Argentinsk oxfilé.

Jag håller just på att stycka upp smuggelgodset,
snart är mitt belåtna leende det enda bevismaterialet kvar.

Suck, vad vore jag utan min oxfilé?
Nu, när himlen läcker och dysterheten verkar oändlig.

Jävla kuknovember.

Oxfilén är ett tempel i detta gudsförgätna land.

Den är en fot i dörrspringan, så att livet inte går i baklås.

Den är en flytväst i den gråa, böljande oceanen.

Den är en sandsäck som ska hålla emot
tsunamin av uppgivenhet som hotar med
skölja över mig. Och dränka mig.

Så jag skär köttet som patienten som ransonerar sin sista Prozac.

– Ta 200 gram om dagen. Om det är svårt att svälja,
skölj ner det med vin, sa min argentinske läkare innan resan.

Och det hjälper. Tro mig, det hjälper.

Jag räknar skivorna som den dödsdömde som räknar
ner dagarna till avrättningen.

Jag har slutat fråga mig när solen ska titta fram.
Jag skiter i om kylan kommer att hålla i sig.
Det enda jag är orolig för är om köttet kommer att räcka.