Jag har alltid varit svag för civil olydnad.
Framförallt andras civila olydnad.

Själv är jag tyvärr inte ens hälften så modig i verkligheten
som när jag skriver.

Men jag vet att jag skulle vara en bra civil olydare (?),
jag skulle vara kreativ, hitta på nya och spännande upptåg
hela tiden.

Inte krama träd. Inte kedja fast mig utanför ett kärnkraftverk.
Inte bränna däck i en korsning.

Nä.
Jag skulle vilja göra något annorlunda.

Annorlunda.

Som subcomandante Caca (bajs).

Låt mig berätta om honom, bajsmarodören
som härjade på Lundellska skolan i Uppsala under
mina gymnasieår.

På Skrapan, som skolan kallas, hade lamporna på toa sådana där
runda plastkupoler man kunde skruva bort.

Någon gång under hösten började Subcomandante Caca
att skruva isär dem, bajsa i dem och skruva tillbaka dem.
Han (hon?) glömde aldrig att tända lyset, så att det kunde ligga
och jäsa.

Det var fruktansvärt. Lukten var olidlig. Eleverna vågade knappt
gå in på toa, rädda att möta Cacas avföring, som ringlade sig som Zorros ”Z” på taket.

För att det fanns ett politiskt budskap bakom, hade jag inga tvivel om.
Vandalism, skrek myndigheterna. Äckel, skrek eleverna.

Jag var fascinerad.
Subcomandante Caca lämnade meddelanden.
Han hade en dold agenda, ett krypterat manifest i ändtarmen.

Ingen visste vem han var. Det enda man med säkerhet kunde
fastställa var att han hade en väl fungerande matsmältning.

Under vissa perioder, verkade det som att han hade lagt ner sina vapen.
Men när man minst anade det, gick man in på toa och kände med en gång
att han hunnit före.

Ur högtalarna uppmanade rektorn subcomandante Caca att sluta.
Han bönade och bad, han sa att han skulle tänka på de stackars eleverna,
på de stackars städerskorna som var tvungna att göra rent hans
ideologiska nedsmutsning.

Men inget bet på subcomandante Caca.
Kanske visste han att en revolution kräver offer.
Kanske visste han att blomdofterna finns på andra sidan kampen.
Kanske.

Jag undrade, kommer han någon gång avslöja sitt mål?
Kommer han kanske ställa krav för att lägga ner sin terrorverksamhet?

– Gratis lunchkuponger och MVG i matte åt arbetarklassbarnen!

Han gjorde aldrig det.
Någon gång på senhösten började verksamheten minska i intensitet.
Inte doften, inte doften! Den behöll sin ursprungliga stickande karaktär.

Kanske hade han hoppats att upproret skulle sprida sig.
Att massorna skulle ta över, upprepa och skapa en rörelse som
kastade omkull hela det kapitalistiska betygsystemet.

Men massorna förstod inte honom.
Och jag själv hatar att bajsa på offentliga toaletter. 

Någon gång under nästa termin var sista gången vi hörde
av subcomandante Caca.
Då angrep han handikapptoan.
Subcomandante Caca var då en slagen man, en desperat revolutionär
som tappat riktningen. Som så många tidigare.

I Sverige får man inte angripa handikappade, det visste till och med jag.
Där förlorade han sitt sista folkliga stöd.

Men du, subcomandante Caca, vart du än finns:

I min förstoppade tysthet har jag alltid vetat
att bakom din äckliga manifestation fanns en dröm
som luktade rosor och lavendel.

Se det här inlägget som en sen och kärleksfull hyllning
till den drömmen.

En smygfjärt i din ära.