Nästan varje gång jag kommer hem från mina resor till Sverige,
får jag käftsmäll.
En smutsig spruta med realism injekterad direkt i fotsulan.

Det är som en våldsam påminnelse:
– Ok, nu är du i tredje världen igen. Vakna.

För två år sen hann jag inte vara mer
än tio minuter hemma förrän jag tog en
alltför ung inbrottstjuv på bar gärning i mitt vardagsrum.

– Vad fan gör du i mitt vardagsrum!?

– Eh. . . det var inte låst.

– Men varför går du in utan att ringa på!?

– Måste man det?

– Det vet du ju!

– Nä, jag trodde att man fick gå in.

– Försök inte, du skulle sno min stereo, eller hur?

– Nää, jag ville bara kolla om du hade lite bröd. Jag är hungrig.

– Jag har inte bröd!

– En peso?

– Ok, men nästa gång måste du ringa på dörren.
Det kan gå illa, någon gång kommer du bli skjuten. Stick nu!

– Ok, tack så mycket.

– Hej då.

Den här gången har jag drabbats av en invasion
av kackerlackor. Stora, feta kackerlackor.
Här är sista timmens skörd:

Men jag gillar det. För det är också en påminnelse
om varför jag vill leva här och inte i den svenska
steriliserade luftbubblan.