Det är ett sorgligt spektakel vi bjuds på just nu i media.
Hela debatten om SD är osmaklig och motbjudande.

Medier, som under år hjälpt till att skapa fördomar,
är nu integrationen och toleransens fanbärare.

Och politiska partier som inte gjort ett skit för integrationen,
går nu samman i gemensamma utspel för att fördöma SD.
Det är klart, det är mycket lättare att hoppa på sverigedemokraterna,
än att prata om sina egna misslyckande.

Det är lättare att måla upp SD som den stora hotbilden,
låta dem hålla i taktpinnen i invandrardebatten, för att sen
dra SD i öronen och kamma hem enkla politiska poäng.

Alla tjänar på den här debatten. Utom invandrarna.

Jävla hycklare!

Sanningen är att integrationen är en myt. Ett radikalt fiasko.
SD vet om det. Och utnyttjar det.
 
Sverigedemokraterna är de etablerade partiernas oönskade avkomma.
Det är i deras tystnad, handlingsförlamning och feghet,
som SD hittat sin näring.
Och det är bland de etablerade partierna – och inte i nynazistiska kretsar –
som SD fiskar rösterna som ska ta dem till riksdagen.

Cynisk politik

Mona, din gamla hycklare!

Inte var det SD som misstänkliggjorde de apatiska barnen?
Och inte är det SD som bedrivit en cynisk flyktingpolitik sen
90-talet? Som nonchalerat läkaruttalanden? Som skickat hem irakiska flyktingar med motiveringen att där fanns inget krig?
Och inte är Barbro Holmberg någon sverigedemokrat, eller ?
Och såvitt jag vet var det inte SD som monterade ner hemspråksundervisningen, ett livsviktigt redskap för den egna identiteten och tryggheten?
Nä, det var inte SD som gjorde det här, även om de säkert är väldigt nöjda med ert jobb.

Den svenska invandrarpolitiken har istället dominerats av retoriken.
Av politiker som handlar med munnen, istället för att prata med händerna.

Det har gjort att eufemismerna växer som blåbär.
Vi har en skog av förskönande omskrivningar,
vars viktigaste syfte är att sminka över rynkorna på välfärdsstaten.

Vi har lutat integrationssvärdet mot invandrarnas axlar
och gett dem den adliga titeln ”nysvensk”.

– Mustafa, du är nu svensk-somalier. Nu är du inte längre ”dom”, utan ”vi”. Gå nu hem till förorten och bidragsträsket för att fira med kackerlackorna!

För gemensamt för de språkliga uppgraderingarna, är att de inte medför några förmåner, inga nya rättigheter eller prioriteringar.
Det är bara på partiernas hemsidor och i de livrädda medierna,
som du är nysvensk eller svensk-någonting.

Du är fortfarande en neger på gatan, muslim på bostadsmarknaden,
svartskalle framför svärföräldrarna och arbetsmarknaden är fortfarande ett smörgåsbord där ingen arbetsgivare vill smaka på din falafel.

Integrationen är ett hundskall

– Hundarna skäller, det är ett tecken på att vi rider,
ska Don Quijote ha sagt till sin trogne följeslagare Sancho Panza.

Vår integrationspolitik är en flock skällande hundar,
vars enda syfte är att skapa ridkänsla, sprida tron om att vi rider barbacka mot ett öppnare och mer tolerant samhälle.

På de senaste 15 åren har vi bytt namn, uppgift och benämning på både myndigheter och svartskallar. Vi slopade det gamla Invandrarverket och skapade två nya verk, men vi har kvar samma huvudvärk.

För det viktigaste som har hänt inom integrationspolitiken under den här perioden, är att sverigedemokraterna står och knackar på dörren till riksdagen.
Och det är den katastrofala integrationspolitiken som är skyldig till det.

Nä, vi sitter inte på en galopperande springare, vi vaggar oss på hyckleriets gunghäst.

När jag ser svenska politiker prata om integration, kommer jag att tänka på anekdoten om den argentinska snubben, som för några år sedan flyttade till New York.
Han köpte en gammal buss och startade en svartlinje mellan Bronx och Central Park.
Men redan på första resan fick han provsmaka den berömda nordamerikanska rasismen:
De vita passagerarna satte sig på ena sidan och de svarta satte sig mittemot.
Stämningen var hotfull, de började förolämpa varandra och när orden tog slut, tog nävarna vid.
Ett våldsamt slagsmål bröt ut och efter några sekunder låg alla omslingrade på golvet, som ett rörligt schackbräde.
Argentinaren tvärnitade bussen, ställde sig i mitten och skrek:
– Yo brothers! Vad håller ni på med, varför slåss ni!?
De blodiga kämparna, förvånade över en sådan dum fråga, avbröt slagsmålet och en stor svart kille svarade lite tveksamt, medan han torkade bort näsblodet:

– Eh… därför att vi är svarta… och de är vita?
– Det var det dummaste jag hört!
Chauffören var ursinnig.
– Vad spelar hudfärgen för roll!? Vi är ju alla likvärdiga människor! Ni måste lära er att vara toleranta och respektera varandra, oavsett hudfärgen. Lyssna noga, från och med nu är ingen längre svart eller vit i min buss!

Alla tittade förvirrade på varandra, ingen förstod riktigt den här gapande mannen som helt plötsligt ville sudda ut vad pigment och tradition ristat in under århundraden.

– Och… vad är vi nu då? mumlade en blond kille, tillfälligt utklädd till blåtira.

– Från och med nu är ni är alla gröna! skrek den uppspelte argentinaren.
Va? Gröna? Ingen slogs längre, alla var märkbart imponerade av argentinarens improviserade retorik och många började snegla på sina forna fiender med nya ögon.

– Yes, we can, sa en ung svart juridikstudent och släppte guldlocken han höll i handen som en krigstrofé.
– Men hur ska vi sitta nu då? Ja, hur ska vi sitta nu, undrade alla i kör. Chauffören log belåtet:
– Enkelt, de ljusgröna sätter sig på ena sidan och de mörkgröna sätter sig mittemot.