Igår hade jag min första bloggläsare på besök.

Jorge Orfila, argentinare bosatt i Sverige sen 30
år tillbaka, kom för sent – som sig bör –
och med två flaskor underbart vin – som sig bör.

Klockan var 21 och vi gick till Cristian, där Jorge
tog den obligatoriska idolbilden (“min fru dödar mig annars“).

Cristian beklagade sig att han inte hunnit gå till frisören.
Vi pratade politik. Cristian sa att jag var en pelotudo som
inte sagt att jag skulle få specialgäster, så hade han kunnat
lägga undan extra bra kött.
Måndag är sämsta dagen att äta asado i Argentina –
det är dagen efter den stora asadodagen och köttbutikerna
gapar tomma.
Men en köttbit fick vi med oss i alla fall, en chorizo och morcilla – blodkorv –
också. Nästan två kilo sammanlagt. I överkant för två personer.

Väl hemma åt vi en picada, förtugg, med en iskall öl.
Det var varmt, drygt 30 grader.

Jag grillade. Jorge stod med. Han var mest sugen på blodkorven,
det enda han inte får tag på hos sin uruguayanske kötthandlare
på Hötorget. Jorge är en professionell grillare –
gör argentinska asados i Sverige.
Den senaste på nyår, med snö och minus 12 grader.
Han pratar passionerat om kött. Jag gillar det.

 

(Den inofficiella tävlingen om vem som hade mest latinsk skjortknäppning vanns av Jorge)

Vi pratade. Om minnen. Smärtsamma.
Jorge flydde från Argentina 1976, under diktaturen.
17 år gammal blev han tagen av polisen.
Med huva över huvudet fördes han till tortyrcentret D2 i centrala Córdoba,
där polisen förhörde, misshandlade, torterade och,
i många fall, mördade meningsmotståndare.

Jorge hade inte gjort något, men det behövde man
inte på den tiden för att bli torterad.
– Slagen var det minsta, säger han.
Att bli utsatt för simulerade avrättningar är värre.
Klickandet. – Oj, där hade du tur.

Vissa minnen är svåra att glömma. Att försonas med.
Jorge flyttade aldrig tillbaka till Argentina. Landet gör fortfarande ont.
Argentina är en kall pistolmynning mot tinningen.
Men han kommer tillbaka varje år.
Besöker mamman. Älskar att vara här.
Jag förstår det. Han är mer argentinsk än fotbollslaget Boca Juniors.

Svär så det står härliga till.
Under kvällen kommer papegojfittor fladdra förbi tätt i
samtalet, som fladdermöss en sommarnatt i Sverige;
vi kommer besökas av horungar, pungavsugare och
annat löst folk som hänger i språkgränderna.

Vi lyssnar på en cordobesisk humorist – Cacho Buenaventura-
på youtube och skrattar så tårarna rinner.
Vi öppnar andra flaskan. Klockan har redan blivit… oviktig.
I Argentina kan möten fortfarande få klockorna att stanna.

Vi pratar om ett Sverige som förlorat sin ömhet
och om sverigedemokraterna som aldrig haft den. 

Oj, tog andra flaskan slut?
Vänta, vänta!
Kommer tillbaka med två fernet con coca.
Vi pratar vidare. Om saker jag inte tänker berätta om.

Jag frågar honom om bloggen.

Hur upptäckte du den?

Det var min fru som gjorde det. Hon läste den först,
sen min dotter. Nu är de helt beroende.
Jag skulle förresten hälsa från min fru att inlägget om
Svargdemokraterna var fantastiskt bra.

Hon borde säga det till Aftonbladet som inte puffade för det.

Men du vet hur svenska medier är, så jävla rädda att saker ska missförstås.
Allt är så känsligt.

Jo, jag vet.

I alla fall, när min fru sa att Aftonbladet hade en bloggare från Argentina,
trodde jag att du var en uppblåst porteno (Buenos Aires-bo),
Men när hon sa att du var från Córdoba, började jag läsa.
Och nu är jag också fast.

Vad är det du gillar med den?

Allt. Hittills är allt positivt. Den är annorlunda,
väldigt rolig. Jag känner igen mycket från Argentina,
som när du skrev om föräldramötet eller din reaktion
när du skulle betala vattenräkningen – jag har varit med om samma sak!

Är du nöjd med att ha kommit hit, hem till mig.

Ja, mycket.

Du behöver inte smöra, vi har redan ätit.

Nej, jag rekommenderar det. Men man måste vara förberedd,
ha öppet huvud. Inte vara svensk. Man måste vara beredd
på en annorlunda erfarenhet, bra för den som vill leva
något annorlunda.
Man känner sig väldigt välkommen.

Och Cristians kött?

Underbart! Längtade mest av allt efter blodkorven faktiskt.
Den får jag inte tag på i Sverige. Och Cristian var supertrevlig!

När klockan börjar ticka igen, är den halv fyra.
Vi åtskiljs med löftet om att upprepa det här i sommar, i Sverige.

Tänk. Tänk så lätt det är att skaffa nya vänner.

Om man har kött, vin och saknar klocka.