Startsida / Inlägg

Bengt och jag – Del 1

av Martin Ezpeleta

Jag glömde nämna en person i mitt förra inlägg. Kanske den viktigaste.
Det gick för fort. Inlägget skrevs på exakt 7:30 min.
Som tur var blev jag påmind om det i kommentarsfältet.

Så här börjar mitt tacktal till den norrbottniske författaren
Bengt Pohjanen. Förmodligen min mest märkliga vän.
Det blir nog en lång historia, så jag får dela upp den i flera
kapitel. Känns som att jag redan nu skriver lite för långa inlägg.

Men jag kan lova er att ni som tycker om den här bloggen,
kommer också att uppskatta den här berättelsen.

Det är nämligen så att min och Bengts relation har utspelat
sig nästan uteslutande på bloggen.

Och det började inte bra. Åh nej, det började på sämsta möjliga sätt.

På den tiden, några år sen, jobbade jag under
somrarna på Norrbottens-Kuriren i Luleå.

Jag hade hunnit blogga några veckor för tidningen,
när jag läser att Bengt också börjat blogga.
Men på meänkieli, minoritetsspråket i Tornedalen.

Intressant, tänkte jag, där jag satt i Córdoba.
Och skrev ett snabbt inlägg. En välkomsthälsning:

”VEM FAN VILL LÄSA EN BLOGG PÅ MEÄNKIELI?

Bengt Pohjanen bloggar på meänkieli?
Åh, så gulligt!
Nu har alla fem som kan språket något att roa sig åt.
Vad är nästa steg?

En samisk jojkblogg?
Jonas Gardell analbloggar?
Dogges dagbok på Rinkebysvenska?
Eller ska vi vända skärmen mot Mecka,
så kan Mustafa Can också börja blogga?

Vilket jävla daltande med minoriteterna!

Sätt på dem ett par skridskor och tackla
jävlarna mot sargen tills de anpassar sig!”

Sen tänkte jag inte så mycket mer på det.
Men när jag vaknade morgonen efter hade självaste
chefredaktören skrivit och bett mig gå ut och förklara
att det bara var en ironi.
Tydligen hade redaktionen blivit nedringd av ursinniga
tornedalingar och självaste Bengt hotade med att sluta blogga.

Åh fan, tänkte jag. Och skrev:

”VILKEN BLOGGKALABALIK!

Oj, oj, oj!
Somnade i ett stillsamt vatten och vaknade upp mitt i en storm.
Minoritetsbloggande visade sig vara ett hett ämne.

Självaste chefredaktören vill att jag
går ut och förklarar ironin
och att jag gärna
pekar ut vilka det är som tänker såhär.

Där rök den löneförhöjningen!

Bengt Pohjanen är jättearg.

– Du kan hälsa den här Espalata att jag säger som Strindberg sa:
Vi ses i nästa pjäs, din jävel!

Jag har fått många andra meddelanden
från upprörda minoritetsgrupper:

Vi ska knulla dig din jävel!
Svenska bögförbundet.

Vi ska knulla din mamma!
Rinkebys kommunfullmäktige

:. . : : :. . .:: !!!
Synskadades riksförbund.

Men alla är inte arga.
Många stöttar mig också:

Det är jobbigt nu, men det kommer bli värre.
Salman Rushdie

Ring mig om Kuriren inte vill ha dig i sommar.
Bert Karlsson

Stå på dig Martin, vi behöver modiga människor som du.
När vi kommer in i riksdagen hör vi av oss.
Sverigedemokraterna

Jag tycker att vi alla lugnar ner oss.
Jag föreslår att vi tar varandra i handen, bildar en ring
och sjunger ”We shall overcome”

Men det var för sent.
Det visade sig att tornedalingarna hade lika svårt för ironi
som alla andra svenskar.
Så under de kommande veckorna fick jag se över många
av mina föreställningar om Norrbotten.
Bland annat att tornedalingar är ett lugnt och fridfullt gränsfolk i norra Sverige.

  • Tjänstgörande redaktör: Sandra Christensen, Stefan Sköld, Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB