Den argentinska tidningen Clarin har i dagarna
publicerat en undersökning om hur argentinarna
värderar sitt sexliv.

26 procent är fullständigt nöjda.
56 procent är hyfsat nöjda.
18 procent är missnöjda.

Argentinarna är naturligtvis chockade att bara var femte
upplever sitt sexliv som himmelskt.

Men de skulle säkert må bättre om de visste
hur svenskarna värderar sitt sexliv…

I höstas gjorde Wendela en enkät om exakt samma sak.
70 procent svarade att de hade dåligt eller inget sex alls.

Det är naturligtvis intressant att analysera de här siffrorna.
18 vs 70 procent.
Det är stor skillnad. Även om man räknar med felmarginalen.

Har ni någon förklaring?

Försök inte nu med “vi vet inte hur undersökningarna gjordes”.

Ni kan finputsa siffrorna men ni kan inte sopa den stora frågan
under mattan:

Varför knullar ni så jävla dåligt!?

Varför är de två patetiska och meningslösa blockljusen
det enda som brinner i er sängkammare?

Skyll inte på barnen! Det föds fler barn i Argentina
än i Sverige!

70 procent missnöjda svenskar!

Med all respekt för Försäkringskassan, A-kassan,
finanskrisen och Sverigedemokraterna… jag tror vi har missat den stora valfrågan.

Vi måste börja prata om det här i bloggen.

Vad tror ni?

Jösses, vad stressigt det är att vara krönikör!
Ser ni hur jag lider?
Hade jag vetat det, hade jag bett om mer pengar.

Imorgon är bloggen tillbaka som vanligt.
Måste bara vila lite till. Är rädd att gå in i väggen.

Rosita, mitt hembiträde, har blivit vräkt.
Först från sitt eget hus, nu från ett garage
med torrdass som hon hyrde.

Hon bad att få sova i min trädgård,
så hon slapp sova på en parkbänk.

Det gick såklart inte.

Nu har jag hennes möbler i min trädgård
och hennes sorgsna skepnad i mitt hus.

På dagarna hjälper jag henne att leta bostad,
på kvällarna hindrar jag henne från att ta självmord.

Idag ska jag pyssla om henne speciellt,
på enda sättet jag kan:

Jag har köpt en god matambre (köttbit)
och rött vin.

Rosita har alltid velat att jag grillar för henne –
kan inte tänka mig en bättre dag för det.

Kan man gilla porr och vara feminist?

Jag får ibland frågan om jag är feminist
och jag vet inte vad jag ska svara.

2009 var ett bra år. Många fina minnen.

Argentinska vännerna. Älskar dem.
Riktiga socialister. Aktivister.
Inte den utvattnade svenska soffliggar-vänstern.

Svenska vännerna. Älskar dem.
Från när byxorna hade gräsfläckar
och inga problem var större än att de kunde
lösas från straffpunkten.
Att träffa dem är ett måste under mina
somrar i Sverige.

Vila. En vecka utan dator på en grekisk ö, efter hårt sommarjobb.
Kärlek, mat och vila.

Fotboll. Bylinebild för Aftonbladet.
Märks det att jag försöker hålla tårarna tillbaka?
Vi har precis förlorat mot Brasilien. Hatar Brasilien.
Men jag fick se min Gud, Maradona.
Ett minne för livet.

Svensk sommar.
Där är dom. De ezpeletanska kullarna.
Från svanken ser de ut som svenska fjäll.
En svag utbuktning på horisonten.
Men låt er inte luras, det är inte karga fjäll.
Utan vildvuxna, som att det skulle växa regnskog i Abisko.

Jag har en dålig nyhet. Tråkig.

Vet inte riktigt hur jag ska säga det här.

Men ni.

Ni som vill kasta ut mig ur landet.
Ni med signaturer som ”En som hatar”, ”Blågul stolthet”,
”SD2010”.

Ni som tycker jag är ett äckel,
en jävla blatte, en mammaknullare.

Ni som vill göra tvål av mig.

Sätt er ner.
Jag har något jag måste berätta.
En sorglig nyhet:

Ni kommer få se mer av mig –

Nu är jag också krönikör på Aftonbladet Debatt.

Jag beklagar.

Haiti. Stackars Haiti.
Alltid Haiti. Jävla Haiti.

Hjälp till.

Trots att det inte dog svenskar.
Trots att ni inte brukar semestra där.

På tal om naturens sammansvärjning
mot svaga och utsatta…

Jordbävningen på Haiti är fruktansvärd.

Läkare utan gränser är där:

Sms:a LIV till 72 990 (50 kr)

Läkare utan gränser är den bästa
hjälporganisationen som finns.

Jag ger pengar till Rädda barnen,
men ska byta till Läkare utan gränser.

Jag vill inte betala höga chefslöner längre.

PS. Jag vill jättegärna att ni addar mig på Facebook.
Men berätta vilka ni är, skicka en rad. Det är trevligare, tycker ni inte?

Jag trodde det skulle vara lättare.

Kameran är alltså i ögonhöjd,
det är så här argentinare ser ut
om man tittar på dem 186 cm ovanför marken.

Pygmeer (framförallt de två framför mig).

David var nära. Det räcker.

Han vill att jag skriver ett inlägg
om ursprungsbefolkningen i norra Argentina.

Jag ska göra det.
Men du får vänta lite. Det kräver lite tid.

Ni ska få resa med mig till norra Argentina.

Ibland är naturen grym.
Den agerar med skadeglädje.

Man ser det på gatan.

Människor som blivit gängknullade
av det biologiska urvalet.

De har diabetes, är plattfotade
och har flottigt hår.

De har dyslexi, finnar
och har kronofogden efter sig.

De är färgblinda, överviktiga
och har binnikemask.

Det är som att när naturen väl börjat
pilla på någon med sina smutsiga fingrar
kan den inte längre sluta.

Varför blir det så?
Varför fördelas olyckan så orättvist?

Man får känslan av att det är
en genetisk sammansvärjning
mot de svaga och utsatta.
 
Titta på den här vovven som jag plåtade i
Catamarca i norra Argentina tidigare i år.

Är det en ras?
Eller ett makabert skämt?

Det känns som om hela DNA-kedjan
konspirerat mot den stackars hunden.

Som om hela hundens arvsmassa
vore fylld av svart humor.

Hela naturens nemesis
riktad mot en enda stackars jycke!

Ok, titta noga på den här bilden.
Det är något speciellt med den.

Något man inte skulle se i Sverige.
Vad?

Så, gissa nu.

Vinnaren får välja vad nästa blogginlägg ska handla om
(gärna svårt och roligt)