Det är ett sorgligt spektakel vi bjuds på just nu i media.
Hela debatten om SD är osmaklig och motbjudande.

Medier, som under år hjälpt till att skapa fördomar,
är nu integrationen och toleransens fanbärare.

Och politiska partier som inte gjort ett skit för integrationen,
går nu samman i gemensamma utspel för att fördöma SD.
Det är klart, det är mycket lättare att hoppa på sverigedemokraterna,
än att prata om sina egna misslyckande.

Det är lättare att måla upp SD som den stora hotbilden,
låta dem hålla i taktpinnen i invandrardebatten, för att sen
dra SD i öronen och kamma hem enkla politiska poäng.

Alla tjänar på den här debatten. Utom invandrarna.

Jävla hycklare!

Sanningen är att integrationen är en myt. Ett radikalt fiasko.
SD vet om det. Och utnyttjar det.
 
Sverigedemokraterna är de etablerade partiernas oönskade avkomma.
Det är i deras tystnad, handlingsförlamning och feghet,
som SD hittat sin näring.
Och det är bland de etablerade partierna – och inte i nynazistiska kretsar –
som SD fiskar rösterna som ska ta dem till riksdagen.

Cynisk politik

Mona, din gamla hycklare!

Inte var det SD som misstänkliggjorde de apatiska barnen?
Och inte är det SD som bedrivit en cynisk flyktingpolitik sen
90-talet? Som nonchalerat läkaruttalanden? Som skickat hem irakiska flyktingar med motiveringen att där fanns inget krig?
Och inte är Barbro Holmberg någon sverigedemokrat, eller ?
Och såvitt jag vet var det inte SD som monterade ner hemspråksundervisningen, ett livsviktigt redskap för den egna identiteten och tryggheten?
Nä, det var inte SD som gjorde det här, även om de säkert är väldigt nöjda med ert jobb.

Den svenska invandrarpolitiken har istället dominerats av retoriken.
Av politiker som handlar med munnen, istället för att prata med händerna.

Det har gjort att eufemismerna växer som blåbär.
Vi har en skog av förskönande omskrivningar,
vars viktigaste syfte är att sminka över rynkorna på välfärdsstaten.

Vi har lutat integrationssvärdet mot invandrarnas axlar
och gett dem den adliga titeln ”nysvensk”.

– Mustafa, du är nu svensk-somalier. Nu är du inte längre ”dom”, utan ”vi”. Gå nu hem till förorten och bidragsträsket för att fira med kackerlackorna!

För gemensamt för de språkliga uppgraderingarna, är att de inte medför några förmåner, inga nya rättigheter eller prioriteringar.
Det är bara på partiernas hemsidor och i de livrädda medierna,
som du är nysvensk eller svensk-någonting.

Du är fortfarande en neger på gatan, muslim på bostadsmarknaden,
svartskalle framför svärföräldrarna och arbetsmarknaden är fortfarande ett smörgåsbord där ingen arbetsgivare vill smaka på din falafel.

Integrationen är ett hundskall

– Hundarna skäller, det är ett tecken på att vi rider,
ska Don Quijote ha sagt till sin trogne följeslagare Sancho Panza.

Vår integrationspolitik är en flock skällande hundar,
vars enda syfte är att skapa ridkänsla, sprida tron om att vi rider barbacka mot ett öppnare och mer tolerant samhälle.

På de senaste 15 åren har vi bytt namn, uppgift och benämning på både myndigheter och svartskallar. Vi slopade det gamla Invandrarverket och skapade två nya verk, men vi har kvar samma huvudvärk.

För det viktigaste som har hänt inom integrationspolitiken under den här perioden, är att sverigedemokraterna står och knackar på dörren till riksdagen.
Och det är den katastrofala integrationspolitiken som är skyldig till det.

Nä, vi sitter inte på en galopperande springare, vi vaggar oss på hyckleriets gunghäst.

