Min hund älskar gruppsex. Hon har alltid gjort det.
Om hon smiter ut när hon löper är det kört.
Varken hot eller en saftig biff kan övertala henne.

Nu ska det knullas!

Eftersom alla hundar i kvarteret vet att de kommer
att få sin beskärda del, blir det inte ens bråk.

Hundarna står tålmodigt med sin kölapp och väntar,
som svenskar brukade göra utanför Systemet en avlöningsfredag.

Och Peya – så heter min hund – är så kåt eller
serviceinriktad, att hon inte kommer hem förrän
sista kunden/hunden fått sin beställning.

Men jag trodde att det hade avmattats med åren.
Hon är trots allt 13 år, vilket ju motsvarar en 90-årig tant.

Men en gång Cicciolina, alltid Cicciolina.

För en stund sen hörde jag ett duns mot ytterdörren.
När jag tittade ut, såg jag Peya stå trängd mot dörren
medan tre hundar fäktades framför henne med dragna,
rosa svärd.

Jag misstänker att de var ute efter en repris.
Men när det kommer till mina hundars sexliv har jag
en stenhård policy: Inte hemma hos mig.

Så jag sprang ut och viftade bort två av dem.
Den tredje var så kåt att det krävdes en spark i käften
för att han skulle förstå att det var slutknullat
för idag.

Peya sprang in, på ryggen var pälsen blöt och rufsig
– det hade uppenbarligen gått vilt till.

Nu ser jag henne ligga utmattad i trädgården
och slicka sig själv, medveten om att inget smakar bättre
än ett bra minne.

Och jag funderar:

I Sverige betraktas jag som en usel djurägare.
Jag reser bort flera månader och lämnar hundarna ensamma,
med någon som kommer och matar dem.
Jag badar dom sällan och de har ofta både loppor och fästingar.

De har inget halsband med ett telefonnummer
och springer hundarna bort, kommer jag inte heller ordna
en skallgång för att få tillbaka dem.

Nä, jag är inte en svensk djurägare.
Men är jag en sämre djurägare?

Absolut inte!

För förmyndar-Sverige har glömt bort hundarnas viktigaste rättighet:
Friheten!

Ni lär dem att sitta, att stå, att rulla runt, att hämta tidningen.
Och ni kallar förslavandet för dressyr!
Ni klipper deras svansar och deras öron.
Och ni vågar inte kalla det för tortyr!
Och så försöker ni klippa pudlar så att de ska se ut som lejon.
Och ni kallar förödmjukelsen för frisyr!

Hur vågar ni kalla er djurvänner!?

Ni som håller hundarna inlåsta 23 timmar om dygnet
och med koppel när de är ute.
Till och med en livstidsfånge har mer förmåner!

Nästa gång ni klappar era livegna hundar,
när ni går på promenad med era fjättrade husdjur,
ställ er själva frågan:

Skulle ni vilja leva det liv era hundar lever?
Leva efter angivna och indoktrinerade kommandon?

Eller skulle ni hellre springa fritt i solen
och komma hem några orgasmer senare –
utmattade, skitiga och glada som en bög med två arslen,
som en hund med två svansar?

Tänk efter, vilken hund tror du är lyckligast?

Din renrasiga Fido,
som just nu sitter ensam och kissnödig i farstun;
eller min blandrasiga Peya,
som just nu ligger i skuggan och slickar i sig syndens underbara sötma?