Det ni kommer läsa nu kommer att uppröra,
några kommer att vifta bort det som ännu en konspirationsteori,
andra kommer att kalla mig för lögnhals och för ett smaklöst svin.
Kanske blir jag stämd av Mauro Scocco.

Men så får det bli.
Sanningen saknar botemedel, som den katalanske trubaduren
Joan Manuel Serrat sjöng.

Men för att tro på vad jag säger,
måste ni se förbi Mauros snälla hundvalpsögon,
hans ofarliga melodier, hans sympatiska texter.

Mauro Scocco är farligare än en hjärnkirurg med hicka.

Glöm inte bort att vi pratar om en desperat person
som stått 20 år vid Seven Eleven och väntat på att
Sarah ska bestämma sig för att komma ner.

BAKGRUND

Mauro Scocco har inte haft det lätt.

När han slog igenom i början på 80-talet med tonårsduon Ratata
spåddes han en lysande framtid.
Det började bra och blev bättre under några år.

Men efter hiten Sarah hände något.
Någonstans mellan Grand Hotell i Borås
och Globen gick han vilse och har sedan aldrig kunnat hitta tillbaka.
Idag vet vi att han har mindre framtid än ett ånglok.

Det visade sig att han hade inte samma hitkänsla som Per Gessle,
som alldeles ensam gjorde Halmstad till den svenska popens Silicon Valley.
Han hade inte Strömstedts melodier och var inte ens fulsnygg som Orup
eller Tomas Ledin.

Mauro Scocco hade helt enkelt fallit mellan rockstolarna.

Och under många år drev han med i den svenska rockmusikens kölvatten
och väntade på sitt absoluta genombrott.
Väntade på Låten, som skulle katapultera honom till den musikaliska evigheten
där man nynnas för alltid, jammar med Benny och Björn och sjunger Tigerjakten med Mora Träsk.

Forever and ever.

Han har väntat och blivit bitter och bitterheten är en kraftig drivkraft,
så en morgon låste Mauro in sig i studion för att smida den mest diaboliska
planen i svensk musikhistoria.

VÄNDPUNKTEN

1991 fyllde Mauro Scocco 29 år.
Jag vet inte om ni minns, men 1991 var ett ovanligt år.

Historieforskaren Eric Hobsbavn säger att det egentligen
var århundradets sista år, att världen vände blad just det året
och en ny era inleddes.

För den som inte minns, eller är för ung, så kan man kortfattat säga
att det var året vi alla fick ställa om klockorna till amerikansk tid.

I Sovjetunionen dog stalinismen efter att ha svalt sina egna spyor.
Perestrojkan visade sig vara en pyspunka som det sovjetiska maskineriet
aldrig lyckades laga.
Som en porslinsvas som faller mot marken –
och nu krävde varje skärva självständighet.

En bit därifrån hoppades Saddam Hussein att västvärlden skulle vara så
upptagna med att rita om världskartan, att ingen skulle lägga
märke till att han ockuperat furstendömet Kuwait.

Men tji fick han.
Pappa Bush behövde akut ett varmt krig och beslöt sig därför för att försvara
den kuwaitiska demokratin.
Han inledde Desert storm, som visade sig bli en enorm förödmjukelser
för Saddam och den första ordentliga sammandrabbningen mellan
Vilda västern och Mellersta östern.

– Du överreagerar, ska Saddam sagt till Bush den Äldre.
– Jasså, vänta tills du får träffa min son, svarade Bush.

Även i Sverige blåste det nya, mer USA-vänliga vindar.
Finanskrisen i slutet på 1980-talet ledde till en borgerlig valseger på hösten,
med partiet Ny Demokrati i vågmästarroll.

Carl Bildt blev statsminister samma år som Lasermannen spred skräck i Stockholm
och Freddy Mercury dog och gav Aids ett överbett.

Men alla nyheter var inte dåliga.
I Rom kammade Carola hem en hårfin schlagerseger med
låten Fångad av en stormvind och Roxette klev upp på guldpallen
på amerikanska Billboardlistan med Joyride.

Och en svensk sval sommardag åkte Lena Philipsson, Tomas Ledin och Anders Glennmark
ut på Sverigeturné med Rocktåget. Utan att bjuda in Mauro Scocco.

Det skulle de aldrig ha gjort.

Den 11 september fyllde Mauro år,
men då hade han inte längre något att fira.

DEN ONDSKEFULLA PLANEN

Någon gång på hösten 1991 låste Mauro Scocco in sig i studion
och svalde nyckeln.

Jag ska få hela Sverige att lyssna på mig,
mumlade han och försvann bort från rampljuset.

När han tre veckor senare kom ut igen,
var han inte ensam.
Med fem ackord hade han skapat ett monster,
en musikalisk Frankenstein.

Vet ni vad han hade gjort?

Mauro hade helt enkelt ställt sig samma fråga som
så många artister gjort tidigare:

Hur får jag så många som möjligt att lyssna på min musik?

Mauro förstod att för kunna svara på den frågan
måste han hitta den svenska folksjälens minsta gemensamma nämnare;
det som binder samman en svensk med annan svensk,
osynliga trådar av samförstånd.

Vet ni vad det är? Behöver du en ledtråd?
Tänk efter, det är inte så svårt.

Det är något som tränger sig på
varje gång du undviker min blick,
eller när du håller en armslängds avstånd
och kallar det för din intimitet.

Något som infinner sig så fort du slutar säga vad du tycker
och vill tiga ihjäl konflikterna,
när dina barn tvingas gå in i sitt rum för att ”tänka”,
när du håller skenet uppe och när du bara kokar inombords.

Behöver du mer hjälp?

Det finns i tigandets guldbad, i räddas den som räddas kan,
i nej tack, jag vill inte störa.
Det är något som sprider sig som ett virus
när du tycker att allt är pinsamt
och när du tystnar för att du är rädd
för vad jag ska säga eller tycka.

Det finns där när vi korsar varandra
på gatan med blicken fäst på samma ingenting,
när du lyfter på luren bara för att höra
om telefonlinjen fortfarande fungerar,
när du sänker blicken när jag äntligen ser dig.

Du vet ju vad det är.

Det är det enda som finns kvar,
när våra kroppar inte längre hittar en ursäkt
för att söka efter varandra.

Ensamheten.
Den stora svenska folksjukdomen.

Mauro förstod det och skrev balladen Till de ensamma.

HÄMNDEN

I slutet på 1991 svepte en självmordsvåg över Sverige.
Många vet inte om det. Det tystades effektivt för att inte
framkalla en dominoeffekt. Men det gick ändå inte att undvika.

Ungdomar kastade sig framför bilar,
föll som missiler från höghustaken eller åt piller som popcorn.

Vad var det som pågick? Vad eller vem drev ungdomarna?
Socialstyrelsen stod handfallen.
Polisen också. De hade ännu inte lärt sig att skylla på muslimerna
och PKK-spåret, som alltid varit ett ess i rockärmen, ledde ingen vart
den här gången heller.

Utanför barn- och ungdomspsykmottagningarna ringlade sig köerna
som inför en Madonna-konsert och barnen bad föräldrarna
lägga valium i lördagsgodiset.

Några lämnade kryptiska avskedsbrev efter sig:
– Förlåt, men sången tvingade mig.

Polisen lämnade kurderna för den här gången och började istället
undersöka musiken som unga lyssnade på.

Språkforskare analyserade texter, musikkunniga dissekerade melodislingor;
gitarriff och ackord synades i sömmarna.

Deathmetal-band, vars enda tidigare brottsmisstanke varit tondövheten,
tvingades nu köa utanför polisstationer för att spela upp sina
plattor baklänges.
Kunde där gömmas en satanistisk uppmaning?

I preventivt syfte bommades källarlokaler igen,
alla alternativa musikstudion fick slå igen sina dörrar
och mikrofoner, förstärkare och trumset beslagtogs.

Men ingen, ingen misstänkte mannen med hundvalpsögonen.
Ingen kopplade samman att självmordsstatistiken steg
i exakt samma fart som Mauro Scocco på Trackslistan.

Att många musikkänsliga öron tappade livslusten
efter att ha hört låten är förståeligt.

Men Till de ensamma är värre än så.
Det är djävulens bländverk, skapat av ett ondskefullt geni.

Hemligheten ligger i den snillrika textbyggnaden.

Låten heter ju Till de ensamma,
ett sätt att säkra sig en gigantisk lyssnarskara.
Vem i Sverige känner sig inte ensam?

Han tillägnar de ensamma låten, vill att de ska lyssna på den.
Men inger den hopp? Visar den ljuset i slutet på tunneln?
Rycker den upp dessa tyngda själar?

Aldrig!

Om den ändå hetat Om de ensamma.
Då hade förmodligen lyssnarna behållit försvarsmekanismerna intakta,
hållit garden högt uppe.

Till de ensamma blev en sirensång för de trösttörstande
tonåringarna.
Så de sänkte garden, höjde volymen och som sorgsna råttor
följde de den flöjtspelande råttfångaren från Borås hela vägen till avgrunden.

Låt oss analysera texten:

“Det är en hård värld utanför, full av ensamma människor.
Ingen som hör dig, ingen som ser dig där du går.
Och det verkar som kärleken är till för några få.
När du bäst behöver någon, är det ingen som orkar höra på”

Är det en sån här låt en rakbladsfetischist vill få tillägnad?
Skulle en klok psykolog rekommendera det?

“Det här är en sång för alla dom som aldrig hittat någon
att dela sin glädje och sorg med.
En sång för alla dem som inte kommer hem till
någon som frågar hur det är”

Är det här en bra låt för någon som äter psykofarmaka
som halstabletter?

“Ingen frågar när du kommer,
ingen saknar dig när du går.
Ingen delar din dröm,
ingen undrar hur du mår”

“Och jag ser människor omkring mig.
Ser hur de jobbar dygnet runt,
för att slippa känna efter hur de egentligen mår“

Är det här en lämplig dedikation till någon
som står och hånglar med en pistolmynning?

Nej!

Till de ensamma är ett musikaliskt brott, ett massmord i moll.

Till de ensamma är ett mörkt hotellrum,
inrett för den sista natten.

På kudden ligger en pistol, på nattduksbordet en flaska whiskey
och tillräckligt med tabletter för att söva en mammut.
Balkongdörren står vidöppen och utmärkt som en nödutgång.

“Denna sången är till dom”, avslutar Mauro Scocco dödsdomen.

Pang! Svälj! Hopp!

Så. Nu är sanningen lös. Orden har lämnat sin bur.
Må de sprida sig som en löpeld!

Hoppas någon riktigt journalist tar tag i det här och undersöker.

Hade en terroristlagstiftning kunnat hindra
den svenska musikens Charles Manson från att fullborda sitt verk?

Och var Mauro Scocco ensam? Eller är han toppen på ett isberg?

Står vi egentligen inför en generation kriminella musiker,
som utnyttjade det kulturella tomrummet efter Murens fall
för att sprida sin musikaliska sörja?

Frågorna hopar sig. Vi behöver ett svar.
Sverige måste göra upp med sitt mörka musikförflutna.
Det här är ett steg i den riktningen.

Och här är bevismaterialet, Mauro Streptoscoccos Till de ensamma: