Titta noga på bilden.
Ser ni att det saknas något på mig?

En kroppsdel?

Just det. Stjärten.

Ni vet att jag håller på att deppbanta.
Har redan gått ner sju kilo och tänkte deppbanta tio till.

När jag ser ut som Iggy Pop ska jag bli lycklig igen.

Men jag är rädd för vad som ska hända med stjärten.
Den är i nuläget inte större än Monaco på en världskarta.

Och det är rätt konstigt.

När jag går upp i vikt är stjärten det sista som fylls på
men när jag går ner är röven det första som försvinner.

Hur kan det vara så?

Det är som att stjärten är min kropps arbetarklass.
När man ska strama åt, går man genast dit.
Och när överflödet ska fördelas, måste man vänta på
att det rinner över – vilket det aldrig gör.

Det känns som att naturen har något personligt mot min stjärt.
Den borde inte hämta kilon därifrån,
det finns mycket mer välbärgade kroppsdelar.

Jag menar, bara rakt över skulle den kunna ta några hekto
utan att det märks någon skillnad.

Eller ta från magen, kroppens girige Wallenbergare!.
Jävlar vad det ska mycket till innan den släpper ett hekto ifrån sig!
Och så fort en asadobit inte förbränns är den där och roffar åt sig!

Men nä, det är rumpan den vill åt.
Elakt. Det är som att råna en uteliggare.

Jag fantiserar om en snygg negerstjärt.
Sån som 100-meters löparna har.
Vilken pondus! Vilken stolthet!
En socialistisk revolution som tänjer byxorna!

Hur fan kan de få till såna rövar!?
Får svarta bäbisar bakpulver istället för barnpuder på stjärten?

För mig är det en omöjligt utopi.
Det spelar ingen roll hur mycket skrot jag lyfter.

Jag skulle kunna springa 100 meter på fem sekunder.
Men stjärten skulle fortfarande korsa mållinjen
samtidigt som bröstkorgen.

Här har ni förresten förödelsen från en annan vinkel:

Ser ni hur vilsna fickorna ser ut?
De hittar inget att krama åt, ingenting att vara ficka mot.

Min dotter klagar på att jag använder byxorna som tonåringarna –
ni vet, så långt ner så att halva kalsongerna syns.
Jag försöker förklara att jag har ingenting att hålla upp dem med.

Nä, ska jag fortsätta rasa i vikt, får jag nog rita dit
springan ordentligt, så jag vet vad jag ska sätta på toasitsen.

Borde kanske inte klaga, när det kommer till kritan ska ju en stjärt vara funktionell.
Och jag har ju fått behålla hålet.

Eller hål och hål… jag börjar undra om det egentligen
inte är en punktering.

/M

PS. Jag lovar, det här är sista inlägget som handlar om röven!