Titta noga på bilden.
Ser ni att det saknas något på mig?

En kroppsdel?

Just det. Stjärten.

Ni vet att jag håller på att deppbanta.
Har redan gått ner sju kilo och tänkte deppbanta tio till.

När jag ser ut som Iggy Pop ska jag bli lycklig igen.

Men jag är rädd för vad som ska hända med stjärten.
Den är i nuläget inte större än Monaco på en världskarta.

Och det är rätt konstigt.

När jag går upp i vikt är stjärten det sista som fylls på
men när jag går ner är röven det första som försvinner.

Hur kan det vara så?

Det är som att stjärten är min kropps arbetarklass.
När man ska strama åt, går man genast dit.
Och när överflödet ska fördelas, måste man vänta på
att det rinner över – vilket det aldrig gör.

Det känns som att naturen har något personligt mot min stjärt.
Den borde inte hämta kilon därifrån,
det finns mycket mer välbärgade kroppsdelar.

Jag menar, bara rakt över skulle den kunna ta några hekto
utan att det märks någon skillnad.

Eller ta från magen, kroppens girige Wallenbergare!.
Jävlar vad det ska mycket till innan den släpper ett hekto ifrån sig!
Och så fort en asadobit inte förbränns är den där och roffar åt sig!

Men nä, det är rumpan den vill åt.
Elakt. Det är som att råna en uteliggare.

Jag fantiserar om en snygg negerstjärt.
Sån som 100-meters löparna har.
Vilken pondus! Vilken stolthet!
En socialistisk revolution som tänjer byxorna!

Hur fan kan de få till såna rövar!?
Får svarta bäbisar bakpulver istället för barnpuder på stjärten?

För mig är det en omöjligt utopi.
Det spelar ingen roll hur mycket skrot jag lyfter.

Jag skulle kunna springa 100 meter på fem sekunder.
Men stjärten skulle fortfarande korsa mållinjen
samtidigt som bröstkorgen.

Här har ni förresten förödelsen från en annan vinkel:

Ser ni hur vilsna fickorna ser ut?
De hittar inget att krama åt, ingenting att vara ficka mot.

Min dotter klagar på att jag använder byxorna som tonåringarna –
ni vet, så långt ner så att halva kalsongerna syns.
Jag försöker förklara att jag har ingenting att hålla upp dem med.

Nä, ska jag fortsätta rasa i vikt, får jag nog rita dit
springan ordentligt, så jag vet vad jag ska sätta på toasitsen.

Borde kanske inte klaga, när det kommer till kritan ska ju en stjärt vara funktionell.
Och jag har ju fått behålla hålet.

Eller hål och hål… jag börjar undra om det egentligen
inte är en punktering.

/M

PS. Jag lovar, det här är sista inlägget som handlar om röven!

Jag har alltid varit svag för civil olydnad.
Framförallt andras civila olydnad.

Själv är jag tyvärr inte ens hälften så modig i verkligheten
som när jag skriver.

Men jag vet att jag skulle vara en bra civil olydare (?),
jag skulle vara kreativ, hitta på nya och spännande upptåg
hela tiden.

Inte krama träd. Inte kedja fast mig utanför ett kärnkraftverk.
Inte bränna däck i en korsning.

Nä.
Jag skulle vilja göra något annorlunda.

Annorlunda.

Som subcomandante Caca (bajs).

Låt mig berätta om honom, bajsmarodören
som härjade på Lundellska skolan i Uppsala under
mina gymnasieår.

På Skrapan, som skolan kallas, hade lamporna på toa sådana där
runda plastkupoler man kunde skruva bort.

Någon gång under hösten började Subcomandante Caca
att skruva isär dem, bajsa i dem och skruva tillbaka dem.
Han (hon?) glömde aldrig att tända lyset, så att det kunde ligga
och jäsa.

Det var fruktansvärt. Lukten var olidlig. Eleverna vågade knappt
gå in på toa, rädda att möta Cacas avföring, som ringlade sig som Zorros ”Z” på taket.

För att det fanns ett politiskt budskap bakom, hade jag inga tvivel om.
Vandalism, skrek myndigheterna. Äckel, skrek eleverna.

Jag var fascinerad.
Subcomandante Caca lämnade meddelanden.
Han hade en dold agenda, ett krypterat manifest i ändtarmen.

Ingen visste vem han var. Det enda man med säkerhet kunde
fastställa var att han hade en väl fungerande matsmältning.

Under vissa perioder, verkade det som att han hade lagt ner sina vapen.
Men när man minst anade det, gick man in på toa och kände med en gång
att han hunnit före.

Ur högtalarna uppmanade rektorn subcomandante Caca att sluta.
Han bönade och bad, han sa att han skulle tänka på de stackars eleverna,
på de stackars städerskorna som var tvungna att göra rent hans
ideologiska nedsmutsning.

Men inget bet på subcomandante Caca.
Kanske visste han att en revolution kräver offer.
Kanske visste han att blomdofterna finns på andra sidan kampen.
Kanske.

Jag undrade, kommer han någon gång avslöja sitt mål?
Kommer han kanske ställa krav för att lägga ner sin terrorverksamhet?

– Gratis lunchkuponger och MVG i matte åt arbetarklassbarnen!

Han gjorde aldrig det.
Någon gång på senhösten började verksamheten minska i intensitet.
Inte doften, inte doften! Den behöll sin ursprungliga stickande karaktär.

Kanske hade han hoppats att upproret skulle sprida sig.
Att massorna skulle ta över, upprepa och skapa en rörelse som
kastade omkull hela det kapitalistiska betygsystemet.

Men massorna förstod inte honom.
Och jag själv hatar att bajsa på offentliga toaletter. 

Någon gång under nästa termin var sista gången vi hörde
av subcomandante Caca.
Då angrep han handikapptoan.
Subcomandante Caca var då en slagen man, en desperat revolutionär
som tappat riktningen. Som så många tidigare.

I Sverige får man inte angripa handikappade, det visste till och med jag.
Där förlorade han sitt sista folkliga stöd.

Men du, subcomandante Caca, vart du än finns:

I min förstoppade tysthet har jag alltid vetat
att bakom din äckliga manifestation fanns en dröm
som luktade rosor och lavendel.

Se det här inlägget som en sen och kärleksfull hyllning
till den drömmen.

En smygfjärt i din ära.

När jag kom tillbaka till Argentina vägde jag 86 kilo.
Måste ner i vikt, sa jag mig själv.

Tre veckor senare är jag nere på 79 kilo,
harmoniskt distribuerade på 186 cm.

Bra, va? Är ni imponerade? Vill ni veta hur jag gör?

Ok, jag ska berätta.

Jag kallar det komma-tillbaka-till-verkligheten-dieten,
alternativt omställningen-tar-kål-på-mig-dieten

I den här dieten får man äta precis vad som helst. När som helst.

Förra veckan drog jag t ex i mig ett halvt kilo glass.
Igår åt jag kyckling och pommes.

Men här kommer hemligheten:

Kycklingen var det första jag åt på två dygn.
Bra, va?

Så med all respekt för Atkins, GI-metoden,
banandieten och pillerbantningen:

När det kommer till att gå ner i vikt,
finns ingen bättre metod än en gammal, hederlig…

depression.

– Hej vargen
 
– Sho
 
– Hur är det?
 
– Jobbigt, du vet. De e fett med aina – snutar – överallt nu.
 
– Jo, jag har hört det. Vet du varför de jagar er?
 
– Svargdemokraterna snackar massa jiddrish.
Säger att vi dödar hundar, vi dödar får, vi dödar renar, vi dödar älgar.
Jag svär, hade Palme blivit skjuten i Norrland, hade
aina sagt att det var vi som döda honom!
 
– Men stämmer det inte att ni dödar djur?
 
– Kompis, vi är rovdjur. Klart man shålar ibland ett får,
eller en ren. Vi är hungriga, vad ska vi göra?
 
– Är det bara ni som gör det?
 
– Nej, alla rovdjur gör det. Men dom hatar oss, de golar till aina
och säger att det var vi, att vi halalslaktar renarna. Värsta jiddrish.
 
– Kan ni inte äta annat?
 
– Vad ska vi äta? Svargdemokraterna vill att vi ska äta bärplockare, men bara de som är gula och har sneda ögon.
Jävla idioter, jag säger, vi är färgblinda och ser dåligt! Vi märker ingen skillnad.
Dessutom är bärplockare fett keffa, går inte att käka.
 
– Men svargdemokraterna säger att ni angriper hundarna?
 
– Jiddrish, bara jiddrish. Vet du vem som dödar hundarna,
det är aina själv som skjuter dom. Jag svär, de siktar sämre än Hamas!
 
– Menar du att det är svargdemokraterna själva som dödar hundarna?
 
– Kompis, nästan dubbelt så många som alla vi i hooden!
Det borde vara vi som får jaga svargdemokrater.
 
– Menar du att du att det är jägarna som är största problemet?
 
– Nej, bilarna är värst. Jag svär på min mamma, att 95 procent
av alla döda hundar har blivit påkörda.
 
– Men varför angriper de er då?
 
– Du är bra dum du abu. Läser du Expressen, eller? Tror du aina kommer säga till bilarna att sluta köra.
Tror du de kommer säga till hundarna att sluta kaxa sig.
Det är lättare att skylla på oss och säga att vi är för många.
 
– Varför slåss ni med hundarna?
 
– De är jobbiga, de kommer och skriker saker. Svartskalle, åk hem. Du vet, hunden är svennes bästa vän, de tror att hundarna är värsta fina. Men de är värsta rassarna, precis som aina.
Jag vet inte ens vad de gör i hooden, de bor inte här. De kommer in och tror att de äger hooden.
Jobbiga som fan. Klart man lackar ibland.
 
– Men i Sverige får alla vara i skogen.
 
– Men dom tror de äger den. Aina säger att vi inte kommer härifrån, att vi ska sticka.
De hatar oss, säger att hooden är deras.
Vi vill vara ifred, men hundarna kommer och muckar. De låtsas va macho,
men så fort de får en örfil de ylar och springer och hämtar aina.
Tänk vi skulle gå och mucka med dom i sitt kvarter. Ha ha, fatta vad de skulle skita i brallan.
 
– Men är ni inte för många?

–  Vet du hur stor hooden är!? Vi är 200, vet du hur många älgar det finns? 400.000!
Du vet, de äter skott, trampar sönder och värsta skadan. Mycket cash. Men älgen är svenne,
de har värsta feta inflytande här i hooden. De behandlas som kingar.
De kollar snett, du vet. Bara för att dom finns på nyckelringar, du vet, kepsar, vykort.
De är kaxiga som fan, frågar om tyskarna vill ta bild med oss också.
Jag svär, vore de inte så stora jag skulle knulla dom.
 
–  Men förökar ni er inte för fort?
 
– Mannen, jag skulle om jag kunde! Men vet du hur sällan man ser brudar här.
Jag har inte borrat en guss på hela vintern, jag svär.
Kommer det en hund nu, jag svär, jag ska inte döda den,
jag ska knulla den.
 
– Så du menar att det bara är propaganda?
 
– När min farfar levde, var det bara han och farmor i hooden.
Han softade fett, rökte vattenpipa och hade det softish.
Då kom svennarna och sa att de måste göka, att de skulle få
bidrag om de fick barn. Du vet, bidrag… man säger inte nej till bidrag.
Farfar borra farmor så hon fick kids.
Och nu de säger vi är för många och att vi alla är kusiner med varandra.
Därför de skickar svargdemokraterna för att döda oss.
Jag fattar inte.
 
– Jag får önska dig lycka till och jag hoppas att du överlever.
 
– Insha´Allah

Om Julius Caesar skulle varit argentinare och inte
en romersk tönt, skulle han aldrig kläckt ur sig
något så lamt som “E tu, Brute?” (Även du, Brutus?”)
när hans bästis förrådde honom med en dolk i ryggen.

Om Caesar varit argentinare skulle han förmodligen sagt:

– Bruto, hijo de una legion de putas leprosas,
vos también me metiste el dedo en el orto!?

– Brutus, son av en legion horor med spetälska,
har du också kört in ett finger i röven på mig!?

Svara ärligt. Om ni nyss fått en dolkstöt i ryggen av
er trognaste medarbetare, vilket uttryck skulle ni helst använda?

Just det, jag tänkte väl det.

El dedo en el orto/culo är ett vanligt uttryck i Argentina.

Men ni måste lära er skillnaden mellan att få ett finger i arslet
och vara den som stoppar in det.

Det är nämligen väldigt stor skillnad mellan
“me metiste el dedo en el orto” (du körde in fingret i röven på mig)
och “te metí el dedo en el orto” (jag körde in fingret i röven på dig)

När det kommer till rövfingerpullning kan man alltså
vara antingen passiv eller aktiv.

Oftast är man både och i olika sammanhang.

Men försök alltid att vara aktiva.
Denna rekommendation gäller också bögar.

Låt oss börja med den passiva formen, som är den ni
mest kommer att få uppleva under er Argentina-vistelse.

Passiv:

Som ni säkert förstått från första exemplet har ett finger i röven
att göra med att bli förrådd, lurad.
Att få ett finger i röven är ett svek. En dolkstöt i ryggen.
 
En rörmokare som tar betalt men inte fixar problemet.
En byggarbetare som får låna din asador vid lunchtid
och ändå skiter i att komma i tid dagen efter.
En polare som berättar vidare en hemlighet.

Är sveken större brukar man ersätta fingret med kuken.
Desto djupare man blir påsatt, desto värre är sveket.
“Me la puso hasta el pecho”, ”Han körde upp den (kuken) ända upp i bröstet”, är ett väldigt allvarligt svek.

Hur ska ni veta vad det är ni fått i stjärten och hur djupt in det sitter?

Några referenser:

Taxin från flygplatsen tar för mycket betalt: Ett finger.
Den trevliga väskbäraren snor ditt pass: En kuk
Din fru sticker med tangoläraren: En kuk ända upp i bröstet.

Jag rekommenderar er att smörja in stjärten innan resan:
något kommer ni med all säkerhet få i er.
Kan ni hålla er till fingrar ska ni vara nöjda. 

Aktiv:

Att vara aktiv, meter el dedo en el orto, betyder inte –
som man skulle kunna tro – att det är man själv som förråder
någon annan.

Nej. Det är att avslöja sveket, lurendrejeriet, helst i planeringsstadiet.
Och hämnas!

Att stoppa in fingret i röven på någon har alltid en bitterljuv smak,
svekets beskhet och hämndens ljuva sötma.

Att vara fingerpullare är alltid positivt.
Oavsett hur hårt man tar i.

För på något sätt är det som att den första oförrättelsen
rättfärdigar ett oproportionerligt svar.

– El boludazo de Pedro le dijo a mi mujer que yo miraba otras minas,
pero le metí el dedo bien en el orto: Me cogí la suya.

– Idioten Pedro sa till min fru att jag kollade på andra tjejer,
men jag körde upp fingret i röven på honom: Jag satte på hans fru.

Den här argentinska finger-i-röven-teorin har exporterats med
framgång.

Israel, till exempel,  använder den i sin utrikespolitik.

– Hamas sköt fyrverkerier på oss igen,
men vi körde upp fingret i röven på dom: vi bombade Gaza!

Även den svenska regeringen har inspirerat sig i finger-i-röven-teorin.

– Några lata arbetslösa ville inte jobba,
men vi körde upp fingret i röven på dem: Vi sänkte A-kassan för alla!

Men den här argentinska teorin har även haft stor inverkan
inom de sociala vetenskaperna, främst sociologin.

Finger-i-röven-teorin gav en helt ny tolkning
till vad som får människor att enas och hålla samman i samhällen –
ett gammalt omtvistat ämne inom sociologin.

Liberalerna har menat att sammanhållningen är harmonisk,
marxisterna att den är konfliktartad och klassbetingad.

De argentinska teoretikerna kunde däremot visa att människor
håller ihop i samhällen därför att medborgarna har så många fingrar i röven på varandra
att de helt enkelt sitter fast.

Eller som de själva brukar säga:
– Vi körde upp ett finger i röven på både liberaler och marxister.

En inbjudan till sverigedemokraterna.

Mejla mig gärna, berätta era åsikter.

Jag lyssnar. Är nyfiken. Och diskuterar gärna.
Men inte här. Inte här. Bloggen är… bloggen.

Men!

Om ni skriver gör det med namn och efternamn,
och med telefonnummer.

Så står vi på samma ställe. Känns rättvist.

Jag vill prata med folk som står öppet för sina åsikter.

Mejla hit:

martinhezpeleta@hotmail.com

Och ni har mitt löfte om att jag inte publicerar era namn.

Hola amigos!

Välkomna till ännu en termin på Martin Ezpeletas
argentinska språkskola, den enda som ger er ett språkligt
kamouflage när ni reser till Argentina, landet med flest
svordomar per capita i världen.

Jag vill inleda med ett litet introduktionssamtal
för nytillkomna elever, som kanske inte vet vad som väntar dem.

Ni som varit med ett tag, vet att ni inte kommer att lära er
meningslösa parlörer eller att böja verb.
Ni kommer inte lära er att fråga om vägen till Plaza de Mayo,
eller priset på charterflyg till vattenfallen i Iguazú.

Det här är inte Lonely Planet.
Lonely Planet me lo paso por el culo (vi återkommer till det).

Här kommer ni lära er att skjuta skarpt, att aptera explosiva uttryck,
och tjuvkoppla sladden mellan själ och mun.

För argentinskan är som tangon. Den är uppväxt i bakgårdarna,
i gränderna, den har utväxlats med kniv, med brustna hjärtan
och svikna löften. Den har förlösts med smärta och är uppväxt
med salta tårar och suckar som inte bottnar.

Argentinskan har ingen stubin. Den exploderar i munnen.
Den är fågelvägen mellan hjärta och mun,
och en flyktväg för själar som vill utforska världen utan censur.

Hänger ni med?

Argentinskan är svaret på ordlösheten ni svenskar drabbas av
när hjärtat brister, när själen rinner över eller känslorna tappar
fotfäste.

När ni hamrar er i fingret.
“Aj, fan, fan, fan!”

När ni hittar er fru i sängen med en annan man.
“Va fan göru!? Din, din, din…”

På det sättet kan man se mig som en språklig barnmorska,
som kommer hjälpa er att förlösa horungen ni bär inom er.

Ni betalar inte en krona för undervisningen, så ni har inte heller rätt att klaga.
Ni har bara två alternativ: läsa eller sluta läsa.

Det här är tillfället att välja.
Ni som tycker gränsen går vid “dra dit pepparn växer”  bör sluta läsa omedelbart.
Ni som drar gränsen vid “jävla hora” bör överväga det.

För när vi är klara kommer ni ha könshår mellan tänderna,
pungen kommer vara blankpolerad, ni kommer ha
spermafläckar överallt och en andedräkt som om ni hade
ändtarmen i strupen.

Är ni redo? Är ni?

För er som stannar kvar, innan nästa lektion vill jag att ni tvättar
händerna ordentligt. Och arslet också (jag vet, ni är inte vana vid det)

För nästa gång vi träffas ska vi prata om att bli fingerpullad i röven.

Igår hade jag min första bloggläsare på besök.

Jorge Orfila, argentinare bosatt i Sverige sen 30
år tillbaka, kom för sent – som sig bör –
och med två flaskor underbart vin – som sig bör.

Klockan var 21 och vi gick till Cristian, där Jorge
tog den obligatoriska idolbilden (“min fru dödar mig annars“).

Cristian beklagade sig att han inte hunnit gå till frisören.
Vi pratade politik. Cristian sa att jag var en pelotudo som
inte sagt att jag skulle få specialgäster, så hade han kunnat
lägga undan extra bra kött.
Måndag är sämsta dagen att äta asado i Argentina –
det är dagen efter den stora asadodagen och köttbutikerna
gapar tomma.
Men en köttbit fick vi med oss i alla fall, en chorizo och morcilla – blodkorv –
också. Nästan två kilo sammanlagt. I överkant för två personer.

Väl hemma åt vi en picada, förtugg, med en iskall öl.
Det var varmt, drygt 30 grader.

Jag grillade. Jorge stod med. Han var mest sugen på blodkorven,
det enda han inte får tag på hos sin uruguayanske kötthandlare
på Hötorget. Jorge är en professionell grillare –
gör argentinska asados i Sverige.
Den senaste på nyår, med snö och minus 12 grader.
Han pratar passionerat om kött. Jag gillar det.

 

(Den inofficiella tävlingen om vem som hade mest latinsk skjortknäppning vanns av Jorge)

Vi pratade. Om minnen. Smärtsamma.
Jorge flydde från Argentina 1976, under diktaturen.
17 år gammal blev han tagen av polisen.
Med huva över huvudet fördes han till tortyrcentret D2 i centrala Córdoba,
där polisen förhörde, misshandlade, torterade och,
i många fall, mördade meningsmotståndare.

Jorge hade inte gjort något, men det behövde man
inte på den tiden för att bli torterad.
– Slagen var det minsta, säger han.
Att bli utsatt för simulerade avrättningar är värre.
Klickandet. – Oj, där hade du tur.

Vissa minnen är svåra att glömma. Att försonas med.
Jorge flyttade aldrig tillbaka till Argentina. Landet gör fortfarande ont.
Argentina är en kall pistolmynning mot tinningen.
Men han kommer tillbaka varje år.
Besöker mamman. Älskar att vara här.
Jag förstår det. Han är mer argentinsk än fotbollslaget Boca Juniors.

Svär så det står härliga till.
Under kvällen kommer papegojfittor fladdra förbi tätt i
samtalet, som fladdermöss en sommarnatt i Sverige;
vi kommer besökas av horungar, pungavsugare och
annat löst folk som hänger i språkgränderna.

Vi lyssnar på en cordobesisk humorist – Cacho Buenaventura-
på youtube och skrattar så tårarna rinner.
Vi öppnar andra flaskan. Klockan har redan blivit… oviktig.
I Argentina kan möten fortfarande få klockorna att stanna.

Vi pratar om ett Sverige som förlorat sin ömhet
och om sverigedemokraterna som aldrig haft den. 

Oj, tog andra flaskan slut?
Vänta, vänta!
Kommer tillbaka med två fernet con coca.
Vi pratar vidare. Om saker jag inte tänker berätta om.

Jag frågar honom om bloggen.

Hur upptäckte du den?

Det var min fru som gjorde det. Hon läste den först,
sen min dotter. Nu är de helt beroende.
Jag skulle förresten hälsa från min fru att inlägget om
Svargdemokraterna var fantastiskt bra.

Hon borde säga det till Aftonbladet som inte puffade för det.

Men du vet hur svenska medier är, så jävla rädda att saker ska missförstås.
Allt är så känsligt.

Jo, jag vet.

I alla fall, när min fru sa att Aftonbladet hade en bloggare från Argentina,
trodde jag att du var en uppblåst porteno (Buenos Aires-bo),
Men när hon sa att du var från Córdoba, började jag läsa.
Och nu är jag också fast.

Vad är det du gillar med den?

Allt. Hittills är allt positivt. Den är annorlunda,
väldigt rolig. Jag känner igen mycket från Argentina,
som när du skrev om föräldramötet eller din reaktion
när du skulle betala vattenräkningen – jag har varit med om samma sak!

Är du nöjd med att ha kommit hit, hem till mig.

Ja, mycket.

Du behöver inte smöra, vi har redan ätit.

Nej, jag rekommenderar det. Men man måste vara förberedd,
ha öppet huvud. Inte vara svensk. Man måste vara beredd
på en annorlunda erfarenhet, bra för den som vill leva
något annorlunda.
Man känner sig väldigt välkommen.

Och Cristians kött?

Underbart! Längtade mest av allt efter blodkorven faktiskt.
Den får jag inte tag på i Sverige. Och Cristian var supertrevlig!

När klockan börjar ticka igen, är den halv fyra.
Vi åtskiljs med löftet om att upprepa det här i sommar, i Sverige.

Tänk. Tänk så lätt det är att skaffa nya vänner.

Om man har kött, vin och saknar klocka.

Det är otroligt att se varghetsen.
Vem är egentligen den blodtörstiga besten i skogen?
Vargen eller vargjägaren?

Låt jyckarna vara ifred!

Hur kommer det sig att ett traditionellt vargvänligt land
som Sverige plötsligt vänt vargen ryggen?

Jag har undersökt fenomenet och upptäckt en politisk allians.
En propagandamaskin av sällan skådat slag.
Ett hittills okänt förbund.
En allians mellan vargjägarlobbyismen och sverigedemokraterna.

De så kallade svargdemokraterna.

Vad är syftet med den här alliansen? Vad vill man uppnå?

– Vi vill inte göra oss av med vargen, men vi vill inte att Sverige
ska ha fler vargar än vad man kan integrera i skogen,
menar vargjägarna.

Men för att få jaga varg fritt, måste man först svartmåla jycken.
Få den att framstå som hotfull och farlig.
Man försökte med några misslyckade propagandakampanjer,
som “Rödluvans mormor kunde varit din mormor”.

Nä, de var helt klart bättre med bössan än pennan, så de beslöt sig
därför att söka experthjälp hos Sverigedemokraterna –
som när det kommer till att svartmåla får Alice Cooper
att framstå som Britney Spears.

Alliansen fick namnet Svargdemokraterna och de båda
rörelserna enades om en gemensam agenda:

“200 stycken: samma kvot på vargar som muslimer“.
Två flugor i en smäll: bli av med vargen och kasta ut muslimer.

Sverigedemokraternas viktigaste bidrag var att förklara
att en hotbild kräver fakta och statistik som styrker den.
Vad det är för statistik är inte så viktigt, korsar man tillräckligt
många uppgifter säger statistik vad som helst.

Under flera månader jobbade svargdemokraterna non stop.
Men det minutiösa hantverket var värt mödan.
Resultatet var storslaget och gav explosiva löpsedlar:

“Vargen är överrepresenterad i statistiken över  sexuella
brott mot svenska får“.

“Vargen vägrar assimilera sig till svensk allemansrätt.”

Att framställa vargen som faunans motsvarighet till muslimen
var en win-win situation.
Genom att bunta ihop bägge grupperna förstärkte man rädslan som
redan fanns mot dem.
Ibland var det oklart vem av dem som låg bakom vad.
Människor var förvirrade.

– Det var helt klart tre muslimer som anföll mina renar,
de hade ju hår på hela kroppen, berättade en samisk
renskötare i Norrbotten.

En vettskrämd pojke i Värmland berättade istället hur en varg
med bakåtvänd keps hotat med att “knulla hans mamma”.

Muslimska föreningar gick naturligtvis ut och försvarade sig
från anklagelserna om samröre med vargen.
– Vi vill klargöra att vårt religiösa utrop är Allah Akbar (Allah är större)
och inte Allah Akbarg (Allah är varg) som vissa gjort gällande.

Men svargdemokraterna lät sig inte nedslås av immanens dementi:

“DNA-test fastställer att vargpojken Mowgli var arab”

Kampanjen blev en succé. Människor var livrädda.
Kommer vi inte kunna gå ut i skogen och plocka bär?
Kommer svampsäsongen att avskaffas?
Vad händer med älgjakten om de bygger minareter på vakttornen?

– Snart kommer alla svenska djur vända sig mot månen och yla,
varnade svargdemokraternas språkrör. Och folket darrade.

En svargdemokratisk undersökning kunde även visa paralleller
mellan vargarnas alfahanne och den muslimske mannen:

– Har många honor/kvinnor
– Överordnad ställning inom familjen.
– Hjälper inte till med barnen.
– Stöter bort barn som inte tycker som föräldrarna.
– Får bidrag från svenska staten.

Är det sånt vi vill se i Sverige, undrade svargdemokraterna.
Och fick ett rungande NEJ till svar.

Sverige var moget. Vargen skulle bort.
Dialogens tid var över.

Jag är befruktad. Havande.
Jag har en bok i min mage.

Visste ni om att det finns kvinnor
som känner när de blir befruktade?

Innan illamåendet, innan den uteblivna mensen.
De känner den magiska stunden när en mikroskopisk
spermie befruktar ägget.

Att kunna känna den stunden då miraklet inträffar,
hur stort är inte det?

Jag älskar mirakel där Gud inte är inblandad.
Det är de enda mirakel jag tror på.

Så känner jag mig nu. Gravid.
Till ett så önskat barn. Ni anar inte hur önskat.
Hur älskat.

Jag smeker min mage och viskar de vackraste orden,
de jag sparat till det, de jag drömt om så länge.
Jag har så mycket själ att fylla det med,
så mycket kärlek att ge det.

Det kommer bli ett vackert barn, jag lovar er det.
Det kommer att resa, besöka många länder och
tala flera språk.

Jag känner det. Nu har det hänt.
Orden har befruktat pappret.

Äntligen.