Startsida / Inlägg

Därför älskade svenskarna Tipsextra (unikt dokument)

av Martin Ezpeleta

Jag hade en vän som i sin ungdom spelade in en porrfilm som gick på kabel TV.

För att föräldrarna inte skulle upptäcka filmen, skrev han på asken: ´Engelska ligan: Watford vs Port Vale´.
Ingen kommer någonsin att titta på den, tänkte han. Naturligtvis hittade pappan filmen redan samma vecka.
Vad hände, undrar ni säkert.

Då syftar jag inte på den inspelade porrfilmen, som är något naturligt hos en nyfiken 16 åring med många frågor och bara en hand att besvara dem med.

Nä, jag syftar på beteendet contra natura att frivilligt och med glädje sätta sig
ner och titta på en engelsk ligamatch.

Under nästan tre årtionden har svenska män bänkat sig framför TV:n på
lördagseftermiddagarna för att se på engelsk fotboll.
Under nästan 30 år har de blivit förgiftade med Tipsextra, utan att myndigheterna reagerat.

Under de senaste dagarna har vi fått se och läsa hyllningar till Tipsextra,
minnen och anekdoter har gått i nostalgins tecken.
Ingen har kritiskt granskat fenomenet Tipsextra, försökt förstå
hur något så vidrigt kunde överleva så länge.

Det ni kommer att läsa nu, har ni aldrig läst tidigare.
Det beror inte bara på att sportjournalisterna är lakejer i fotbollsindustrins tjänst,
utan också för att de själva indoktrinerats genom Tipsextra.

Jag har dissekerat Tipsextra som en groda under naturkunskapslektionerna på högstadiet.

Jag har inte låtit mig bländas av skenet och gått till ljuskällan.
Och den är mörkare än vad många anar. Det här dokumentet är unikt.

Jag har kommit fram till att Tipsextra var ett socialdemokratiskt politiskt verktyg.
Ett redskap för att indoktrinera befolkningen i den tredje vägen.

En dålig konspirationsteori?
Döm själva:

Tipsextra började sändas 1969, samma år som Tage Erlander avgick.
Sverige hade haft samma statsminister under 23 år och lyckats banka in
den ”tredje vägen” i varje huvud.
Men utan Erlander fanns ingen garanti. Skulle de liberala krafterna
finna grogrund i det politiska tomrummet?
Tipsextra kom just för att fylla tomrummet. Som en parallell och partipolitisk ABF,
en studiecirkel som hundratusentals medverkade i utan att vara medvetna om det.

Låter det galet?
Kanske, men vet ni när Tipsextra slutades sändas?
1995. Under den borgerliga regeringens epilog.
Ett av de sista besluten Carl Bildt tog under sin regering var att avskaffa
Tipsextra, sossebastionen per excellens.

Och Sverige förändrades utan Tipsextra, folkhemmet krackelerade,
välfärdsutopin urholkades.
När sossarna fick tillbaka direktörspinnen, blev Göran Persson den första svenska statsminister sedan Tage Erlander utan Tipsextra.
Uppgiften blev honom övermäktig.
Utan en ideologisk krycka att luta sig mot, föll han handlöst.
Åt höger.

Oavsett var man står politiskt, är det viktigt att förstå Tipsextras komplexa karaktär.
Och för att göra det måste man också förstå uppsåtet.

Vad ville man framkalla med Tipsextra?

Tipsextra var en drog och som sådan beroendeframkallande.
Om man ser det politiskt, så var drogen fulländad.
Vi snackar colombiansk koks. Vi snackar jamaikansk hampa.
Vi snackar afghanskt ekoodlat opium.

Men som fotbollsdrog är kvalitén en annan.
Då snackar vi om crack från Bronx, vi snackar skollim i brun papperspåse.
Det sämsta och mest skadliga man sett i idrottssammanhang.

Under 30 år blev svenskar drogade med Tipsextra.
Skadorna är svåra att mäta – även i dagens landslag ser man spår av den epoken.
Det kommer krävas många generationer spelare för att avgifta svensk fotboll.

Det finns olika teorier om vem som ligger bakom det här.

Några lägger ansvaret på Olof Palme, Tage Erlanders tronarvinge.
Med järnhand ska han ha styrt utbudet och till med varit personligt
ansvarig för matchval varje lördag.
Efter den tragiska natten på Sveavägen förlorade Tipsextra sin skyddsängel.
Men det tog ytterligare nio år att avveckla en så komplicerad struktur.

En annan möjlig tolkning är den som inskriver det här
inom den generaliserade åsiktskontrollen som rådde under Kalla kriget.
Enligt den här teorin – som jämställer Tipsextragate med IB-affären – hade Säpo och Svenska fotbollförbundet en hemlig allians. 
Men ingen undersökning har ännu kunnat bevisa att Ingvar Oldsberg tillhörde säkerhetspolisen.

