagamos el 68? Vos me la chupas y yo te debo una.
– Mamita, ska vi göra 68:an? Du suger av mig och jag blir skyldig dig en.

Eller:

– Mamita, que lindas piernas! A qué hora abren?
– Mamita, vilka vackra ben! Hur dags öppnar dom?

Märker ni den gemensamma nämnaren?
Mamita, Lilla mamman, är ledordet. På ytan ett gulligt tilltalssätt.
Men Mamita kommer aldrig ensam.
I Lilla mammans kölvatten kommer oftast en sörja som skulle få en svart rappare att framstå som en ledamot i Svenska akademin.

– Mamita, te voy a batir el flujo a punto nieve!
– Mamita, jag ska vispa dina flytningar tills det blir grädde!

Så vill ni vara på den säkra sidan,
när ni hör någon ropa Mamita! i Argentina, vänd er inte om och tacka med ett leende –
varken våg- eller lodrätt.