När jag ser svenska politiker prata om integration, kommer jag att tänka på anekdoten om den argentinska snubben, som för några år sedan flyttade till New York.
Han köpte en gammal buss och startade en svartlinje mellan Bronx och Central Park.
Men redan på första resan fick han provsmaka den berömda nordamerikanska rasismen:
De vita passagerarna satte sig på ena sidan och de svarta satte sig mittemot.
Stämningen var hotfull, de började förolämpa varandra och när orden tog slut, tog nävarna vid.
Ett våldsamt slagsmål bröt ut och efter några sekunder låg alla omslingrade på golvet, som ett rörligt schackbräde.
Argentinaren tvärnitade bussen, ställde sig i mitten och skrek:
– Yo brothers! Vad håller ni på med, varför slåss ni!?
De blodiga kämparna, förvånade över en sådan dum fråga, avbröt slagsmålet och en stor svart kille svarade lite tveksamt, medan han torkade bort näsblodet:

– Eh… därför att vi är svarta… och de är vita?
– Det var det dummaste jag hört!
Chauffören var ursinnig.
– Vad spelar hudfärgen för roll!? Vi är ju alla likvärdiga människor! Ni måste lära er att vara toleranta och respektera varandra, oavsett hudfärgen. Lyssna noga, från och med nu är ingen längre svart eller vit i min buss!

Alla tittade förvirrade på varandra, ingen förstod riktigt den här gapande mannen som helt plötsligt ville sudda ut vad pigment och tradition ristat in under århundraden.

– Och… vad är vi nu då? mumlade en blond kille, tillfälligt utklädd till blåtira.

– Från och med nu är ni är alla gröna! skrek den uppspelte argentinaren.
Va? Gröna? Ingen slogs längre, alla var märkbart imponerade av argentinarens improviserade retorik och många började snegla på sina forna fiender med nya ögon.

– Yes, we can, sa en ung svart juridikstudent och släppte guldlocken han höll i handen som en krigstrofé.
– Men hur ska vi sitta nu då? Ja, hur ska vi sitta nu, undrade alla i kör. Chauffören log belåtet:
– Enkelt, de ljusgröna sätter sig på ena sidan och de mörkgröna sätter sig mittemot.

Jag är en man med bara tre årstider.

Med kirurgisk precision har jag skurit ut
vintern ur min kalender, utplånat kylan
ur mitt liv.

Jag äger ingen mössa, ingen halsduk
och vinterkängor har jag inte köpt
sen högstadiet.

Jag är snögubbens svurne fiende,
den fallne ärkeängeln bland snöänglarna.

Vänder mig som solrosen, flyr som svalan –
solen är min Herre.

Därför förstår jag dig inte, Gud.

Jag som varit din trogne pilgrim –
varför gör du så här mot mig?

Jag har slitit loss istapparna som hållit mig korsfäst
på fel sida ekvatorn, för att bli din tjänare –
varför utsätter du mig för det här!?

Varför tvingar du mig att åka till Sverige igen om en vecka!?
Och stanna där hela november!?

Du vet vad jag tycker om november i Sverige!

Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?

Argentina är i VM.
Men ingen här verkar bry sig.

ALLT handlar om Diegos bevingade ord:
De kan suga av mig.

TV-studion, enkäter, politiker,
experter, sportjournalister –
alla pratar om det.

Och, såklart, nu har också tröjorna kommit.
Jag tar upp beställningar här på bloggen.

Svenskar har alltid kännetecknats av sitt sunda förnuft,
för att ha bägge fötterna stadigt på jorden.

Men stämmer det? Och finns det i sådant fall undantag?

Situationer då svenskar frigör sig från rationalitetens stränga
gravitationslagar, för att sväva ut i en psykotisk fantasivärld?

Är fotbollen en sådan situation?

Det finns starka skäl att tro det.
Åtminstone om man ska tro de optimistiska vindarna som blåser
kring framtidens landslag.

Ny tränare med nya idéer, unga talanger som förväntas växa som
maskrosbarn –
och en storhetstid verkar lura runt hörnet.

Lagerbäcks lik har ännu inte hunnit svalna,
men redan dansar supportrarna till Himlen runt hörnet på hans grav.

Är svenskar verkligen medvetna om hur dåligt deras landslag är?

För att få svar på det har en grupp psykologer på Lunds universitet
utvecklat ett test – några enkla frågor för att kartlägga svenskarnas
förankring till verkligheten.

Jag har, som ensam journalist, fått ta del av testet och även fått tillstånd att använda det.

Så missa inte chansen att testa om du klarar av att
se sanningen i vitögat. Och hålla kvar blicken.

Här kommer testet:

Ni kommer få tio påståenden om svenska landslaget.
Skriv 1 om ni instämmer helt, 2 om ni instämmer delvis
och 3 om ni inte alls håller med.

1. Att gå till Råsunda för att se bra fotboll,
är som att åka till Atacamaöknen för att leta efter hallon.

2. Svenska landslaget har ett svårlöst problem:
Det innehåller för många svenskar.

3. Om fotboll vore Alfapet, skulle svenska landslaget vara ett gäng dyslektiker.

4. Svenska landslaget är en perfekt plats för Svennis
att behålla sin obrutna svit av misslyckanden.

5. Sveriges komparativa fördelar gör Pia Sundhage till en bra
förbundskapten för herrlandslaget. Vi kan aldrig bli bra i fotboll,
men världsmästare i jämställdhet.

6. Att skicka det här landslaget till VM, hade varit som att
ha skickat Björn Skifs till Woodstock.

7. Sveriges möjligheter i ett VM är lika stora
som Michael J Fox chanser i ett mästerskap i plockepinn.

8. Den enda tränaren som kan få Sverige att spela bra är Mandrake.

9. När jag ser Sverige spela fotboll tänker jag på ett svart hål i rymden:
Materia som pressats samman så hårt i försvaret att inte ens en stjärna strålar.

10. Svenska anfallare har samma precision som Hamas raketer.

Svar och analys publiceras vid ett senare tillfälle.
Dessutom kommer universitetet, utifrån era svar, kunna härleda
vilket politiskt parti ni tillhör.

Bland alla som medverkar i testet kommer universitetet att lotta
ut biljetter till Sveriges samtliga matcher i VM.

Ok, Sverige får inte spela fotboll nästa sommar.
Trist.

En sommar utan VM är som en smekmånad utan sex,
som att ha komma till Systemet efter stängningsdags,
dagen före midsommar.

Förmodar jag. Enda gången Argentina inte kvalade in
var jag inte född.
Men de här ångestfyllda månaderna, när VM-biljetten
varit i fara har jag utvecklat en empatisk förmåga
att föreställa mig skräckscenariot.

Och jag lider med er.

Däremot har jag svårt att första alla dom som beklagar
sig för att vi inte får se Zlatan i VM när han är som bäst.

Som om det skulle märkas!

Idag ryms 40 procent av Zlatan inte i landslaget,
hur bra han än spelar.

Jag ska försöka visa det grafiskt.
Titta på den här bilden:

Och nu tittar ni på den här bilden:

Ser ni likheterna? Det absurda i bilden?
Förstår ni vart jag vill komma?

Att se Zlatan i den blågula dressen är som att se
Jimi Hendrix kompa Lasse Stefanz.

Det spelar ingen roll hur bra gitarrist han är,
han ska ju ändå bara spela De sista ljuva åren.

Om fyra år är Zlatan 32. Då blir det perfekt
för Zlatanz att spela De sista ljuva åren.

Igår kväll. Argentina är klara för VM.
Presskonferens. Maradona svarar på frågor.
Vem tillägnar du segern?
– Spelarna och argentinska folket, men ingen annan!
Tystnad.
Maradona tittar på journalisterna, spärrar upp ögonen.
De senaste månaderna har de totalsågat honom.
Och spelarna. De har spridit rykten om att han börjat knarka igen.
Om att han ska avgå.

Han hatar dem. Det är så tydligt i hans blick.
Där finns bara förakt. Och hämndlystnad.

– Till de som inte trott på det här landslaget
och ni vet vilka jag syftar på – och nu får damerna ursäkta mig –
que me la chupen (de kan suga av mig)

Jag älskar honom. Jag ÄLSKAR honom!

En stjärna är en vacker ljuspunkt omgiven av mörker.

Att kalla de svenska landslagsspelarna för
stjärnor är respektlöst gentemot himlakropparna.

Därför har jag försökt hitta andra astronomiska smeknamn
som överensstämmer mer med deras dystra verklighet.

Så, vad tror ni? Bättre så här?

MÅLVAKT

Anders “Ozon” Isaksson:
Höll tätt en gång i tiden, släpper numera igenom det mesta.

FÖRSVARET

Olof “Stephen Hawkins” Mellberg:
Smart, men orörlig.

Daniel ”Tyngdlöshet” Majstorovic:
Kan inte hålla bollen på marken.

Erik “Kväve” Edberg:
Ingen vet vilken funktion han fyller.

Andreas “U3 821A” Granqvist:
Vem fan har hört talas om honom?

MITTFÄLTET

Christian “Haleys komet” Wilhelmsson:
Lysande var 76:e år.

Anders “Svart dvärg” Svensson:
En utslocknad liten stjärna, består i dag av degenererad materia.

Kim “Gravitation” Källström:
Tar snabbt ner på jorden vilka illusioner som helst.

ANFALLET

Marcus “Pluto” Berg:
Är ännu inte ens en planet.

Zlatan “Betelgeuse“ Ibrahimovic:
Jättestjärnan, men närmar sig slutskedet av sin livscykel.

Henrik “Big Bang” Larsson:
Var med från början, ingen vet hur länge han ska fortsätta.

Funderingar kring paradiset,
fotboll och sexproblem på Nya Zeeland.

Är du vegetarian?
Titta inte.

 

Det ni kommer läsa nu kommer att uppröra,
några kommer att vifta bort det som ännu en konspirationsteori,
andra kommer att kalla mig för lögnhals och för ett smaklöst svin.
Kanske blir jag stämd av Mauro Scocco.

Men så får det bli.
Sanningen saknar botemedel, som den katalanske trubaduren
Joan Manuel Serrat sjöng.

Men för att tro på vad jag säger,
måste ni se förbi Mauros snälla hundvalpsögon,
hans ofarliga melodier, hans sympatiska texter.

Mauro Scocco är farligare än en hjärnkirurg med hicka.

Glöm inte bort att vi pratar om en desperat person
som stått 20 år vid Seven Eleven och väntat på att
Sarah ska bestämma sig för att komma ner.

BAKGRUND

Mauro Scocco har inte haft det lätt.

När han slog igenom i början på 80-talet med tonårsduon Ratata
spåddes han en lysande framtid.
Det började bra och blev bättre under några år.

Men efter hiten Sarah hände något.
Någonstans mellan Grand Hotell i Borås
och Globen gick han vilse och har sedan aldrig kunnat hitta tillbaka.
Idag vet vi att han har mindre framtid än ett ånglok.

Det visade sig att han hade inte samma hitkänsla som Per Gessle,
som alldeles ensam gjorde Halmstad till den svenska popens Silicon Valley.
Han hade inte Strömstedts melodier och var inte ens fulsnygg som Orup
eller Tomas Ledin.

Mauro Scocco hade helt enkelt fallit mellan rockstolarna.

Och under många år drev han med i den svenska rockmusikens kölvatten
och väntade på sitt absoluta genombrott.
Väntade på Låten, som skulle katapultera honom till den musikaliska evigheten
där man nynnas för alltid, jammar med Benny och Björn och sjunger Tigerjakten med Mora Träsk.

Forever and ever.

Han har väntat och blivit bitter och bitterheten är en kraftig drivkraft,
så en morgon låste Mauro in sig i studion för att smida den mest diaboliska
planen i svensk musikhistoria.

VÄNDPUNKTEN

1991 fyllde Mauro Scocco 29 år.
Jag vet inte om ni minns, men 1991 var ett ovanligt år.

Historieforskaren Eric Hobsbavn säger att det egentligen
var århundradets sista år, att världen vände blad just det året
och en ny era inleddes.

För den som inte minns, eller är för ung, så kan man kortfattat säga
att det var året vi alla fick ställa om klockorna till amerikansk tid.

I Sovjetunionen dog stalinismen efter att ha svalt sina egna spyor.
Perestrojkan visade sig vara en pyspunka som det sovjetiska maskineriet
aldrig lyckades laga.
Som en porslinsvas som faller mot marken –
och nu krävde varje skärva självständighet.

En bit därifrån hoppades Saddam Hussein att västvärlden skulle vara så
upptagna med att rita om världskartan, att ingen skulle lägga
märke till att han ockuperat furstendömet Kuwait.

Men tji fick han.
Pappa Bush behövde akut ett varmt krig och beslöt sig därför för att försvara
den kuwaitiska demokratin.
Han inledde Desert storm, som visade sig bli en enorm förödmjukelser
för Saddam och den första ordentliga sammandrabbningen mellan
Vilda västern och Mellersta östern.

– Du överreagerar, ska Saddam sagt till Bush den Äldre.
– Jasså, vänta tills du får träffa min son, svarade Bush.

Även i Sverige blåste det nya, mer USA-vänliga vindar.
Finanskrisen i slutet på 1980-talet ledde till en borgerlig valseger på hösten,
med partiet Ny Demokrati i vågmästarroll.

Carl Bildt blev statsminister samma år som Lasermannen spred skräck i Stockholm
och Freddy Mercury dog och gav Aids ett överbett.

Men alla nyheter var inte dåliga.
I Rom kammade Carola hem en hårfin schlagerseger med
låten Fångad av en stormvind och Roxette klev upp på guldpallen
på amerikanska Billboardlistan med Joyride.

Och en svensk sval sommardag åkte Lena Philipsson, Tomas Ledin och Anders Glennmark
ut på Sverigeturné med Rocktåget. Utan att bjuda in Mauro Scocco.

Det skulle de aldrig ha gjort.

Den 11 september fyllde Mauro år,
men då hade han inte längre något att fira.

DEN ONDSKEFULLA PLANEN

Någon gång på hösten 1991 låste Mauro Scocco in sig i studion
och svalde nyckeln.

Jag ska få hela Sverige att lyssna på mig,
mumlade han och försvann bort från rampljuset.

När han tre veckor senare kom ut igen,
var han inte ensam.
Med fem ackord hade han skapat ett monster,
en musikalisk Frankenstein.

Vet ni vad han hade gjort?

Mauro hade helt enkelt ställt sig samma fråga som
så många artister gjort tidigare:

Hur får jag så många som möjligt att lyssna på min musik?

Mauro förstod att för kunna svara på den frågan
måste han hitta den svenska folksjälens minsta gemensamma nämnare;
det som binder samman en svensk med annan svensk,
osynliga trådar av samförstånd.

Vet ni vad det är? Behöver du en ledtråd?
Tänk efter, det är inte så svårt.

Det är något som tränger sig på
varje gång du undviker min blick,
eller när du håller en armslängds avstånd
och kallar det för din intimitet.

Något som infinner sig så fort du slutar säga vad du tycker
och vill tiga ihjäl konflikterna,
när dina barn tvingas gå in i sitt rum för att ”tänka”,
när du håller skenet uppe och när du bara kokar inombords.

Behöver du mer hjälp?

Det finns i tigandets guldbad, i räddas den som räddas kan,
i nej tack, jag vill inte störa.
Det är något som sprider sig som ett virus
när du tycker att allt är pinsamt
och när du tystnar för att du är rädd
för vad jag ska säga eller tycka.

Det finns där när vi korsar varandra
på gatan med blicken fäst på samma ingenting,
när du lyfter på luren bara för att höra
om telefonlinjen fortfarande fungerar,
när du sänker blicken när jag äntligen ser dig.

Du vet ju vad det är.

Det är det enda som finns kvar,
när våra kroppar inte längre hittar en ursäkt
för att söka efter varandra.

Ensamheten.
Den stora svenska folksjukdomen.

Mauro förstod det och skrev balladen Till de ensamma.

HÄMNDEN

I slutet på 1991 svepte en självmordsvåg över Sverige.
Många vet inte om det. Det tystades effektivt för att inte
framkalla en dominoeffekt. Men det gick ändå inte att undvika.

Ungdomar kastade sig framför bilar,
föll som missiler från höghustaken eller åt piller som popcorn.

Vad var det som pågick? Vad eller vem drev ungdomarna?
Socialstyrelsen stod handfallen.
Polisen också. De hade ännu inte lärt sig att skylla på muslimerna
och PKK-spåret, som alltid varit ett ess i rockärmen, ledde ingen vart
den här gången heller.

Utanför barn- och ungdomspsykmottagningarna ringlade sig köerna
som inför en Madonna-konsert och barnen bad föräldrarna
lägga valium i lördagsgodiset.

Några lämnade kryptiska avskedsbrev efter sig:
– Förlåt, men sången tvingade mig.

Polisen lämnade kurderna för den här gången och började istället
undersöka musiken som unga lyssnade på.

Språkforskare analyserade texter, musikkunniga dissekerade melodislingor;
gitarriff och ackord synades i sömmarna.

Deathmetal-band, vars enda tidigare brottsmisstanke varit tondövheten,
tvingades nu köa utanför polisstationer för att spela upp sina
plattor baklänges.
Kunde där gömmas en satanistisk uppmaning?

I preventivt syfte bommades källarlokaler igen,
alla alternativa musikstudion fick slå igen sina dörrar
och mikrofoner, förstärkare och trumset beslagtogs.

Men ingen, ingen misstänkte mannen med hundvalpsögonen.
Ingen kopplade samman att självmordsstatistiken steg
i exakt samma fart som Mauro Scocco på Trackslistan.

Att många musikkänsliga öron tappade livslusten
efter att ha hört låten är förståeligt.

Men Till de ensamma är värre än så.
Det är djävulens bländverk, skapat av ett ondskefullt geni.

Hemligheten ligger i den snillrika textbyggnaden.

Låten heter ju Till de ensamma,
ett sätt att säkra sig en gigantisk lyssnarskara.
Vem i Sverige känner sig inte ensam?

Han tillägnar de ensamma låten, vill att de ska lyssna på den.
Men inger den hopp? Visar den ljuset i slutet på tunneln?
Rycker den upp dessa tyngda själar?

Aldrig!

Om den ändå hetat Om de ensamma.
Då hade förmodligen lyssnarna behållit försvarsmekanismerna intakta,
hållit garden högt uppe.

Till de ensamma blev en sirensång för de trösttörstande
tonåringarna.
Så de sänkte garden, höjde volymen och som sorgsna råttor
följde de den flöjtspelande råttfångaren från Borås hela vägen till avgrunden.

Låt oss analysera texten:

“Det är en hård värld utanför, full av ensamma människor.
Ingen som hör dig, ingen som ser dig där du går.
Och det verkar som kärleken är till för några få.
När du bäst behöver någon, är det ingen som orkar höra på”

Är det en sån här låt en rakbladsfetischist vill få tillägnad?
Skulle en klok psykolog rekommendera det?

“Det här är en sång för alla dom som aldrig hittat någon
att dela sin glädje och sorg med.
En sång för alla dem som inte kommer hem till
någon som frågar hur det är”

Är det här en bra låt för någon som äter psykofarmaka
som halstabletter?

“Ingen frågar när du kommer,
ingen saknar dig när du går.
Ingen delar din dröm,
ingen undrar hur du mår”

“Och jag ser människor omkring mig.
Ser hur de jobbar dygnet runt,
för att slippa känna efter hur de egentligen mår“

Är det här en lämplig dedikation till någon
som står och hånglar med en pistolmynning?

Nej!

Till de ensamma är ett musikaliskt brott, ett massmord i moll.

Till de ensamma är ett mörkt hotellrum,
inrett för den sista natten.

På kudden ligger en pistol, på nattduksbordet en flaska whiskey
och tillräckligt med tabletter för att söva en mammut.
Balkongdörren står vidöppen och utmärkt som en nödutgång.

“Denna sången är till dom”, avslutar Mauro Scocco dödsdomen.

Pang! Svälj! Hopp!

Så. Nu är sanningen lös. Orden har lämnat sin bur.
Må de sprida sig som en löpeld!

Hoppas någon riktigt journalist tar tag i det här och undersöker.

Hade en terroristlagstiftning kunnat hindra
den svenska musikens Charles Manson från att fullborda sitt verk?

Och var Mauro Scocco ensam? Eller är han toppen på ett isberg?

Står vi egentligen inför en generation kriminella musiker,
som utnyttjade det kulturella tomrummet efter Murens fall
för att sprida sin musikaliska sörja?

Frågorna hopar sig. Vi behöver ett svar.
Sverige måste göra upp med sitt mörka musikförflutna.
Det här är ett steg i den riktningen.

Och här är bevismaterialet, Mauro Streptoscoccos Till de ensamma:

 

 

 

Jag har översatt brevet till min dotter till spanska.

Ikväll hade jag sex tjejkompisar här på middag.
Smarta, drivna tjejer. Feminister.

De fick läsa texten och alla var rörande överens
om att det var en olämplig text.

– Din dotter är för ung för en sån text!

– Du är pappan, inte mamman – du kan inte prata så om din dotters kropp. Du måste behålla en distans, en mystik kring din dotters kropp.

– Texten är auktoritär, du försöker tvinga på henne din syn på sexualitet.

– Om hon nu väljer att offra sin sexualitet för att tillfredsställa mannen, är det hennes val och det måste du respektera.

– Det är naturligt att pappan vill att dottern ska vara oskuld så länge som möjligt.

– Man behöver de negativa erfarenheterna, för att kunna känna igen en positiv.

– Du behöver inte prata så öppet om sex. Lär henne att vara självständig, så kommer det också gälla hennes sexualitet.

– Det är bra att dottern får höra en sträng röst, någon som sätter gränser. Det är pappans roll.

Nu har alla gått och jag sitter här med en mycket obehaglig eftersmak i munnen.
En enorm besvikelse, en djup frustration.

Smarta, högutbildade brudar som ser underkastelse som ett fritt val, eller förnedring som en del av en – i längden – positiv sexuell utveckling.
Kvinnor som uppriktigt tror att pappan inte bör prata om sex med sin dotter.

Vad tycker ni?