Andra tror att det är ryssarna som skräddarsytt Tipsextra enligt socialistiska ideal (vi återkommer till det).
Bo Hansson, infiltrerad KGB-agent, ska vara nyckelperson i den kommunistiska
masspropagandan som spreds varje lördag under 90 minuter.

Förmodligen kommer vi aldrig få reda på sanningen.
Däremot kan vi gräva i de underliggande orsakerna.

Vad var det man ville uppnå genom att varje lördag
utsätta oss för en systematisk och sublim tortyr (jämför med filmen Clockwork Orange)?

Man ansåg helt enkelt att engelsk skitfotboll
förhärligade och förkroppsligade svenska grundvärderingar.

Vi måste vara medvetna om att ett lands mentalitet är en oskriven dekalog.
Budorden viskas från generation till generation, barnöron blir dragna i uppfostrans namn,
lärdomar som hasar sig över klasströsklarna och visdom som förmedlas genom manande blickar och talande tystnader.

Men också, som präntas in genom en machiavellisk och systematisk plan!

Tipsextra var en sån plan. Den värsta av dem alla.

Vad skulle vi få lära oss genom Tipsextra?

Det viktiga är inte att vinna, utan att ha trevligt:
Svenskar älskar att ha trevligt. Trevligt är ett begrepp som befinner sig mellan glädjefnatten och självmordstankarna.
Det är ett svalt begrepp som genomsyrar alla svenska möten.
Ett 1 maj tåg, en strejk, julafton eller ett knull – det bästa betyget man kan ge något eller någon är ”trevlig”.
Trevlig känner alla igen sig i.
Så också när man spelar fotboll.
Men då måste man utrota tanken på att det viktiga är att vinna.
Något svenska föräldrar lär sina barn från första dagen.
Om det är viktigt att vinna, då vore det ju inte trevligt att förlora.
Och vad kan bli mer trevligt än en 0-0 match?
Då är ingen lycklig och ingen ledsen. Vad trevligt!
Engelsk fotboll lärde oss det. Genom att försvara bra och anfalla dåligt, gör ingen mål och alla har det trevligt.

Kollektivet framför individen:
Ett kollektiviskt spelsystem bygger på att undergräva individens personliga egenskaper och förhärliga gruppens,
enligt en gestaltisk princip: Helheten är mer en summan av delarna.
Tipsextra lärde oss detta med råge.
Individuell skicklighet inskränktes till att vara variationer på hur lång en långboll kunde vara.
(Inte undra på att Långa bollar på Bengt blev en sån salig hit i Sverige)
Och gruppen blev allt.
En engelsman eller en svensk, blir aldrig arg om han får sitta hela matchen på avbytarbänken.
Trots att – åtminstone svenska spelare – förmodligen har ett kollektivavtal som reglerar hur många matchminuter man har rätt till.
Men för spelaren är det viktigaste att få vara del av gemenskapen –
gruppens trygga anonymisering och därmed också en emancipation från det individuella ansvaret.

Blygsamhet:
För att det överhuvudtaget skulle hända något intressant i fotbollsväg uppfann engelsmännen Kontringen.
Den kallades ”vaccinet mot mållösheten” eller ”Måltorkans Tamiflu”.
Kontringen består i att man snabbt slår om från försvar till anfall och på något sätt överraskar motståndaren som fortfarande är (lagom) inställd på att anfalla.
Detta fick svenskarna att kikna av skratt och nervositet: engelsmännen är så tokiga! kunde man höra i folkhemmen.
Varför då?
Jo, kontringen ifrågasatte många viktiga svenska säregenskaper.
Att anfalla någon som inte är förberedd klassades i Sverige som ”oväntat besök” –
och vi har ju fått lära oss om att tydligt annonsera ett besök.
Vilket också gjorde att svenskar aldrig riktigt kände sig bekväma med kontringsspel.
Även om de njöt när engelsmännen gjorde bort sig!
– Vem är jag att bara rusa in på din planhalva utan lov, resonerade spelarna.
Det blev något bättre när man uppfann offside-regeln.
Offside är ett sätt att bestraffa den framfusige, den oblyge som går fram för fort.
Svensk fotboll har därefter blivit världsbäst på att ställa spelare offside –
framförallt därför att det tillåter oss peka och hänga ut spelare som drabbas av hybris.
Sånt älskar man i Sverige.

Jantelagen:
– Förlåt, säger Roger när han råkat dribbla igenom försvaret, slagit ett inlägg och hunnit fram för att nicka in bollen i mål.
Att sticka ut eller framhäva sig själv är ju straffbart i Sverige.
Under den mörka Tipsextraepoken fick en back som gick över mittlinjen diagnosen ”narcissism”, en dribblare var ”omogen” och den anfallsspelare som inte rusade och firade målet med hela laget var en ”borgerlig översittare”.
För 20 år sen skulle Zlatan fått tillbringa hela sin karriär på fotbollsplanens Gulag:
avbytarbänken.

