Jag blev kallad minoritetshatare, extremist och rasist –
jag verkade ha fått alla nummer till käftsmällen
som snart skulle lottas ut.

Och den som ville knulla mig fick snällt ställa sig i kö:

”ARABERNA VILL OCKSÅ HA MIG!

Sexinbjudan fortsättar att trilla ner i mejlkorgen.

!!!gid allunk åskco aks iv, nitraM

Det skriver Sveriges mest nischade minoritetsförening,
ARAB (Arabiska Reumatiker med Astma och Bulimi),
och skickar den här söta bilden på mig som de tydligen
hittade på en högerextremistisk hemsida.”

Ja, det var ett jävla liv och ryktet om
bråket mellan mig och Pohjanen började sprida sig.

Men sanningen är att Bengt var knäppttyst. Inte ett ord.
Trots att jag pressade honom mer och mer, att jag hånade
hans envisa kamp för att rädda sitt språk, ett av Sveriges
minoritetsspråk.

Jag jabbade, spottades och klöstes och snart
stod jag på knä och bad om att bli stångad:

”MEÄNKIELI IN I DEN SISTA VILAN

Jag brukar gå in på
Pohjanens blogg på meänkieli.

Jag vet inte om jag är den flitigaste läsaren,
men jag är säker på att jag är den yngsta.

Ibland lyckas jag urskilja ett och annat ord.
Men framförallt tycker jag det
är sorgligt och fascinerande
att vara med om ett språks sista andetag.

Och jag blir gråtmild när jag ser Pohjanen
göra mun mot mun metoden
på en dödligt sårad meänkieli.

Som en öm förälder, vakar han vid barnets dödsbädd.

Men gör du rätt, Bengt?
Eller borde du släppa taget?

På andra sidan tystnaden
väntar de döda tungornas land.

Sanskrit.
Arameiska.
Latin.
Pitebondska.

Ädla språk.

Meänkielin kommer att trivas där.

Är det verkligen värt att hålla kvar tornedalsfinskan
i denna grymma värld?

Tänk efter Bengt,
är det inte dags att stänga av respiratorn
och låta meänkieli gå in i den sista vilan?”

Kanske visste Bengt redan då,
att livet har svängdörrar –
och ju hårdare man slår upp dörren,
desto hårdare får man tillbaks den.

Så Bengt höll tyst. Och väntade.
Snart skulle jag få krypa till korset.