Julen är inte är inte bara den viktigaste högtiden på året,
den är även svenskarnas längsta årstid.

Den börjar någon gång tidigt på hösten
och det finns dom som menar att den varar fram till påsken.

Viktigaste symbolen är julgranen.
Men också den mest kontroversiella.

Är granen ett uttryck för gemenskap som gömmer julglädje
eller en fallossymbol som döljer förtryck?

Ett dekorerat träd eller en glittrande jättekuk
med färgglada, dinglande kulor?

En fin gammal importerad tysk tradition eller ännu
ett manschauvinistiskt skrytverk?

Den kristna människans hyllning till Jesus
eller mannens hyllning till sig själv?

Det finns olika tolkningar vad gäller julgranens betydelse och symbolik.

Vad som är klart är dock att julgranen barrar
i såväl förorten som i innerstaden,
hos arbetslösa och verkställande direktörer.

Men även om julgranen sprider klasslös glädje,
så är julen ändå en högtid där samhällsklyftorna blir tydligare än någonsin.
Det gäller även julgranen.

Allt ifrån valet av julgran till hur vi klär den,
avslöjar vår klasstillhörighet och sociala status:

Borgarnas julgran:
En stor och vacker ädelgran.
I adliga hem, har den kanske till och med levande ljus.
Annars en vacker ljusslinga med vita ljus.
Julgranskulorna (enbart röda) är från Orrefors
och hänger med sådan geometrisk symmetri
att det skulle få de gamla grekerna att bli gröna av avund.
En perfekt kombination av stil, måttfullhet och tradition.

Arbetarklassens julgran:
En liten plastgran, med pynt från Tiimari.
Ljusen blinkar och bredvid de röda plastkulorna
hänger snögubbar, stjärnor och änglar som barnen gjort på dagis.
På sverigedemokraternas granar ersätts kulor med svenska flaggan.
Den glittriga girlangen är så utnött att den slingrar sig
som en binnikemask kring granen.
Doftspray förekommer.

Invandrarnas julgran:
En gigantisk plastgran, gärna silverfärgad.
Invandrargranen är lika smakfull som en likkista med klistermärken.
Den ser ut som ett diskotek.
Inte nog med att ljusen blinkar, de gör det i olika färger.
Man skulle kunna tro att de använder granen för att signalera
Tomten en landningsbana.
Värst är chilenare och kristna libaneser –
några astronauter hävdar till och med att deras granar syns från månen.
Julgranskulorna är röda, neongula, blåa och har glitter.
Måttfullhet är ett ord de ännu inte lärt sig på SFI,
så på granen hänger allt de kommer över:
Svenska flaggor, reflexer (helst snöflingor), bilder på avlidna släktingar,
reflextejp, nyckelringar och doftgranar trängs som muslimer i Mecka under Ramadan.

Så – säg mig vilken julgran du har, ska jag säga dig vem du är.

Nu är det bekräftat.
Cristian är riktigt jävla tajt med Gud.

Efter mitt bråk med Cristian,
började det på eftermiddagen regna oavbrutet.
Ett riktigt jävla syndaflodsregn
som fick varenda kackerlacka i kvarteret att
söka skydd i mitt vardagsrum,
det regnade in genom fönster och under dörrar
och min grill blev nerdränkt.

Jag fick såklart skippa min 7-kilos asado.
Och så fort jag tagit beslutet, slutade det regna!

Så när jag satt där med mina polare
under en stjärklar himmel och med fyra pirog-kartonger
förstod jag:

Det är ett tecken från ovan!
Jag har syndat. Begått övermod.

Ja, man lär sig så länge man lever.

Jag har redan skickat mejl till påven
och berättat om Miraklet i Villa Marta (mitt kvarter) –
tänkte att jag kanske kan få igång kanoniseringen av Cristian
innan Vatikanen julstänger sitt kontor.

Jag skickade också med Cristians CV (en entrecote) med FedEx.
ifall de söker folk till Heliga treenigheten.

Tror San Cristian skulle platsa där –
framförallt är det den Heliga Anden som hänger löst.
Jag har aldrig riktigt förstått vad han gör där överhuvudtaget.

Utifrån min begränsade kunskap
gjorde han inget mer än att knulla en jungfru.

Och visst, det är alltid en bedrift att ta
någons oskuld och jag medger att just Maria
är ett ovanligt prestigefullt ligg, som gett honom en hel del ryggdunkar och gratis bärs.

Men ändå. Det har gått över 2000 år.
Känns ändå som att han lever på gamla meriter.

Dessutom och även om jag inte vet hur arbetsrätten ser ut i himlen,
men nog borde Anden bli utlasad när som helst.

Och då ser jag gärna att Cristian tar hans post.

Då kanske jag också slutar spotta över axeln tre gånger
varje gång jag går förbi en kyrka.

Asadon blev ersatt av piroger. Kul. Lika upphetsande som att hångla med sin mormor.

Upptäckte mitt sjätte sinnes begränsningar.
Räddade förvisso mobilen från en säker död
i vattnet, men såg inte två handdukar,
en tröja, ett anteckningsblock, en förlängningssladd och
en trästol från matsalen. Allt låg, stod eller hängde bredvid.

Som sagt, mannens sjätte sinne verkar vara ett väldigt effektivt sinne,
men ytterst selektivt.

Jag kan inte låta bli att tänka på om inte Gud
tabbade sig när han beordrade Noak den stora Evakueringen.
Var det rätt att ge en man ett så känsligt uppdrag?
Att få med två av varje sort kräver minutiös planering
och noggrannhet. Det var en hemsk lång lista med både stora
och små djur som skulle bockas av.

Borde inte en kvinna fått uppgiften?

Det kommer vi aldrig få svar på.
Vi har alltid utgått från att Noak utförde missionen med bravur –
men hur kan vi veta det?

Giraffanten, den stora giraffen med snabel är ju inte längre här för
att berätta sin historia.
Och hur många år hann krokodelfinen simma som en ensam strumpa
i havet och jämra sig över Noaks slarv, innan den dog utan arvinge.

Det vet vi inte.

Vi tillhör överlevarna, dom som efter den Stora Torktumlingen
hade den mirakulösa turen att kunna hitta sin andra strumpa.

Jag kan nästan se framför mig hur Noaks fru slår sig för pannan,
när hon i säker hamn inventerar det maken fått med sig i Arken:

– Vart har du huvudet, karl!? Det står ju tydligt på listan:
TVÅ fladderåsnor! TVÅ!!

Hittade bilder från min första fotosession.
Jag skulle börja som krönikör på
Norrbottens-Kuriren och skulle debutera
med byline-bild. Inget lämnades åt slumpen.

Blicken.
Intensiv. Rakt in i kameran.
Ingen tvekan, ingen skugga.
Blicken ska säga:
Du ska få höra sanningen.
Även om den kan göra ont.

Munnen.
Mona Lisa. Outgrundlig.
Det är inte ett leende. Men nästan.
Den är hemlighetsfull.
Munnen säger:
Sanningen kommer att förvåna dig.

Vit tröja.
Neutral. Oviktig. Irrelevant.
Den säger:
Titta inte hit, det viktiga finns från halsen och uppåt.

Handen på hakan.
Eftertänksamhet. Klokhet. Grubblerier.
Den säger:
Jag är en riktig pretto-tönt.

Jag tror på modersinstinkten.
Tror att det är kvinnans sjätte sinne.

En mor kan känna när sitt barn är i fara.
Om hon är en bra mor, såklart.

Har aldrig trott att det finns
en manlig motsvarighet.

Är inte ens säker på att vi är
standardutrustade med de fem vanliga.
Åtminstone har vi svårt att använda alla
fem samtidigt.

Men nyss började det hagla
och plötsligt kände jag en omotiverad rädsla.
Och en inre röst som sa:
– Bordet i trädgården!

Jag sprang dit utan att veta vad jag letade efter,
men med en överhängande känsla av fara.
Och visst fan – där låg min mobiltelefon, helt oskyddad!

Otroligt!
Vi har ju visst ett sjätte sinne!
Vi har bara inte vetat vad den duger till!

Samtal idag med dottern vid lunchen.
 
Dottern: Vad ska vi äta?

Jag: Oxfilé

Dottern: Igen??

Jag: Skämtar du?

Dottern: Vi har ätit oxfilé varje gång sen du kom hem! Har vi inget annat i kylskåpet!?
 
Vad ska man säga till en så bortskämd ungjävel?

Att hon ska tänka på de stackars svenska barnen som är
tvungna att äta fläskkotlett?

Jag är orolig.
Jag har skällt ut min kötthandlare.
Cristian.
Han som baddar mina själsliga sår med oxfilé.

Han lurade mig på 4 kr igår.

Och jag blev skogstokig när jag kom på det idag.
Jag har beställt 7 kilo kött till ikväll
och han lurar mig på 4 spänn!

Är så trött ”que me metan el dedo en el culo”.
(det blir nästa uttryck ni får lära er i språkskolan)

Men nu är jag rädd. Livrädd.
 
Cristian såg ledsen ut när han gav mig tillbaka pengarna.
Känns som att jag har sårat Gud.

Tror ni att det stämmer att det finns en speciell plats i helvetet
för män som skäller ut sina kötthandlare?

Nu ska jag be tio Fader Vår och sen sova siesta.

Jag har dåligt affärssinne.

Pengar skyr mig som pesten,
undviker mig och byter trottoar
när de ser mig komma med kupade händer.

Men den här gången tror jag att jag
har en bra idé. En riktigt bra idé.

En import- och exportfirma.
Jag har nämligen upptäck att argentinare saknar något
som svenskar producerar i överskott.

Samtidigt har argentinare en industriell överproduktion av något
som svenskar saknar helt och nog skulle behöva.

Låter inte det som en win-win situation?

Jag vill egentligen inte producera en produkt,
utan snarare en ny medborgare!

Jag ska nämligen importera svensk jante till Argentina
och exportera vår arrogans till Sverige!

Va!? Hur bra är inte det?

En fusion mellan svenska ”Nä, men vem är lilla jag?”
och det argentinska ”Nä, men vem är lilla du?”

Mellan den falska självförödmjukelsen
och den omotiverade förhävelsen

Jag skulle kunna skriva böcker om det,
självhjälpsböcker:
”Tio steg för att bli mer Arrojant”

Tror ni inte det skulle funka?
Tror ni inte att det behövs!?

(www.pitea.se)

Jag undrar vad en argentinare
tycker är det mest surrealistiska med den här bilden.

Snön?

Sparken?

Eller att sparken kunnat stå där så länge
utan att någon snott den?

Min son är en idiot.
Han lovade att ta hand om trädgården
när jag var borta.
– Glöm inte trädgården! var det sista jag sa.
– Neeeeej, sluta tjaaaata! Jag ska!

När taxin igår stannade framför mitt hus,
fick jag en shock.

Min gräsmatta hade förvandlats till en tropisk regnskog.
Den två meter höga busken existerade inte ens för
sex veckor sen!
Jag vågade knappt gå in, det kunde lugnt ligga en leopard
gömd i gräset.

Lyckligtvis har jag ett effektivt motgift mot
alla typer av bakslag i livet.
Cristian. The butcher. Mannen i mitt liv.

– Svara ärligt, frågade min dotter på kvällen,
vem saknar du mest när du är i Sverige:
oss eller Cristian.

Älskade lilla människa, jag kunde inte krossa hennes hjärta.

Men sanningen är att den här bilden gör mig
tårögd, får mig att glömma kackerlackorna och relativisera
alla obetalda räkningar som ligger kvar på golvet.

Det åttonde underverket. I mitt kök. Mäktigt.
Vinet är en Nieto Senetiner, Merlot.

Stämningen är högtidlig.
Offergåvan till smaklökarna förbereds.

Dottern tar hand om salladen,
precis som livets oskriva lagar förespråkar.

Ser ni det frikyrkliga ansiktsuttrycket?
Blicken hos den som funnit den rätta vägen?
Leendet hos den som fick titta in,
just när himlen särade på benen?

Åh, avslutningen på en fantastisk kväll!
Men oj, vad svårt att välja!

Ole, dole, doff, kinke, lane, koff…