Jag kan inte säga att jag hatar julen.
Julen förtjänar inte mitt hat.

Jag respekterar hatet, det är passionerat.

Julen väcker lika mycket känslor som en
vänskapsmatch i fotboll mellan Trinidad och Tobago
mot Jamaica.

Förutsättningarna var ideala för en tråkig jul:
Jag, pappa, barnen och Rosita, mitt hembiträde,
som inte hade någon att fira med. Rosita kom aldrig.

– Du är medveten om att det inte kommer bli kul, va?
sa min dotter.
– Såklart jag är.

Men en bra sak med att ha så låga förväntningar:
Det blir alltid trevligare än vad man har tänkt sig.

Igår var riktigt trevligt.
Asadon hjälpte  såklart. Julklapparna hjälpte mest.

J. hade förberett en massa bilder från vår Sverigeresa
ifjol till barnen och varsitt album att klistra in dem i.

Ungarna älskade det. Vi skrattade och mindes.
Vilken resa!
Skoter. Hundspann. Slalom. Ålandsfärja. Kusiner.
Inget av det gjorde jag under mina 20 år i Sverige.
Det är klart – de är turister, jag var invandrare.
Här är ett smakprov från den resan:

Vid midnatt upptäckte jag att jag inte hade vatten i huset.
Obetald räkning. Vattenbolagets julklapp.
Ägnade två timmar åt att tjuvkoppla vattnet från grannen.
Nu har jag hoptejpade slangar från grannen till min vattentank.
Funderar på att betala den där jävla räkningen.

Klockan är två. Pappa och jag slappnar av med mate efter att
ha fixat vattenproblemet.

Min kusin kommer och hämtar mig och dottern.
Sonen ska ut och hänga med polarna.

Fernet con coca. Trevligt sällskap. Bra samtal.
Hemma igen klockan 6 på morgonen.

En bra jul. Mycket bra jul.
Men det är skönt att den är över.