Startsida / Inlägg

Stora journalistpriset till alla nyhetsreportrar!

av Martin Ezpeleta

Det finns något heroiskt över svenska nyhetsreportrar.

Jag beundrar deras förmåga att förädla en så torftig verklighet,
att se hur de försöker vaska guld i avloppet.

De är hantverkare utan råvaror, fiskare utan hav.
Men varje morgon och i vilken vattenpöl som helst lägger
de ut sina nät.
Och sent på kvällen, strax innan deadline, samlar de in den 
blygsamma fångsten som fastnat i de finmaskiga näten.

Varje kväll görs tidningar i Sverige!
Förstår ni hur otroligt det är?

Nej, såklart ni inte gör.
Ni är inte medvetna om trollkarlen som gör det möjligt för er
att sitta varje morgon med ert jävla kokkaffe och dra ut kaniner
ur varje uppslag.

Ni förstår inte.
I sånt fall skulle ni inte klaga på att kaninen inte är vit eller till och med död.
Idioter!
Inte ens Copperfield skulle kunna trolla fram en vit, levande kanin
under en svensk nyhetstorka!

Jag minns en dag.
Jag satt på redaktion och rullade tummarna.
Absolut ingenting hände.

Timmarna lade sig i en likhög bakom mig och jag visste att de
dog förgäves – utan att minuterna lämnat några ärr.

Små tickande soldater som gick och lade sig lydigt i massgraven
utan att ha avlossat ett enda skott.

Jag tittade ut genom fönstret, inte ens löven på träden rörde sig.
Det var som om dagen själv höll andan, rädd för att nysa och ge
oss en löpsedel.

Ibland för tystnaden ett fasansfullt oväsen.

Ni kan tänka er stämningen på redaktionen.
Som en alkoholfri förfest med Lars Norén, med Edith Piaf i bakgrunden.

Efter halva dagen tittade jag på min skärm, orörd som en jungfru,
och började skriva:

”Jag är deprimerad.
Jag vet inte om ni kommer kunna förstå mig.
Men jag ska försöka förklara.

Tänk dig att du jobbar på Fonus.
Ni vet, begravningsbyrån.
Du kanske till och med är delägare.

Du får din dagliga dos av lik,
som ligger tryggt mellan ytterligheterna:

Varken massmord eller evigt liv.

Du är nöjd med livet så, kremeringsugnen svalnar aldrig
och det saknas aldrig salta tårar under ceremonierna.

Människor snålar ju aldrig med begravningar,
så blomsterarrangemangen går som smör i solsken
och folk verkar beredda att betala vad som helst
för att kompostera sina anhöriga.

Det går bra för dig.
Pengar och lik rullar på i jämn, hög takt.
Den enes död, är alltid ditt bröd.

Med Estonia köpte du huset.

Med rattfyllon byter du bil vartannat år.

Barnens julklappar finansierar du
med självmorden kring julafton.

Du om någon vet att bakom varje stor tragedi
finns det en framgångsrik begravningsentreprenör.

Så det är inte så konstigt att du varje natt faller på knä
och tackar Herren för att det bara är själen som är odödlig.

Men så en dag händer något.
Folk slutar dö. Helt plötsligt.

Vad gör du? Vad känner du?

Första veckan tycker du att det är mysigt.
Du passar på att jobba lite på designen på den nya
ekologiska kistan i majs som ni ska lansera till hösten.
Du går hem tidigt och umgås mer tid med familjen.

Men andra veckan börjar du känna av abstinensen –
din kropp börjar kräva kadaver.

Du delar ut flygblad utanför äldreboende,
med suggestiva texter, typ:

”Du kan inte missa oss. Följ bara ljuset genom tunneln”

Tredje veckan blir du desperat.
Du har inte kastat in en enda kolbrikett i kremeringsugnen
och när du öppnar tidningen ser du att de har bytt
ut dödsannonserna mot korsord.

Dina trognaste leverantörer sviker –
varken äldreomsorgen eller rattfyllan levererar mjukvaror.

Nu mörknar tankarna.

”Om jag smyger in på ett ålderdomshem
och drar ut sladdarna på gamlingarna?”
”Hur länge kan Aina, 94 år, leva unplugged?”

Förstår ni vart jag vill komma?

Om inte den förbannade nyhetstorkan försvinner snart,
kommer jag att råna en bank och publicera en unik intervju med rånaren.”

Det är en desperat mans bekännelser.
Och jag kan tänka mig att många svenska kollegor känner igen sig,
när november känns som ett töcken och Sverige ligger i träda.

Polisradion är knäpptyst, våldtäktsmännen tassar på tå
och kvinnomisshandlarna håller kvar sina örfilar i fickan,
hårt knutna i näven så att de inte ska ramla ut.

– Vilken tur att det är så, säger ni.

Jävla hycklare!

För hur vill ni ha er tidning på morgonen?
Doppad i florsocker? Skitsnack!

Vill ni inte sätta morgonkaffet i halsen, bullen i strupen,
dunka näven i bordet och känna att ni lever,
medan det hoppar ut blodiga kaniner ur tidningssidorna!?

Såklart ni vill!!!

Det är dags att uppskatta och värdera dessa anonyma hjältar
som varje dag lyckas tysta den olidliga tystnaden.

Till nästa års Stora journalistpris föreslår jag att alla
nyhetsreportrar i Sverige blir nominerade.

De riktiga journalisthjältarna,
jordbrukare i världen mest erosionerade åker!

Drömfångare, som lyckas fånga upp partiklar av allmänintresse
i händelsernas montona och meningslösa vinddrag.

Alla reportrar ska skriva ner sitt namn på en lapp och alla lappar ska ner i en stor hatt.
Sen är det bara att vänta, tills första kaninen hoppar ut – dead or alive. 

Det blir vinnaren.

  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB