Har ni blivit förälskade i en kvinna/man
som när vi väl flyttar ihop visar sig vara ett drägg?

Klart ni har.

Argentina är så.

En enastående vacker kvinna, som jag blev hopplöst förälskad i.

När vi träffades var hon svaret på alla mina frågor,
även dem jag ännu inte ställt, de jag inte ens visste att jag hade.

Hon var kvinnan i mitt liv. Nu har vi bott ihop i 15 år.

Vilken jävla kärring!

Visst, hon är läcker när hon lägger sig naken
och raklång på grillen och nog är hon svår att
motstå med två isbitar och fernet.

Och visst, jag älskar hennes förmåga att
förvåna och överraska mig.
Omogen, på ett charmigt sätt.

Men vilken jävla kärring!

Ok, hon har ett sätt att le åt sin ofullkomlighet,
att skratta åt sina brister, som gör att man alltid
förlåter henne.

Men vilken ragata!!

Vad har hänt, undrar ni förmodligen.
Jag ska berätta vad det lilla ludret gjort mig!

Visst nämnde jag att vattenbolaget stängde
av vattnet för mig?

Idag gick jag upp tidigt för att betala
och förhoppningsvis få vattnet återkopplat.

Det är varmt här idag. Riktigt varmt.
Klockan är halv elva och det är redan 35 grader.

Naturligtvis har de inte luftkonditionering på kontoret (bara vid kassorna),
kön ringlar sig kilometerlång och människor fläktar sig med
sina obetalda räkningar.

Det går tio minuter, det går framåt – sakta men framåt.
Det går 30 minuter och nu kan jag se kassan.
Det går en timme och jag är nästan framme.
Efter en och en halv timme kan jag äntligen urskilja kassörskans röst.
Svettet dryper, min tröja är dyngsur.

Jag är inte på bra humör, jag ska inte ljuga.
Jag hatar argentinska köer och jag är inte ensam om det.
Dessutom är argentinare dåliga på att skyla sina känslor,
så det hörs spridda rop och skrik.
– Skynda er, la puta que la parió!

Men jag är ju framme. Jag kan redan känna AC:n
bakom kassan fläkta mitt rödsprängda ansikte.

DÅ.

– Jag är ledsen, systemet har fallit samman.
Och vi kommer inte kunna fixa det idag!

Och jag tänker inom mig:
Snälla, snälla, snälla!!
Säg att det är det demokratiska systemet
som fallit samman och inte bolagets!

Säg att vi nu har en militärjunta i makten,
men att vi kommer fortsätta betjäna som tidigare!

Att det är ekosystemet som kollapsat,
men att det gör inget eftersom vi är inomhus!

Säg bara inte att det är ert jävla fittiga datasystem
från 80-talet som har brakat samman!!

Men jag vet inom mig att jag inte kommer ha sån tur.
Jag ser hur idioterna försöker få igång sina Commodore 64 igen.

En daskar till och med till skärmen!
Som om det vore en gammal svartvit TV!

Då slutar jag tänka.

LA CONCHA DE LA REPUTA LORA!!!
(Horpapegojans fitta!)

Orden kommer lika överraskande för mig, som för alla andra.
Desperata. Ångestladdade. Förlösande.

NO ES POSIBLE! SON UNOS INUTILES!
(Det är inte möjligt! Ni är odugliga!)

Jag är som besatt. Orden väller, mestadels på spanska,
kanske lite arameisk slang också, eller något annat utdött språk
som djävulen använder sig av när han vill kommunicera något viktigt.

LAS ODIO!!
(Jag hatar er!)

Vakten kommer emot mig. Vill fösa bort mig från kontoret.
Men jag har en oplockad gås med den här slynan till land!
Och jag är inte färdig!

NO ME TOQUES! NO ME TOQUES!
(Rör mig inte! Rör mig inte!)

Vakten stannar. Det är en kortväxt och smal man. Han är tänkt att
stå där och visa kunder vart kön börjar, inte att bråka med
en ursinnig 186 cm lång man!

ME TIENEN PODRIDO!! ME TIENEN LOS HUEVOS LLENOS!!
(Jag är så trött på er!! Jag har pungen full av er!!)

Expediterna vet inte vad de ska säga. De har bytt ut sin
arroganta uppsyn mot… rädsla. Ja fan, rädsla.

– Pero senor, tranquilicese.
No es nuestra culpa que se haya caído el sistema.
(Lugna er herrn, det är inte vårt fel att systemet
fallit samman)

Åh, jag har hört det där förut. Varje gång något system
faller samman börjar alla skylla ifrån sig.
Försök inte med mig, försök aldrig mer med mig!

COMO QUIEREN QUE NO SE CAIGA EL PUTO SISTEMA
CON ESAS COMPUTADORAS DEL ORTO QUE TIENEN!
(Hur förväntar ni er att ert skitsystem inte ska falla samman
med de där rövdatorna ni har!!)

Jag är inte jag. Eller så är jag äntligen jag.
Jag frigör energi. 15 år ackumulerad energi.

Vakten ber mig lämna lokalen. Annars ringer han polisen.

ME VOY! Y ESTA PUTA BOLETA, METANSELA EN EL CULO!
(Jag går! Och den här horräkningen kan ni köra upp i röven!)

Och så knycklar jag ihop räkningen och kastar den mot
kassörskorna.

Jag vänder på klacken och går därifrån. Alla är tysta.
Känner åtminstone två ryggdunkningar. En annan man gör tummen upp.
Jag mår bra. Jag har gjort det enda rätta. Äntligen. Jävla kärring.

Nu sitter jag här förundrad. Över mig själv. Och frågor.

Vad hände? Hur ska jag göra för att gå dit imorgon? Vem fan är jag?

Men jag känner henne, den lilla jäveln.
Ikväll kommer hon vilja be om förlåtelse.
Hon kommer klä av sig i kylen och vilja smyga sig upp på grillen –
raklång och lockande.

Men nej, din jävel. Inte i kväll.
Ikväll ska jag äta vegetariskt! Hör du det!?

IKVÄLL SKA JAG ÄTA GRÖNSAKER HELA KVÄLLEN!!!