– Är Federica där?
Rösten i telefonen var omöjlig att ta fel på.
Lite äldre, lite mognare. Men lika skräckinjagande.
– Nä, vem är det?
– Det är Pancho.

Pancho! Jag visste det!
Mardrömmen är tillbaka!

Några av er vet redan vem Pancho är.
Jag har skrivit om honom många gånger.

Första gången för nästan ett och ett halvt år sen.
Jag var i Sverige, min dotter hade fyllt år
och Pancho gjorde en imponerande entré i mitt liv:

”Min dotter fyllde ju elva år förra veckan.

I lördags hade hon festen.

Minns du klassfesterna i mellanstadiet?

Tjejerna

är sminkade, uppklädda,
och doftar Date flickparfym.

Killarna

har fotbollsstrumpor, flottiga chipsfingrar
och luktar sourcreame & onion.

– Ska vi dansa, frågar hon

och blinkar sensuellt med ögonfransarna.

– Aldrig, svarar han

och sköljer ner ostbågarna med en klunk Trocadero.

Du kanske tror att det hör till.

Småpojkar är lite töntiga och måste växa till sig.

Men det är inte så.

Antingen blir man man som barn,

eller så blir man aldrig man.

Jag pratade med min dotter igår:

– Vad gjorde ni på festen?

– Vi dansade hela kvällen.

– Vad dansade ni?

– Sueltos y lentos (Ordagrant: Lösa och långsamma. Det vill säga att de dansade både vanligt och tryckare.)

– Killarna då?

– De dansade också såklart!

– Jasså? Fick ni bjuda upp dem?

– Näää! (skratt)

– Allvarligt!? Bjöd de upp er??

– Såklart, Pancho bjöd också upp mamma.

– Dansade han tryckare med din mamma???

– Mm…

Pancho är elva år, 130 centimeter lång och

bjuder upp födelsedagsbarnets mamma
för att dansa en tryckare.

Du förstår vad jag menar, eller hur?

Att nu kan du lika gärna sitta kvar i soffan
och trycka i dig ostbågar, marica,

för livet är ändå alldeles för kort

för att du ska kunna ta in ett så stort försprång.”

Då var Pancho, eller Panchi som han också kallas,
fortfarande ett antropologisk studieobjekt för mig.
En möjlighet att studera en latin lover i sina tidiga
utvecklingsstadier.
Så när han några månader senare kom hem till oss,
passade jag på att ta ett samtal med honom:

”Jag vet att några av er tror att latin lovers är en sydländsk myt,
som exporterats med viss framgång.
Jag vet inte om det stämmer eller inte.
Men lyssna på den här anekdoten från ikväll
och dra era egna slutsatser…

Kommer ni ihåg att jag berättade i juni om
Federicas klasskompis, Pancho, som bjöd upp
och dansade tryckare med min före detta på dotterns födelsedagsfest?
Han var här ikväll (målad på bilden).

Min dotter har firat den traditionella argentinska Halloween,
med elva klasskompisar.

Jag passade på när han var inne och skulle dricka vatten och tog upp ämnet:

– Pancho, är det sant att du bjöd upp Federicas mamma?
– Ja, det var roligt. Men hennes pojkvän såg lite sur ut.
Men jag är sån: jag har bra smak vad gäller tjejer.
– Jasså?
– Ja, och jag hoppas du inte tar illa upp,
men Federica är riktigt snygg.
– Jag vet det. Men spela inte macho nu, ok.
Glöm inte bort att jag är hennes pappa.
– Det är lugnt. Hon frågade tidigare om vi skulle
vara ihop och jag sa nej. Du skulle ju ha dödat mig, eller hur?
– Jag kommer döda dig den dagen du sårar henne.
Men ni kan väl vänta ett tag till, ni är bara elva år.
– Du, jag vet reglerna. Du vill att jag ska vänta tills hon är 18, eller hur?
– 21, då får hon bestämma själv.
– Nä, när hon är 18 får hon bestämma.
– Hursomhelst får du vänta, Pancho.
– Ta det lugnt, Martin. Jag förstår.

Och när han är på väg, vänder han sig om:
– Men du förstår väl att om vi blir ihop under klassresan
kommer du inte kunna säga någonting?

15 minuter senare går jag ut i trädgården för
att fråga om de ville ha mer mat.

Då ser jag den lilla fjanten, tvärhand hög,
stå nonchalant framåtlutad över min dotter:
– Du är fin. Och trevlig.
Då får han syn på mig. Han suckar och slår ut med armarna:
– Bueno, llegó el adulto y arruinó el clima!
– Ok, då kom den vuxne och förstörde stämningen!

Min dotter fnittrade. Kompisarna skrattade.
Och jag räknade till tio för att inte strypa ungjäveln.”

Hela min forskning rasade. Försökskaninen var på väg att bli min svärson.
Jag kunde inte ens föreställa mig min dotters hjärta,
efter att den här Don Juan i miniatyr kört det genom köttpressen.
Men det var bara början. Någon vecka senare var han i farten igen:

”Pancho, fästingen i min dotters hjärta,

har gått över gränsen. Igen.

Men den här gången rejält.

Titta på bilden.

Den lilla latin lover-aspiranten

har skrivit med ett plommon på
min husvägg!

Fede, te amo.

Det är både patetiskt och smaklöst

och jag kan inte fatta att min dotter

faller för sådana enkla tricks.

Killen har inga gränser!

Jag vill inte ens tänka på hur det kommer
att bli när han är könsmogen.

Kommer han att be om min dotters hand

så fort han lärt sig runka med sin egen?

Kommer han att kissa på min ytterdörr

för att markera sitt revir?

Fan, den här killen är läskig.

Han är inte ett vanligt latinskt rovdjur.

Han är en liten Tyrannosaurus Rex.”

Man kan redan här ana min panik.
Och berättelserna som nådde mig,
gjorde inte saken lättare:

”Min dotter har haft sexualundervisning för första gången.
Äntligen!
Det har varit på gång nu ett tag,
men många föräldrar har protesterat.

Vi har till och med fått skriva under ett tillstånd
så att vår dotter ska få delta.
Utan auktorisering, ingen sexundervisning.
Absolut förbjudet, har rektorn sagt.

Förväntningarna bland barnen har varit skyhöga, nervositeten påtaglig,
det har varit samtalsämnet senaste tiden.
Tänk alla förbjudna ord som äntligen ska få se dagsljus!
Penis. Vagina. Onani. Kondom. Orgasm. HIV. Oralsex.

Äntligen ska barnen få ställa alla frågor som hittills
varit diskreta utropstecken innanför byxorna!

Första lektionen. Alla sitter tysta, förväntansfulla. Frågor?
En liten pojke räcker upp handen.

– Ursäkta fröken, men hur gör alla Playboy-tjejer som knullar
med så många killar, för att inte bli gravida?

Jodå, visst är det Pancho som bryter isen med en handgranat. Plommonklottraren!
Fästingen!
Latin lovern!
Dinosaurien!
Svärsonen!? ”

Killen var en finne i röven, ett konstant orosmoln.
Men jag valde ändå att lita på min dotters omdöme.
Vilket jag gjorde rätt i. Några veckor senare:

”Pancho är borta ur bilden.

Och jag hade inget med det att göra.

– Han är skitjobbig, vill bara hångla,
säger min dotter.

Jag blir inte förvånad,
nog fanns det indicier som pekade

på att han kunde vara den typen.

Men jag har aldrig varit orolig.
Egentligen.

Jag vet ju att familjen är en patologisk
konstellation, där dottern i slutändan alltid
kommer att söka efter en man
som liknar sin egna pappa.”

Det har snart gått ett år sedan dess.
De går inte längre i samma skola
och umgås inte i samma kretsar.
Jag hade förträngt Pancho.

Men ikväll förstod jag att Pancho är som Freddie Krueger.
Som Jason. Som Mauro Scocco.
En mardröm som vägrar försvinna.