Organisation:
Nyckelord i det här sammanhanget. Ensam är ju svag. I samhället. Och på plan.
För att kunna förverkliga den fackliga disciplinen även på plan, hittade man på ett viktigt begrepp.
Engelska ligan blev en stor förespråkare av ”lagandan”, en stor bluff som dock förmedlades med stor framgång i Sverige och fortfarande används flitigt av medielakejerna.
Engelsmännen använde ordet ”teamwork”, men i Sverige översattes den till det mer spirituella ”lagandan”.
Anledningen var att i svensk fotboll behövde man en övernaturlig förklaring till hur elva så dåliga spelare ändå ibland lyckas få bollen i mål.
Man skulle då kunna säga att ”laganda” är en metafysisk fackförening genom vilken svenska spelare förbättrar sitt förhandlingsläge på plan.
Lagandan är storebror till en annan eufemism: Fighting spirit.
Ett begrepp för att framhäva den enda personliga egenskapen man efterfrågade.
Men det visade sig vara en viktig egenskap som gav tusentals engelska och svenska spelare som inte kunde jonglera möjligheten till en lång och framgångsrik fotbollskarriär.

Konflikträdsla:
Att spela schysst har varit alltid varit ett rättesnöre inom engelsk (och svensk) fotboll.
Inget annat land har anammat begreppet fair play med sån entusiasm som svenskar.
Och inspirationen har varit de engelska gentlemännen.
Sverige har dock utvecklat fair play in absurdum och springer runt på plan som Mahatma Ghandi.
Varför då?
Av någon anledning har svenskar väldigt svårt att erkänna sin konflikträdsla.
Kanske är de rädda att någon ska bli arg då.
Fair play introducerades därför i Sverige som en sublimering av konflikträdslan,
samma som fick oss att skriva under neutralitetsprincipen.
Att svenskar inte kör med fula knep har naturligtvis ingenting att göra med
schyssthet, utan en fobisk rädsla för göra en motståndare arg och kanske bli utskälld av honom.

Måttfullhet:
Måttfullheten har varit en viktig princip inom engelsk, och framförallt svensk fotboll.
Och Tipsextra har varit måttfullhetens högborg.
Att göra fem mål är ren girighet, typiskt för en marknadsreglerad produktionsform.
Ett kapitalistiskt ackumulationstänkande och en profithunger som inte passade in i Sverige.
Det räcker ju med ett mål för att vinna!
Dessutom, den som anfaller mycket riskerar också mycket.
Därför har engelsmännen och svenskarna valt att spela keynesianskt,
även kallad folkhemsfotboll.
Ett system som utgår från den keynesianska axiomen att man sparar under högkonjunktur för att använda under lågkonjunktur.
Denna fotbollsasketism visar sig genom att man satsar på att ”hämta andan” när man kan anfalla och sen använda den överskottsenergin till att försvara sig.
Vilket man gör med näbbar och klor.

Intimitet:
En viktig anledning till att försvarsspelet varit så viktig i engelsk fotboll och fortfarande är
det i svensk fotboll har att göra med vikten att bevara sin intimitet.
Att anfalla innebär att man ”öppnar upp sig”,
vilket skapar naturligtvis hemska associationer hos vilken svensk som helst.
Ju tajtare försvarsspel, desto mer privat och intimt är spelet. Trevligt.
Det gör att svenskt försvarsspel för tankarna till Troja och inte till fotboll.
Svenska landslaget blir inte anfallna, de blir belägrade.
Anledningen till att man sparkar ut bollen utanför plan så ofta är att det är enda chansen för
försvararna att hämta andan, eller som de själva säger ”bunkra luft”.
Svenskar kallar vattenflaskorna för ”proviant”, vilket säger en del om inställningen.
Men resultatet går inte att klaga på:
På plan som i livet, krävs det en Akilles för att få svenskar att öppna upp sig. 

Svensk humor:
Visst, summan av kardemumman gjorde att Tipsextra blev en fruktansvärd tråkig tillställning.
Men även det är en viktig egenskap i Sverige.
Vi ser ledan som en nödvändig konsekvens av framgången.
– Vi är tråkiga för att vi har det så bra, är resonemanget.
Samma sak gällde engelska ligan och det minst sagt undermåliga underhållningsvärdet.
Tipsextras sändningar från engelska ligan konkurrerade inte med de andra ligorna i Europa.
Den konkurrerade med den polska dokumentären om de tre aidssjuka prostituerade med liggsår från Krakow, som samtidigt gick i grannkanalen.
Men i Sverige, där många fortfarande tror att Det sjunde inseglet och Sällskapsresan tillhör samma genre, var Tipsextra stor underhållning.

Oavsett vem och varför man började smida planerna för Tipsextra, så är det tydligt att konsekvenserna är djupare och mer långtgående än vad man tidigare befarat (eller önskat, beroende på åsikterna).

Men framförallt var Tipsextra en utmärkt sammanfattning av vår mentalitet.
En gång i veckan, 2 x 45 minuter och med 15 minuters paus – lagom för att reflektera kring vad svenskar är, vill vara eller önskar att de skulle ha blivit.

  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB