När jag reser till Sverige tar jag numera med mig eget kött.
Tro mig, jag har försökt vänja mina bortskämda smaklökar vid svenskt kött.

Men jag kan inte det längre.

Nio kilo argentinskt vakuumförpackad oxfilé blev det senast jag reste.
Lagom för en sommar i Sverige.

Jag vägrar att bli deprimerad framför de svenska köttdiskarna.
Titta på allt det sega köttet som ligger som utvikningsflickor på frigolitbäddar,
som att bläddra i en Playboy med 70-plussare i gladpack.

Det är hundmat som gjort en otillåten klassresa,
det är backpackers som åker snålskjuts i första klass,
det är syndare som plankat in i himlen.

Och tro mig, jag känner igen himlen när jag ser den!

Jag kommer ju från köttets förlovade land,
vi har fått Guds råmande välsignelse.

Men trots att jag tar med mig eget kött till Sverige
är jag som besatt när jag kommer tillbaka till Argentina.
För det räcker inte med argentinskt kött för att återskapa den religiösa stämningen.

Tänk er själva om älgjakten, istället för i skogen,
skulle bedrivas i en gymnastiksal.

Hur spännande är det att sitta och vänta på att
älgen ska krypa fram bakom höjdhoppsmattan?

Samma sak händer när man ska grilla.
Det går inte att återskapa rätt grillmiljö i Sverige.

Så det första jag gör när jag kommer hem är att gå till Cristian,
slaktaren i mitt kvarter.

Jag beter mig som en köttpundare.
Min strupe är en kanyl och Cristian min langare.
Cristian blir alltid glad av att se mig.

Han vet att den närmsta tiden kommer jag
att bo inackorderad i hans köttbutik.

Kommer ni till Argentina och blir bjuden
på asado, grillat kött,
är det vissa enkla regler ni måste känna till.

Man rör inte varandras grillar,
på samma sätt som man inte pillar på varandras fruar.

Grillen är ett altare, en personlig bönematta
och asadoren, grillmästaren, är översteprästen.

Varje grillning är en rit,
ett intimt samtal med Gud
och ingen får blanda sig i
hur asadoren lägger fram orden.

För även om vi alla tillber samma Gud,
skriver varje asador sin egen Bibel.

Köttet serveras alltid i små portioner,
i många omgångar och det är alltid asadoren som serverar.

När man får i sig första tuggan
är det som att allt sammanfaller,
alla lösa frågor som svävar runt i universum
får äntligen ett och samma svar.

Hur länge kommer finanskrisen att vara? Vem bryr sig!
Kommer det att bli fred i Palestina? Vem bryr sig!
Vem mördade Palme? Vem bryr sig!

Efter första tuggan applåderar man asadoren.
En del säger att det är en manschauvinistisk gest,
eftersom man bara applåderar när mannen lagar mat.

Men jag tror att det är en naturlig gest.
Man gör det av ödmjuk tacksamhet.
Som amen efter bönen.
Som den ömma kyssen när vi ligger
utmattade på de svettiga lakanen.