Lördagen såg ut att bli en fotostatkopia på alla andra lördagar.

Jag satt försjunken i mina anteckningar om skillnaden mellan
logisk dialektik och dialektisk materialism.

I bakgrunden hörde jag min dotter öva på Mendelssohns fiolkonsert i E-moll.
– Bellisimo, utropade jag i andras satsens Andante.

Sonen satt vid matbordet och suckade efter att återigen kört fast i Goldbachs matematiska hypotes, som säger att varje tal större än 2 kan skrivas som summan av tre primtal.

– Tålamod, son, tålamod. Goldbachs ekvation har varit obesvarad i 250 år. Du kommer inte lösa den genom att vara tjurskallig.

Jag njuter egentligen av att se hans iver, han trängtan att överbevisa världen.
Jag gillar ungdomar. Det finns en Kropotkin i dem.
En anarkist som pekar finger åt förnöjsamheten, en själ med upprorisk stämma.

När vi spelar schack, insisterar till exempel min son på att spela ett sicilianskt försvar.
Trots att jag förklarat att han är för ung och oerfaren för en sån våghalsig öppning.
– Du spelar med ett ilsket hjärtat, säger jag efter varje schackmatt.
– När jag slutar upp med att bli arg, då har jag inlett min ålderdom, svarar han och citerar André Gide.

Timmarna avlöste varandra och utanför mitt fönster såg jag solen åka rutschkana nerför himlen.
Nej, ikväll skulle inte bli en vanlig lördag. Ikväll skulle vi göra något annorlunda.
Efter en liten fotnot där jag hänvisade till Kants transcendentala dialektik lade jag ifrån mig bläckpennan och pipan.
– Ska jag ställa en flaska Felipe Rutini på kylning, undrade min son som vet
att jag på lördagar alltid brukar öppna en Malbec 2002 Reserva.
– Inte ikväll. Ikväll ska vi leka en lek.
Jag hörde att min dotter slutade spela mitt under tredje satsens Allegretto non troppo. Hon var nyfiken.
– Vad ska vi leka, undrade båda.
– Ikväll ska vi leka la plèbe!
– Oui, oui! skrek båda förtjusta.
Mina barn älskar att leka pöbeln!
– Jag ska vara white trash, skrek min dotter och sprang och bytte om till träningsoverall.
– Kan vi inte äta pizza också, undrade min son.

Så jag gick och köpte pizza, Coca Cola och hyrde en amerikansk komedi.
Och medan jag hörde mina ungar skratta ohämmat som arbetarbarn,
tänkte jag på vad den österrikiska psykoanalytikern Alfred Adler sagt:
Det är lättare att slåss för sina principer än att leva upp till dem.