Upptäckte mitt sjätte sinnes begränsningar.
Räddade förvisso mobilen från en säker död
i vattnet, men såg inte två handdukar,
en tröja, ett anteckningsblock, en förlängningssladd och
en trästol från matsalen. Allt låg, stod eller hängde bredvid.

Som sagt, mannens sjätte sinne verkar vara ett väldigt effektivt sinne,
men ytterst selektivt.

Jag kan inte låta bli att tänka på om inte Gud
tabbade sig när han beordrade Noak den stora Evakueringen.
Var det rätt att ge en man ett så känsligt uppdrag?
Att få med två av varje sort kräver minutiös planering
och noggrannhet. Det var en hemsk lång lista med både stora
och små djur som skulle bockas av.

Borde inte en kvinna fått uppgiften?

Det kommer vi aldrig få svar på.
Vi har alltid utgått från att Noak utförde missionen med bravur –
men hur kan vi veta det?

Giraffanten, den stora giraffen med snabel är ju inte längre här för
att berätta sin historia.
Och hur många år hann krokodelfinen simma som en ensam strumpa
i havet och jämra sig över Noaks slarv, innan den dog utan arvinge.

Det vet vi inte.

Vi tillhör överlevarna, dom som efter den Stora Torktumlingen
hade den mirakulösa turen att kunna hitta sin andra strumpa.

Jag kan nästan se framför mig hur Noaks fru slår sig för pannan,
när hon i säker hamn inventerar det maken fått med sig i Arken:

– Vart har du huvudet, karl!? Det står ju tydligt på listan:
TVÅ fladderåsnor! TVÅ!!