Jag har aldrig kunnat ransonera kärlek.
Hjärtat är en maktgalen tyrann i min kropp.
Vill styra och ställa över alla.
Skriker åt hjärnan, sliter i mitt kön, rycker i mina läppar.

Jag vet inte hur det blev så.
Kanske skämde jag bort det.
Visste ni om att man kan skämma bort sitt hjärta?
På samma sätt som man skämmer bort ett barn?

Genom att aldrig säga nej.
Hjärtat lär sig att inget är omöjligt, att allt löser sig.
Det lär sig att om det skriker tillräckligt länge,
kommer pappa att göra som det säger.

Om hjärtat ber mig att få månen, ställer jag mig på tå.
Sen ställer jag mig på en stol och sträcker armarna mot skyn.
Hjärtat snyftar bredvid.
– Vill ha måne…
– Du ska få måne, vänta ska pappa hämta ett bord
att ställa stolen på.

Jag kan styra mitt kön, jag är bra på det.
Kan beordra det, som en hund.
Ligg! Jag sa ligg!! Nej, inte sitt! Ligg!!!
 
Men inte mitt hjärta, det vill aldrig kompromissa.
Det hatar att bli motsagt.

När jag lärde känna J. bodde hon i Luleå.
Luleå? Jag tittade i min argentinska världsatlas.
Visste inte riktigt vart Luleå låg någonstans.
Hade aldrig varit norr om Gävle.
Luleå var mycket högre upp än Gävle.

– Dit ska vi, sa mitt hjärta plötsligt.
– Aldrig, svarade mitt förstånd
– Dit ska vi, upprepade hjärtat mer uppspelt.
– Vi har inte en krona!
– Dit ska vi!
– Vi har inte varit i Sverige på åtta år!
– DIT SKA VI!!

Hjärtat lade sig på golvet. Bankade sitt hjärthuvud mot marken.
Sprattlade. Skrek på ett språk jag inte kände igen.
Som jag inte kunde överrösta.

Jag flög till Sverige. Tog nattåget till Luleå.
För att träffa någon jag aldrig sett tidigare.

Jag var livrädd. Hjärtat log belåtet.
Hoppade på sätena, jävla barnunge.
Kunde inte stoppa tillbaka det i kroppen.
Det är svårt att göra det med ett hjärta
som är uppväxt på fel sida av revbenen.
Så jag tejpade fast det på magen,
som en emotionell självmordsbombare.

På okänd mark, genom Sverige, på väg mot en säker död.

Jag borde ha stoppat det tidigare.
Kanske redan vid de första mejlen.
Men det var inte jag som skrev dem,
det var barnrumpan som gallskrek i bakgrunden
som dikterade orden.

Jag var bara idioten som knappade på tangenterna.
Som rörde händerna.

Jag skrev för att vidröra en själ, vars kropp mina händer
aldrig skulle få smeka.

Vem gör något så dumt?

Men hur ska ni göra i framtiden?
Mina nära och kära var oroliga. Varnade mig.
Mitt hjärta slängde ut dem.
– Vilken framtid? Kärlek är inte ett sparkonto!
Det är inte en ränta man tar ut en gång om året!
Det är kapitalet man sätter in varje jävla dag!

Så resonerar det. Mitt hjärta.
Alla varnade mig. Lyssna inte på hjärtat. Men det var för sent.

Har ni tänkt någon gång på att förälskelsen har samma
konsistens som kvicksand?
Och ju mer man sprattlar i den, ju mer man skriker och pratar om den,
desto djupare sjunker man?
Förälskelse dödar man inte med argument, man stryper den med tystnad.
Man sitter stilla tills den stelnar. Man gör inte som mitt hjärta.

Mitt hjärta är ett verb. Med ADHD.
En handling, som inte tillåter sig bli böjd i imperfekt
och känner sig obekväm i futurum.

Nu kanske det låter som att jag är arg på hjärtat.
Nej, det är jag inte. Jag blir det ibland, men älskar man sina
barn mindre för att de är bortskämda?

Jag älskar mitt hjärta. Hur ont det än gör ibland att vara hans pappa.
Jag älskar att höra hur han skrattar när han får springa framför.
När han snubblar, ramlar och ställer sig snabbt upp igen.
Tokstolle, tänker jag och ler.

Sen ställer det sig långt borta – hur hann det dit så fort!? – och tittar mot mig.
– Skynda dig, skynda dig, skriker det och visar upp sitt leende,
som trots åren fortfarande har alla mjölktänder kvar. 

Visst skrämmer mitt hjärta mig ibland.
När det springer så fort att jag inte hinner med.
Vad ska han ställa till med!? Tänk om han blir överkörd!?
Ibland har han sprungit på folk, som ramlat och slagit sig.
Det är inte bra. Men vad ska jag göra, hjärtat vägrar använda koppel.
Men den tanke som skrämmer mig mest att det någon gång ska
ramla och slå sig så illa att det blir rädd och försiktig.

För mitt hjärtas viktigaste lärdom har varit att nästan inget är omöjligt.
Om man vågar satsa.

För hur slutade det?

Jo, när stolen stod på bordet och jag på stolen
och mina tår var utsträckta som en ballettdansös
och mina händer ändå inte räckte fram,
vände jag mig om för att säga till mitt snyftande hjärta
att det går inte, pappa kan inte ta ner månen.

Men innan jag hann säga det, torkade den lilla rackaren
sina tårar, klev upp på mina axlar och plockade själv ner
månen.

Samma måne som jag sen fem år tillbaka reser över hela världen,
bara för att den ska få lysa upp mina nätter. Våra nätter.
– Jag sover bättre med den här månen, säger mitt bortskämda hjärta
och sluter sina röda ögon.

Är hon värd det, undrar ni kanske.
Jag vet vad mitt hjärta skulle svara på det:

– Vad är det för en korkad fråga!? Är inte alla värda det?
Att bli älskade bortom rimlighetens yttersta gräns?